Tacitus

Under Kejsar Domitianus tid

talade han genom att tiga

tiden igenom. Hos honom

fåglarnas vingslag under träden

i dialog med poeternas smicker

medan slagfälten, maktens

frätande handlingskraft,

slog sprickor i muren.

Han vandrade i trädgården,

tigande, seende tidens mur

och dess brott, med händelser

i huvudet, och minnets trådar

som ett nät mellan dem.

Han avskilde sig genom tigandet.

Inne i medelåldern, år 98,

I Kejsar Trajanus första år,

började han tala. En subjektiv

sanning lossades i ord och lyfte,

och lyfte av sin tyngd. Så länge

hade han drömt om fria ord

att orden förbrukats då han formade

sina tankar i symboler, fattbara

för hans inre. De hade lyft

likt en fågels fjädrar, med

drömmens muskel mot förgängelsen.

De hade tagit Tacitus tid.

Nu fanns det korta loppet

mot döden till övers. Endast

de tunga orden återstod av språket.

Låsta i historien som rötter

i jorden, rötter vars vindlingar

genomtränger stoftet som minnena

han hjärna. Där målas maktens

och vanmaktens växling, härvan

av händelser och svek, allt

sammansvetsat, starkt.

Där talar han tigande, tyngre

och mäktigare än de mäktiga och tyngande

som han tigande talade sig förbi.