Billie Holidays musik lever

I morgon den 7 april var det hundra år sedan som jazzsångerskan Billie Holiday föddes. Medialt uppmärksammas det på olika sätt. Två saker nämns alltid när hon kommer på tal. Hennes betydelse för medborgarrättsrörelsen i USA för att hon sjöng Strange Fruit, sången om lynchningar av svarta i den amerikanska södern. Först, 1939, sjöng hon den motvilligt, med tiden allt oftare, trots trakasserier från press, myndigheter och en konservativ publik. Det andra är den tragik som kännetecknade hennes kaotiska personliga liv, fullt av drogmissbruk, prostitution, våld och rasism. Och naturligtvis bör allt sådant nämnas för att bilden av en mycket stor sångerska ska bli tydlig.

Hennes musik är för mig lite av en paradox. Hennes röst var inte särskilt stark och det är en smaksak om den ska beskrivas som vacker. Omfånget var begränsat. Hennes kolleger Ella Fitzgerald och Sarah Vaughn var henne tveklöst överlägsna i diverse ”tekniska” avseenden. Då jag hör dem sjunga beundrar jag deras skicklighet, men då Billie Holiday sjunger uppstår den omtalande klumpen i halsen. Kanske är hon sångerskan som tvingar fram en tår i ögonvrån även hos dem som aldrig gråter. För många har beskrivit hennes musik som gripande, och det är den. Men varför? Varför är små förskjutningar av accenter och pauser, den korta böjningen av en ton, det fjäderlätta vibratot, det precisa och spontana samarbetet med lyhörda kompmusiker som Lester Young och Teddy Wilson … varför är detta mer gripande än någonsin Sarah Vaughns operamässiga uppvisningar eller Ella Fitzgeralds lekfullt virtuosa improvisationer? (Därmed inte ett ont ord om dessa stora sångerskor.)

Hon sjöng populära sånger ur The American Song Book, ofta bra melodier av populärkompositörer som George Gershwin, Richard Rodgers, Irving Berlin, Hoagy Carmichael, Jerome Kern och Cole Porter. Texterna är många gånger fjärran från den stora poesin. Men Billie Holiday kunde i sina bästa stunder – och de är många – sjunga vad som helst och förvandla det till livserfarenhet, kommunikation, personligt tilltal. Som en musikens alkemist förvandlade hon banaliteter till guld.

Fadosångaren Carlos do Carmo sade en gång om Amália Rodrigues att hon var en av de tio största sångerskorna, oavsett kategori. Då jag läste detta var min spontana reaktion: ”Jag undrar vilka de andra åtta är.” För naturligtvis måste den sångerska som jag lyssnat mest på av alla genom många år tillhöra de tio största. Den enda som är självklar i ett sådant urval.

Hennes sångsätt beskrivs ofta som stilbildande, det vill säga många andra sångerskor har inspirerats av henne och försökt att sjunga likadant. En som lyckas bra med att närma sig Holidays sångstil är den amerikanska sångerskan Madeleine Peyroux. Jag tror att Billie Holiday varit stilbildande även för många lyssnare. Som lärt sig att man inte alltid får ut mest av de högsta tonerna, de starkaste rösterna eller de vidlyftigaste utvikningarna från melodin. Och att det inte alltid är de vackraste orden som uttrycker mest.

Bäst tycker jag hon var åren kring 1940. De tre inspelningarna här är alla från slutet av 30-talet. Som vanligt vid den tiden är hon omgiven av underbara musiker, som pianisten Teddy Wilson, saxofonisten Lester Young och trumpetarna Buck Clayton och Roy Eldridge.

https://www.youtube.com/watch?v=RcpZFkkmg8U

https://www.youtube.com/watch?v=9CUGmclgBxo

https://www.youtube.com/watch?v=VHcppf61OoM