Bästa albumen med ny fado (1): Plats 60–51

Ny fado (novo fado) kallas ofta sådan fado som presterats av artister som kommit fram efter ungefär 1990 och som starkt bidragit till att fadon fått en ny popularitet i Portugal och även skaffat sig en stor publik utomlands, främst i Europa. Särskilt ny behöver musiken inte vara eftersom den nya fadon nu har funnits i 25 år. Till en början var det få artister som framträdde, ganska glest, men med tiden har allt flera kommit fram, och vågen av ny fado visar ännu inga tecken till att ebba ut.

Här ska jag presentera 60 av de bästa skivorna inom den nya fadon. Naturligtvis har jag inte hört alla skivor med ny fado. Men jag har möjligen hört de flesta och definitivt de viktigaste.

Sångerskan Maria Ana Bobone är en av den nya fasons mest framgångsrika artister.

Jag har uteslutit album som består av, eller domineras av, instrumental musik, detta för att den är svår att jämföra med vokal fado och dessutom ganska ovanlig. Likaså har jag bortsett från de få skivor med ny fado från Coimbra som utkommit under senare år. Artister som gjort album under 90- och 00-talen men som skivdebuterade tidigare har jag räknat som en tidigare generation, utanför den nya fadon.

Vissa artister är mer berömda än andra, eller mera produktiva. För att inte listan ska bli för dominerad av ett fåtal namn som svarar för många album, har jag maximerat antalet titlar till två för varje artist. Därmed kan flera förbisedda artister som gjort fina produktioner lyftas fram. Samtidigt som vissa skivor på grund av denna begränsning hamnar utanför, även i fall då de utifrån kvalitetskriterier skulle vara självklara.

Samlingsskivor, som många av sångartisterna har gjort, har inte tagits med utan bara inspelningar som var nya då de utkom. Tre antologier finns med i listan; då rör det sig om antologier med nya inspelningar som gjorts för de aktuella antologierna. Antologier där äldre inspelningar har samlats finns alltså inte med.

Många av skivorna har jag tidigare skrivit om i bloggen. I en del fall har min uppskattning av skivorna stigit eller sjunkit sedan jag först skrev om dem; listan avspeglar min smak just nu och skulle kanske se lite annorlunda ut om den gjordes vid en annan tidpunkt. Förhoppningsvis kan eventuella läsare hitta något intressant i förteckningen. En del av skivorna kan vara svåra eller omöjliga att få tag på om de är några år gamla, men det är inte ovanligt att utgångna titlar ges ut på nytt, ofta till lågpris.

Den nya fadon visar upp många anmärkningsvärda resultat och det är främst dess artister som gett den utländska publiken en uppfattning om vad fado är. De kan alltså vara värt att påminna om att de flesta av dagens artister har ett livligt intresse för äldre fado och hittar sina förebilder bland musiker som Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Fernanda Maria, Alfredo Marceneiro, Fernando Maurício, Fernando Farinha, Carlos Ramos och Carlos do Carmo. Trots den nya fadons många förtjänster – den hade varit omöjlig utan en imponerande tradition att utgå ifrån. Denna tradition är minst lika angelägen att lära känna för den som vill veta vad fado är.

Som alla andra topplistor börjar denna bakifrån, i dag med plats 60–51 utifrån min värdering.

The list starting below – ”60 of the best albums of the new fado” – contains albums recorded by singers who have emerged after 1990. Albums of singers that issued albums earlier have been excluded, as have instrumental fado and the fado of Coimbra. Anthologies and compilations containing old recordings from earlier records are not included; the three anthologies mentioned present new recordings, made for the anthologies in question.

In order to prevent the list from mentioning only a small number of very productive and well-known singers, all incuded here are represented only by their best, or their two best albums. Hopefully readers of the blog will find some useful infomation when they explore fado music, not forgetting that much of great value was created before there was any novo fado.

Like all other top lists, this one goes backwards, today with numbers 60–51, according to my ranking.

60. Cristina Nóbrega. Retratos. Sony Music 2010.

José Manuel Neto eller Carlos Gonçalves, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, Pedro Festa, kontrabas.

Cristina Nóbrega är en duktig sångerska som med en behaglig röst sjunger en lugn och behärskad fado. Av hennes tre album tycker jag bäst om detta det andra, mycket för de höga textambitionerna. Skivan är som en liten antologi över bra portugisisk poesi, bland annat Florbela Espanca, Fernando Pessoa och Eugénio de Andrade. Och kompet är helt förstklassigt.

59. Sandra Correia. Perspectiva. Menezes Entertainment 2015.

Pedro Viana, portugisisk gitarr, André Ramos eller Miguel Ramos, spansk gitarr, Frederico Gato, basgitarr.

Den rutinerade Sandra Correira tillhör inte den nya fadons största namn, men hon är en klok sångerska som känner sina resurser och begränsningar och skapar en känslig och uttrycksfull fado utifrån det. Hon har en fin publikkontakt men är hörvärd också i inspelningar.

58. Antologi. Saudade no Futuro. iPlay 2012.

Ana Rita Prada, Bárbara Santos, Beatriz Felício, Diana Vilarinho och Teresinha Landeiro, sång, Micael Gomes, Pedro Dias, Gaspar Varela, portugisiska gitarrer, Bernardo Viana, Pedro Saltão, spanska gitarrer.

Detta är en rolig skiva med mycket unga musiker. Sedan skivan gjordes har åtminstone tre av sångerskorna uppträtt på fadohus eller utomlands – Santos, Prada och Landeiro. Ana Rita Prada lyckas bäst på skivan, och hennes Fado das Flores är höjdpunkten. Även gitarristerna är tonåringar och har en bit kvar, men kommer att lyckas med lite tålamod och arbete. Säkert är detta några av namnen från framtidens fado.

57. Mickael Salgado. Um Jardim de Fado. Espacial 2006.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Neto, spansk gitarr, Daniel Pinto, basgitarr.

Mickael Salgado var bara 16 år när han spelade in denna skiva med tolkningar av sånger som Carlos do Carmo gjort kända. Han har en trevlig klar röst som låter mognare än vad sångarens ålder antyder. Salgado sjunger säkert och är särskilt till sin fördel i den långsamma Por Morrer uma Andorinha (Fado Vianinha). Ett föredömligt komp lyfter fram rösten lite extra. Salgado får fortfarande anses som en lovande ung sångare, även om det frånsett ytterligare en cd varit ganska tyst om honom under senare år.

56. Joana Costa. Recado. SPA 2008.

Samuel Cabral, portugisisk gitarr, André Teixeira, spansk gitarr, Filipe Teixeira, kontrabas.

I mängden av skönsjungande unga sångerskor är Joana Costa en avvikande röst. Hennes fado är sträv och lite kantig, emellanåt nästan sårig, och påminner om att fado ofta är ett uttryck för starkt vemod. Jag tycker hon påminner lite om Aldina Duarte i detta. Skivan förtjänar flera lyssningar; åtminstone för mig är detta ett album som växer med tiden. Sångerskan jobbar som psykolog i Porto.

55. Cláudia Duarte. Cláudia Duarte. Coleção Discos do Povo 2012.

Sidónio Pereira, portugisisk gitarr, João Penedo, spansk gitarr, plus ett par musiker till på flöjt och sitar.

Denna skiva ska ses som en dokumentation av verksamheten vid krogen Povo, som givit unga fadomusiker en scen, och mycket kunde ha varit bättre i arrangemang, design och repertoar. Men det viktiga är att skivan visar upp en begåvad ny sångerska. Cláudia Duarte har en vacker röst, fin känsla och odiskutabel musikalitet. Allt kommer till utmärkt uttryck i Frederico Valérios Amor Sou Tua. Cláudia Duartes ”riktiga” debutskiva är i antågande och något att se fram emot.

54. Mísia. Fado. Ariola 1993.

António Chainho, portugisisk gitarr, Fernando Alvim eller Carlos Proença, spansk gitarr, Manuel Paulo, accordeon.

Mísia är en av den nya fadons pionjärer. Redan i början av 90-talet tog hon upp musiken, som tappat mycket av sin popularitet under 70- och 80-talen. Med tiden har så många nya bra sångerskor kommit fram att Mísia väl inte längre tillhör de allra främsta, men hennes pionjärinsats kan ingen ta ifrån henne. Denna gamla skiva tycker jag håller minst lika bra som hennes efterföljande. Mísia sjunger starkt och med inlevelse, texterna är fina och kompet sitter som det ska.

53. António Laranjeira. Luz. Ovação 2014.

Armindo Fernandes, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, Francisco Gaspar, basgitarr, Susana Castro Santos, cello.

António Laranjeira är en skicklig sångare som med denna skiva var en ny bekantskap för mig, men han har varit verksam ett bra tag, även som upphovsman. Han har en fin röst och sjunger eftertryckligt. Cellon i kompet är tilltalande och mjukar upp gitarrklangerna. Laranjeira är traditionellt orienterad, och hans bakgrund i norra Portugal avspeglas i repertoaren. Han har själv skrivit flera av sångerna.

52. Raquel Tavares. Raquel Tavares. Movieplay 2006.

Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Filipe Larsen, basgitarr.

Välkända namn ur fadons historia finns med som upphovsmän på denna skiva, men flera av sångerna är nyskrivna av Jorge Fernando och Diogo Clemente. Det är Tavares andra cd. På 00-talet var hon en kommande stjärna på uppgång, men det verkar som hon varit mera tillbakadragen under de senaste åren. Rösten är inte alltför märklig men musiken lever genom sångerskans tydliga engagemang. Förnämligt komp på denna skiva.

51. Diamantina. Fado á Flor da Pele. Ovação 2003.

José Luís Nobre Costa eller Pedro de Castro, portugisisk gitarr, João Chora, spansk gitarr, Joel Pina, basgitarr.

Så vitt jag vet är detta Diamantinas enda egna cd, men hon förekommer också med andra inspelningar i ett par antologier. Hon har varit med i många år men är lite anonym för ett utländsk publik, trots många scenframträdanden. Hon är en kunnig sångerska med en röst i mellanregistret och en repertoar av traditionellt snitt. Skivan utstrålar kompetens och måttfullhet, men kanske är den något för ”mainstream” för att avskilja sig från mängden av ny fado.

Inom kort en fortsättning med nummer 50–41.