Antonín Dvořák (1841–1904)
var en mångsidig tonsättare vars verk inom olika genrer fick ett snabbt
genomslag hos Europas – och ganska snart också Nordamerikas – publik. För den
om är ovan vid klassisk musik finns det få tonsättare som är så lämpliga att börja
med. Här finns inga dissonanser, konstiga harmonier eller rytmer eller extremt
långa satser. Dvořák håller sig till de klassiska former som var dominerande
under 1800-talets senare hälft. Han var inte revolutionär eller avantgardist.
Det kan låta som en lite
trist beskrivning. Var han tråkig, konventionell, mesig? Nej, Dvořák var en
sällsynt skicklig tonsättare, verksam inom många typer av musik. Hans melodiska
linjer, inspirerade av böhmisk natur och ibland även folkmusik, gör hans musik
personlig. Den är lättillgänglig, vänlig och gärna känslosam, men kan bli
rytmiskt energisk och temperamentsfull. Mest känd är han väl som upphovsman
till en rad symfonier av vilka den sista (nummer 9), som kallas Från nya världen, har fått störst
publik. Den närmast föregående, nummer 8, är den som jag gillar mest av
symfonierna. Hans kammarmusik är också värd att bekanta sig med.
Men nu gäller det hans
violinromans i f-moll, ett tidigt verk som skrevs år 1873, ett stycke på tolv–tretton minuter
för violin och orkester. Detta är definitivt ett av Dvořáks mera känslosamma
stycken. En och annan kan finna det smörigt i överkant. Men temat, en
långsträckt långsam melodi, är mycket anslående och dyker dessutom upp tidigt
för att sedan återkomma genom hela stycket. Om Dvořák är en ingång till
1800-talets klassiska musik, så är denna violinromans en ingång till Dvořák.
Jag har lyssnat på en
inspelning med violinisten Josef Suk med Tjeckiska filharmonin under ledning av
Karel Ancerl (Vivace).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar