Fadon i Coimbra (4)

Två skilda traditioner

Det finns mycket stora skillnader mellan Lissabons och Coimbras fado, till exempel vad gäller själva musiken, dess miljö, publik, textinnehåll och användning. Den sociala skillnaden mellan Lissabons sjungande sömmerskor och taxichaufförer och Coimbras läkare och domare är förstås avsevärd. Musiken brukar beskrivas som två traditioner som lever isolerade från varandra, utan ömsesidig påverkan eller utbyte sinsemellan. I stort är väl också en sådan beskrivning korrekt.

Det finns inte bara fado i Coimbra. Här är en skolorkester på marsch genom centrum.

Det finns ändå en del mötesplatser mellan de två städernas musik (några är redan nämnda). António Menano gjorde minst en inspelning tillsammans med lissabonsångarna Ercília Costa och Joaquim Campos. Han sjöng på konserter i Lissabon inför en delvis entusiastisk, delvis frågande publik, och tog upp Fado Franklin och ett par sånger av Armandinho och Alfredo Marceneiro. Ett par tidiga inspelningar av Amália Rodrigues, Fadista Luoco (1957) och särskilt Job (1958), visar en stark påverkan från Coimbras fado, och liknande exempel kan nog hittas även hos andra lissabonmusiker. Fado Hilário är tolkad av ganska många artister med rötterna i Lissabon och i viss mån börjar Coimbras musik tränga in i nyare sångartisters repertoar. På fadohusen i Lissabon har en del musiker ur coimbrafadon förekommit, som gitarristen Artur Paredes och sångaren Fernando Machado Soares, och även några av Coimbras sånger framförs där. João Queiroz har länge sjungit coimbrafado på fadohuset A Severa i Bairro Alto. Då Carlos Paredes någon sällsynt gång kompade sångartister, så kunde de lika gärna sjunga Lissabons fado som Coimbras. Sångaren, kompositören och poeten José Mário Branco, som under senare år samarbetat mycket med Camané, har en bakgrund i den politiska oppositionen i Coimbra. Lite överraskande har coimbrasångaren José Mesquita spelat in en cd med sånger av lissabonkompositören Alain Oulman (2012).

Det sägs att Lissabons musiker inte alltid respekterar Coimbras musik som ”äkta” fado. Och det är klart att det rör sig om en annan musik, om än med ett diffust ursprung i Lissabon. Den saudade som även Coimbras musik åberopar bottnar i en annan tillvaro, en annan miljö än Lissabons, men behöver inte vara mindre genuin för det.

Lissabonmusiker om Coimbras fado

De sångartister som jag intervjuat i min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) blev tillfrågade om sin inställning till Coimbras fado. Åsikterna ger troligen en bild av hur lissabonmusiker i allmänhet ser på saken.

Mafalda Arnauth: ”Det är männens musik, och jag tycker om den romantiska sidan av coimbrafadon. Jag känner inget behov att ta del i en så maskulin miljö av studenter, men inte heller att ta avstånd från den. Det är en mycket speciell musik.”

Mafalda Arnauth.

Marco Rodrigues: ”Coimbrafadons sanning och känsla är mycket förbunden med den staden och studenternas liv där och jag har inte den erfarenheten. Men jag sjunger ibland sången Coimbra.”

Joana Amendoeira: ”Det är en annan sorts musik med ballader bland studenter. Man sjunger på ett helt annat sätt. Det finns en sång av Zeca Afonso, Balada do Outono, som jag tycker om och har sjungit. Men annars lyssnar jag inte till coimbrafado som jag lyssnar på andra genrer inom fadon. Det är inget jag har funderat på att ta upp.”

Ricardo Ribeiro: ”Jag tycker om coimbrafado men det är en stil som jag inte riktigt kan identifiera mig med.”

Cuca Roseta: ”Den är väldigt annorlunda, och kvinnor sjunger inte den musiken. Jag tycker om den, den är mer intellektuell och klassisk än Lissabons. Men jag sjunger bara Lissabons fado.”

Rodrigo Costa Félix: ”Jag kallar den inte fado utan balada. Ur- sprunget är helt annorlunda, temana och hur de uttrycks är också helt olika. Ärligt talat tycker jag det enda som förenar de två traditio- nerna är den portugisiska gitarren.”

Rodrigo Costa Félix.

Maria Ana Bobone: ”Jag tycker om några av sångerna och det finns en mycket fin repertoar i Coimbra. Men ärligt talat är jag inte så intresserad av att själv sjunga den. Det är ett helt annat sätt att sjunga, mera operamässigt. Och som kvinna ska jag ju inte sjunga coimbrafado.”

Pedro Moutinho: ”Jag ska vara ärlig, den kan jag inte referera till. Det är inte så att jag inte gillar den, men det är en så annorlunda mu- sik. Jag tycker om att höra den när någon sjunger med en vacker röst, som Fernando Machado Soares, Luíz Goes eller Zeca Afonso.”

Sången Coimbra

Hur är det med världsschlagern Coimbra (utomlands lika känd som April in Portugal)? Är den ett exempel på coimbrafado?

Vissa kallar den fado, men den har föga gemensamt med den klassiska coimbrafadon. Snarare är det en framgångsrik filmmelodi som skrevs för Armando de Mirandas Capas Negras år 1947 av José Galhardo (text) och Raul Ferrão (musik) och som innehåller vissa referenser till den akademiska miljön. I filmen, som delvis rör sig i akademiska kretsar i Coimbra, sjunger Alberto Ribeiro Coimbra, medan Amália Rodrigues i sin första filmroll representerar Lissabons musik (rollgestalten heter Maria de Lisbon).