Omläsningen (9). Bodil Malmsten, Svartvita bilder

Bodil Malmsten är uppvuxen på den jämtländska landsbygden. Som så många andra ungdomar därifrån gick hon i skola i Östersund. Om detta berättar hon i en samling berättelser, Svartvita bilder (Tiden 1988). Hon skriver:

Jag minns Östersund, iskall stad som sluttar tvärbrant ner i Storsjön, Storsjön minns jag bottenfrusen, jag var elva år. Kom varenda morgon flåsande för sent till läroverket, 1 c, med min dialekt och mina pjäxor, pjäxorna var jämt för stora.

Rälsbussen var jämt försenad. Alla i min klass var stadsbarn. Satt där redan gloende på mig från sina bänkar, dit de kommit åkande med stadstrafiken från stadslägenheter, helmoderna, inredda med sopnedkast och kylskåp.

Det fanns de som hade hiss, minderåriga fick bara åka med en vuxen, det stod ristat i en mässingsplatta, eftertryckligt.

Stadsbarnen gav blanka fan i mässingsplattan. Åkte hissen upp och ner och skrämde käringar i trappuppgången, retades med fullgubbarna vid systemet, svor jävla fan. Knyckte bubbelgum på Tempo, sparde filmstjärnebilder, smällde bubblor. Hade pappor i kavajer, slips och vita skjortor på kontor.

Jag hade morfar. Det var han som väckte mig i byn varenda morgon klockan fem. Han kom in från lagårn, hade satt på mjölkmaskinen, tänt i spisen, kokat kaffet, ljusrost. Gjort limpsmörgåsar, en med getost, en med spickefläsk.

Detta är intressant för mig att läsa eftersom jag bodde i Östersund under några tonår. I min klass kom fyra eller fem elever från landet, resten av oss bodde i stan eller på Frösön som nästan var stan också. I en parallellklass som vi hade en del att göra med var det tvärtom: fem eller sex kom från stan, de andra från byar på landet med exotiska namn som Rödön, Hammarstrand, Svenstavik, Klövsjö, Offerdal …

Troligen gick Bodil Malmsten och jag i samma skola, men inte samtidigt. Jag minns skillnaderna mellan landsbygdens ungdomar och vi stadsbor som mycket mindre än i hennes drastiska jämförelse. Det kan bero på att jag tillhörde majoriteten i min klass, stadsbarnen. Eller på att mina minnen är från mellersta och sena tonåren, inte från elvaårsåldern. Eller på att minnen och intryck är privata egendomar som ser helt olika ut för olika individer.

Bodil Malmsten hade också en anknytning till Stockholm och en högborgerlig miljö. Farfadern var Carl Malmsten, möbelformgivaren, han med sofforna. Även i vår familj fanns då en malmstensoffa. Bland annat berättar hon om en resa till rivieran med farföräldrarna.

Om sin morfar, farfar och andra personer i sitt liv berättar Bodil Malmsten i sin bok, och jag vet inte om man kan tro på varje ord, men det bryr jag mig som läsare inte om. Även de berättelser som är rena fantasiskapelser ger tillfällen till igenkänning. Jag tycker om Bodil Malmstens klarsyn och koncentration, hennes förmåga att hitta karakteristiska, avslöjande detaljer och händelser. Hennes humor inte minst. En humor som inte framträder i särskilt komiska berättelser – snarare finns ett visst vemod i en del av dem – utan mera kommer till uttryck i formuleringarna. Det finns många meningar i denna bok som man kan stanna till inför. Den som själv skriver kan känna sig lite avundsjuk på denna hennes talang. Några exempel:

Han sa det själv, jag lyssnade med ena örat som man gör när ens far- eller morföräldrar berättar om sin ungdom. Sedan är de döda och kan inget mer berätta och man får stå där med andra örat tomt.

En diktsamling skrev han, Eros befriaren, 1921, jag tyckte inte det var så mycket eros i den, men vad kan man begära 1921.

Lägenheten var en tvåa i Stockholms innerstad med gångavstånd till allting som var värt att gå till.

Martin började på en bild av en madonna – jag och Lisa, han skissade i kol på duk. Målningen skulle bli en julklapp åt hans mamma, som var religiös i Småland.

Bodil Malmsten som hon avbildas om omslagets baksida.

När jag läser Bodil Malmstens berättelser vill den språkpolis som bor i bakhuvudet rycka ut med rödpenna och rätta till. Ibland skriver hon korta satser eller ordgrupper och bara hänger på dem på en mening med ett komma (se början av Östersundstexten ovan). Det borde vara en fullständig sats och punkt, säger min språkpolis. Och många frågor saknar frågetecken. Det ska vara frågetecken efter frågor, viskar språkpolisen. Det tar ett litet tag innan jag inser att dessa detaljer är en del av Bodil Malmstens stil och egenart som författare. De skapar en speciell rytm, ett eget tonfall. När jag läser tycker jag mig höra hennes röst berätta.

En del omläsningar resulterar snart i slutsatsen att boken inte var värd en omläsning. I det här fallet är det precis tvärtom – boken är mycket bättre nu än när jag läste den då den var ny.  Vad sådant beror på är inte lätt att begripa.