Coimbras gitarrer
Gitarren är lika viktig i Coimbras fado som i Lissabons.
Även här börjar sångerna så gott som alltid med gitarr. Lyssnaren kan normalt
avgöra efter några takter vilken av städerna musiken kommer ifrån. Gitarrkompet
från Coimbra är i mycket högre grad än i Lissabon ackordsbaserat och de
melodiska dialoger mellan gitarr och röst som är typiska för Lissabons musik
har ingen direkt motsvarighet i Coimbras. Instrumentet har en kraftigare och
djupare klang än i Lissabon.
Det finns en rad kända gitarrister från Coimbra som i hög
grad har verkat som rena instrumentalsolister vid sidan av en ackompanjerande
roll. Flera av dem, som António Portugal och Carlos Paredes, är också
kompositörer. Den märkligaste av Coimbras gitarrister är Artur Paredes, som har
en roll för Coimbras fado som ungefär motsvaras av Armandinhos i Lissabons.
Paredes var en av fadons mest experimentvilliga och sökande musiker.
 |
| Artur Paredes. |
Hans son Carlos Paredes, Portugals mest berömde gitarrist,
har en betydligt lösligare anknytning till Coimbras fado eftersom han sällan
ackompanjerade sångare och aldrig bodde i Coimbra. Paredes är snarare en
musiker som fört den portugisiska gitarren utanför fadons marker. Som
kompositör och solist har han skapat en gitarrmusik med drag av klassisk musik
som blivit mycket beundrad långt utanför landets gränser.
 |
| Carlos Paredes. |
Portos akademiska fado
Även Porto hade en akademisk fadomusik som uppstod efter
påverkan från Coimbra och stilmässigt ansluter till coimbrafadon. Den försvann
efter en kort blomstringstid från mitten av 20-talet och några år framåt. Den
viktigaste sångaren var medicinaren Carlos Leal, ett känt namn på sin tid,
hyllad vid konserter och bevarad i flera inspelningar, som dock inte är möjliga
att få tag på för närvarande. Leal hade en tilltalande tenorröst och sjöng
ganska känslosamt med stort vibrato, i samma stil som kollegerna i Coimbra.
(För musiker var han även bekant som arrangör av musikerresor till Brasilien.)
 |
| Hamnkvarter i Porto. |
Gitarristen José Joaquim Cavalheiro är mera känd och förekommer
i olika samlingar (med coimbrafado) med sin bästa inspelning Fado Maior från
slutet av 20-talet. Cavalheiro var en virtuos gitarrist som spelade med stor
elegans, och han tillhör de klassiska namnen i fadons gitarrtradition.
Två guldåldrar
Coimbras fado spelades tidigt in på skiva. Först ut var
Manassés de Lacerda, som gjorde två inspelningar av Fado Hilário år 1905.
Varken dessa eller de som gjordes av kolleger under de två första decennierna
av seklet finns tillgängliga i moderna utgåvor. I stället finner vi, precis som
i lissabonfadon, musik från 20-talets senare hälft i dagens utbud. Här talar
man om coimbrafadons första guldålder med sångare som António Batoque, António
Menano, Armando Goes, Edmundo de Bettencourt, José Paradela de Oliveira och
Lucas Junot och gitarrister som Artur Paredes och Flávio Rodrigues da Silva. De
tidiga akademiska fadosångarna var med sin tid och insåg snabbt att grammofonskivan
skulle ha stor betydelse för musikens spridning. Speciellt António Menano var
flitig i studion och gjorde över hundra inspelningar i Lissabon, Paris, Madrid
och Berlin under de sista åren av 20-talet. En stor del av dem kan vi finna i
nutida utgåvor.
Under depressionen och krigsåren följde samma nedgång som
gäller fadon i allmänhet, och en andra guldålder tar sin början under 50-talet
och fortsätter under 60- och 70-talen. Här framträder sångare som Adriano
Correia de Oliveira, Alfredo Correia, António de Almeida Santos, António
Bernadino, Augusto Camacho (Vieira), Fernando Machado Soares, Fernando Rolim,
José Afonso, José Mesquita, Luís Marinho, Luíz Goes och Sutil Roque och
gitarrister som António Portugal, António Brojo, Carlos Paredes och João Bagão.
 |
| Luíz Goes. |
Efter revolutionen år 1974 sjönk intresset för all fado,
även den från Coimbra. Musiken följer i stort sett de upp- och nedgångar som
även Lissabons fado har genomgått. Men det kan noteras att det kraftigt
stegrade intresset sedan början av 90-talet har kommit Coimbras musik till del
i mindre omfattning. Det är en mer begränsad, särpräglad musik som kanske inte
har förutsättningar att nå en bredare popularitet, men den har ännu sin publik.
Tillflödet av unga musiker är inte så starkt som i Lissabons fado. Men Coimbras
fado har ändå fått ett uppsving under senare år. En ny generation av sångare,
gitarrister och upphovsmän tar vid och för stadens speciella musik in i
framtiden. Tre nyare namn är sångarna António Crespo (Couto), João (Nuno)
Farinha och Jorge Cravo.
Här är ett exempel på nutida coimbrafado med sångaren João
Farinha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar