Klassiska nedslag (8). Antonín Dvořák, Violinromans f-moll op. 11

Antonín Dvořák (1841–1904) var en mångsidig tonsättare vars verk inom olika genrer fick ett snabbt genomslag hos Europas – och ganska snart också Nordamerikas – publik. För den om är ovan vid klassisk musik finns det få tonsättare som är så lämpliga att börja med. Här finns inga dissonanser, konstiga harmonier eller rytmer eller extremt långa satser. Dvořák håller sig till de klassiska former som var dominerande under 1800-talets senare hälft. Han var inte revolutionär eller avantgardist.

Det kan låta som en lite trist beskrivning. Var han tråkig, konventionell, mesig? Nej, Dvořák var en sällsynt skicklig tonsättare, verksam inom många typer av musik. Hans melodiska linjer, inspirerade av böhmisk natur och ibland även folkmusik, gör hans musik personlig. Den är lättillgänglig, vänlig och gärna känslosam, men kan bli rytmiskt energisk och temperamentsfull. Mest känd är han väl som upphovsman till en rad symfonier av vilka den sista (nummer 9), som kallas Från nya världen, har fått störst publik. Den närmast föregående, nummer 8, är den som jag gillar mest av symfonierna. Hans kammarmusik är också värd att bekanta sig med.

Men nu gäller det hans violinromans i f-moll, ett tidigt verk som skrevs år 1873, ett stycke på tolv–tretton minuter för violin och orkester. Detta är definitivt ett av Dvořáks mera känslosamma stycken. En och annan kan finna det smörigt i överkant. Men temat, en långsträckt långsam melodi, är mycket anslående och dyker dessutom upp tidigt för att sedan återkomma genom hela stycket. Om Dvořák är en ingång till 1800-talets klassiska musik, så är denna violinromans en ingång till Dvořák.

Jag har lyssnat på en inspelning med violinisten Josef Suk med Tjeckiska filharmonin under ledning av Karel Ancerl (Vivace).