Omläsningen (10). Gyula Illyés, Pustans folk

Ordet pusta är på ungerska inte bara liktydigt med en oändlig, romantisk stäpp och vida betesmarker som skallar under de av Sándor Petöfi besjungna hästhjordarnas hovar. I Transdanubien, väster om Donau, kan det inte alls ha den betydelsen, för där finns inga stäpper. Med ordet pusta betecknar man där en samling tjänarbostäder, ladugårdar, stall, logar och spannmålsmagasin på ett storgods. Pustan kan vara nästan lika stor som en by men räknas ändå inte som en sådan. Den är heller inte någon gård, för på en gård bor högst två eller tre familjer, på en pusta däremot hundra eller tvåhundra.

Beskrivningen finns i början av Pustans folk av Gyula Illyés (Coeckelberghs 1976, översättning Ingrid Börge). Det pustans folk som han vill beskriva är den talrika underklassen: de som är tjänare och hantverkare, som brukar jorden och bor i enkla envåningshus. Illyés beskriver husen så här:

Dessa pustans massförläggningar indelas genom tunna väggar så att det i varje avdelning finns ett kök med öppen spis mellan två rum. Sedan början av vårt århundrade är det påbjudet i lagen att det i ett rum bara får bo en familj. På många pustor rättar man sig nu efter det, men det finns ännu åtskilliga där man inte bryr sig om den lagbestämmelsen. I det inre av komitatet Somogy har jag sett en hel del tjänarlängor som intet ens hade en skorsten; röken från det gemensamma köket drog ut genom dörrarna. Och i varje rum bodde flera familjer. Vad det vill säga kan bara den inse som vet hur barnrika tjänarfamiljerna är. Än i dag består en sådan familj vanligtvis av sex till sju personer, inte sällan av tio till tolv.

Illyés publicerade boken år 1937. Det är alltså en helt annan tid och värld än dagens som han skildrar. Hans uttalade syfte med boken var att beskriva en folkgrupp utan talesman, en stor men bortglömd kategori i tidens Ungern. Att hitta en bestämd svensk motsvarighet till pustans folk är svårt; det jag närmast kan tänka på är statarna på godsen eller arbetarna på patriarkaliskt styrda bruk. Men på pustan sysslade man inte med järnbrytning. Jordbruk, boskapsskötsel och hantverk vad var som gällde. Första gången Illyés tar upp pustans invånare beskriver han dem så här:

Detta folkskikt skiljer sig tydligt från alla andra i landet genom sin moral, sin mentalitet och sina sedvänjor, ja till och med genom sitt sätt att gå och svänga armarna. Pustaborna lever gömda avskilda, i fullständig isolering. Eftersom de arbetar hela dagen, också på söndagarna, lämnar de praktiskt taget aldrig pustan. Till följd av de dåliga vägarna, de specifikt ungerska förhållandena och även deras egen medfödda misstro är det svårare att komma dem nära än att på plats studera en centralafrikansk infödingsstam. Det var också först efter världskriget som de började förekomma i litteraturen. De lever i en egenartad materiell och andlig gemenskap, som är snäv men ändå kraftgivande och som i många hänseenden snarare går att jämföra med fabriksarbetarnas gemenskap än med bybornas. Givetvis finns dock en grundläggande skillnad. Pustan utgör en egen, avskild värld som inte bara har sin egen vokabulär utan också sina egna myter – vilket för övrigt är ganska naturligt. 

I fortsättningen beskriver Illyés pustans folk ur alla möjliga synvinklar. Han berättar långsamt och lugnt, läsare med krav på ”action” och dramatik bör välja något annat. Skildringen förtjänar att kallas ömsint och medkännande, men hans objekt beskrivs aldrig heroiskt eller inställsamt. Boken är svår att placera som litterär produkt. Det är givetvis ingen roman. Illyés hänvisar till lagar, rapporter och andra författare, men det är ingen ren faktabok eftersom den i hög grad bygger på författarens personliga minnen av människor, platser och händelser. Snarast är det en personligt hållen folklivsskildring, full av bilder, färger, ljud och dofter. Människorna är ytterligt fattiga och maktlösa. De skildras ofta genom små anekdoter, och en rad personligheter framträder genom boken, men det finns inga genomgående huvudpersoner. Illyés har ett både milt och nyktert sätt att berätta, men han är öppen för det humoristiska. Han kan fästa sig vid saker som i det stora kan förefalla ovidkommande; exempelvis finns ett helt kapitel om hur man hälsar på varandra och slåss i pustamiljön. 

Gyula Illyés.

Gyula Illyés levde mellan 1902 och 1983. Han är en av Ungerns stora författare, mest känd som poet. Pustans folk är översatt till många språk, en modern klassiker. När jag läser om boken förvånas jag återigen över hur det kan vara så intressant att läsa om en grupp människor som jag inte har minsta kontakt med och först aldrig hade hört talas om. Förhoppningsvis finns inte ett lantligt proletariat av detta slag kvar någonstans i Europa. I så fall kan man hoppas att Illyés bok bidragit till förändringen. I vilket fall som helst är detta en lysande framställning om ett undanskymt skeende och ett bortglömt folk i Europa.