Klassiska nedslag (5). Louise Farrenc, pianokvintetter

Att bli känd som tonsättare utan att komponera opera och annan teatermusik var praktiskt taget omöjligt i Frankrike i mitten av 1800-talet. Det är en förklaring till att Louise Farrenc, med en ganska stor produktion av pianostycken, orkestermusik och kammarmusik, inte uppmärksammades av sin samtid. Hennes personliga tillbakadragenhet kan ha bidragit – hon beskrivs som mycket blyg och reserverad.

Född i Paris 1804 som Jeanne-Louise Dumont fick hon tidigt musikutbildning och blev elev till tonsättarna Ignaz Moscheles, Johann Nepomuk Hummel och Antonín Reicha under olika skeden av sin ungdomstid. Hon spelade piano och studerade komposition. Snart mötte hon flöjtisten Aristide Farrenc som hon gifte sig med år 1821. De två uppträdde tillsammans vid många konserter runtom i Frankrike. När mannen så småningom övergick till att driva en förlagsrörelse – en av de största inom musikbranschen – ägnade sig hustrun åt sin tjänst som professor i pianospel vid konservatoriet i Paris, samtidigt som hon komponerade. Tjänsten innehade hon i över trettio år. Hon avled 1875. Det var naturligtvis Farrencs musikförlag som publicerade hennes musik.

Eftersom hon inte skrev för teatern förblev hon okänd för den bredare publiken. Men hon hade gott anseende i musikerkretsar och respekterades av ledande musiker som till exempel Robert Schumann, som har uttalat sin beundran för hennes talang. Denna talang tycks nu ha besegrat tystnaden kring henne, och nu finns rätt mycket av musiken inspelad. På Spotify kan man hitta mycket musik av Farrenc. Pianomusik, hennes tre symfonier, kammarmusik.

För mig är Louise Farrenc en ganska ny bekantskap. Ännu har jag inte hört så mycket av hennes musik. Men jag har blivit så förtjust i hennes två pianokvintetter att jag lyssnar igenom dem gång på gång. Det är verkligen underbar kammarmusik, full av melodisk inspiration, starka teman, ett säkert tekniskt handlag, vacker klang och ett slags självförtroende och kraft i utförandet. Båda kvintetterna är skrivna för piano och violin, viola, cello och kontrabas. (Alltså inte den vanliga konstellationen med piano plus stråkkvartett. Farrenc kan ha varit inspirerad av Franz Schuberts så kallade Forellkvintett som har samma instrumentering.)

Båda kvintetterna är från 1840 med opustalen 30 och 31, den första i a-moll, den andra i E-dur. Båda är en knapp halvtimme långa med en expansiv förstasats, en mer koncentrerad andrasats, ett kort snärtigt scherzo och en sammanfattande finalsats. Pianot har en central och ibland briljant roll. Kvintetterna är utomordentlig musik och mycket jämna. Det är svårt att sätta den ena före den andra. Men om jag ändå skulle vara tvungen att välja, så skulle det bli E-durkvintetten. Detta för första satsens pregnanta tema och det återhållna vemodet i den andra satsen.

Farrencs andra kvintett recenserades i tidningen Gazette musicale med bland annat dessa ord: ”Madame Farrenc har redan dragit till sig intresset från kammarmusikspecialister med sin första kvintett, och den andra kvintetten visar att hon tillhör de främsta i denna disciplin. Det är verkligen ett anmärkningsvärt arbete i sitt konstnärliga genomförande, klart till form och idéer, med stor klangkänsla i samspelet mellan de olika instrumenten och, framför allt, överflödande av melodisk rikedom och ungdomlig vitalitet.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Och fortsätter att lyssna till den tyska Linosensemblens fina inspelningar (cpo). Härlig kammarmusik!