Bästa albumen med ny fado (2): Plats 50–41

50. Filipa Cardoso. Cumprir Seu Fado. Platina/Farol 2008.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Daniel Pinto, bas.

Filipa Cardoso har varit verksam ganska länge och uppträder ofta på olika scener i Portugal, men hon har så vitt jag vet bara gjort denna skiva. Hon sjunger eftertryckligt med stark röst som ligger i ett lägre mellanregister och kan påminna om Ana Moura. Liksom sin kollega samarbetar hon med Jorge Fernando som producerat skivan och är upphovsman till flera av sångerna på den.

49. João Pedro. Fado Sentido. Movieplay 2004.

Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Filipe Larsen, basgitarr, plus ett par stråkar i vissa spår.

Även denna skiva har Jorge Fernando som producent och upphovsman till några sånger. João Pedro debuterade med fado som gossopran, men här har han en vuxnare röst: en slank tenor, ljus och lätt, som passar både i snabba nummer och i långsamt känslosamma. Bäst är en duett med Raquel Tavares, Meditando Eu a Vi, skriven av Fernando. João Pedro gör inte så stort väsen av sig numera och ingen skiva har kommit sedan denna.

48. Maria João Quadros. Fado Mulato. Grão 2008.

Bernardo Couto eller Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr, samt ytterligare några musiker.

Maria João Quadros är äldre än de flesta av den nya fadons musiker och en udda röst i dagens fadomusik. Henne fado är lite sträv, kärv och känns luttrad. Anknytningen till brasiliansk och afrikansk musik är tydlig. Det mesta av materialet är tämligen nytt, bland annat av Tito Paris, som även medverkar i ett spår, och Chico Buarque. Detta är den senaste skivan med Quadros.

47. Rodrigo Costa Félix. Fados de Amor. Farol 2012.

Marta Pereira da Costa, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, Rodrigo Serrão, kontrabas.

Rodrigo Costa Félix nämner sångare som Carlos Zel och António Mello Correia som förebilder, och liksom dem är han en traditionellt orienterad sångare, en genuin folkmusiker som slår vakt om traditionell fado och ett direkt, okonstlat uttryck. Hans fru Marta Pereira da Costa spelar portugisisk gitarr riktigt bra. Skivan innehåller traditionell fado och sånger av äldre musiker som Casimiro Ramos, Manuel de Almeida och andra, liksom nyskrivet, bland annat av Pedro Pinhal.

46. Helder Moutinho. Luz de Lisboa. Ocarina 2004.

Paulo Jorge Santos, portugisisk gitarr, José Elmiro Nunes, spansk gitarr, João Penedo, basgitarr och kontrabas.

Den mellersta i brödratrion Moutinho har gjort flera bra album. Detta känns inspirerat. Helder Moutinho kan påminna lite om Camané, men han sjunger lite dovare och tyngre, dock med påtagligt känsla, som i Alfredo Marceneiros melodi Eu Lembro-me de Ti, här i Helder Moutinhos textsättning en hyllning till Lissabon. Moutinho är flitig som textförfattare, även åt andra artister, och svarar för de flesta texterna här. Musiken är mest präglad av traditionell fado.

45. Patrícia Rodrigues. Ternura. CNM 2000.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr.

Sångerskan, som hade varit med några år redan när detta album kom ut, kommer ursprungligen från Azorerna och har främst vänt sig till utvandrargrupper i USA och Canada. Hon är sopran med ett ornamenterat, känsligt sångsätt som passar bäst i en rent lyrisk repertoar. Något förbisedd på dagen fadoscen är hon värd att upptäcka, och detta album är en god prestation med förtjänstfullt komp.

44. Anabela. Origens. Movieplay 1998.

Jorge Fernando, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr, Tactuskvartetten med flera musiker på bland annat slagverk.

Skivan innehåller mest motsatsen till vad den heter, det vill säga välkända fadostycken och få original, de flesta i poppiga arrangemang, några med fadons vanliga gitarrklanger, dock utan portugisisk gitarr. Anabela (Pires) är inte fadosångerska utan sjunger allt möjligt, även fados då och då. Hon är en utomordentligt musikalisk sångerska med behaglig ljus röst och fin timing. Tre–fyra spår på denna skiva lyfter den en bra bit. Recado a Lisboa är höjdpunkten, sjungen med en enastående plastisk frasering och elegans.

43. Ana Sofia Varela. Ana Sofia Varela. Universal 2002.

Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Paulo Paz, kontrabas, samt ytterligare några musiker på gitarrer och stråkinstrument.

Ana Sofia Varela är ett välkänt namn på Lissabons fadohus sedan länge. Detta album, som innehåller flera nya kompositioner av Mário Pacheco, visar upp en skicklig sångerska med både nerv och temperament. Allra bäst lyckas det i Miguel Ramos Água E Mel, som är en av de äldre sånger som också ryms i albumet. Ana Sofia Varela tillhör inte de allra främsta av dagens fadosångerskor, men hon är en personlig röst, värd sina lyssnare.

42. Mário & Lundum. Há Fado! EMI-Valentim de Carvalho 2005.

Pedro de Castro, portugisisk gitarr, Tiago Sousa Mentes, spansk gitarr, cavaquinho och elbas, Edgar Cruz, spansk gitarr, Nuno Coimbra, kontrabas, samt ett par slagverkare.

Lundum är en brasiliansk musikform som anses vara en av de viktigaste källorna till fadon när den uppkom. Skivan är knappast resultatet av en ambition att återskapa lundum, men däremot att förena portugisiskt och brasilianskt och kanske även göra fadon till dansmusik på nytt (man dansade fado under 1800-talet). Mário heter Fernandes i efternamn och sjunger. Det låter utmärkt med svängiga, entusiastiska arrangemang av standardnummer. En udda skiva som inte försöker vara stiltrogen utan lyckas förena fadon med annan musik utan att det låter krystat. Lite synd att denna ensemble inte har kommit tillbaka med nya skivor.

41. Ana Laíns. Sentidos. Different World 2006.

Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, Fernando Araújo, basgitarr, plus ytterligare några musiker med accordeon, slagverk, cello, piano och melodica.

Sedan denna skiva utkom har Ana Laíns utgivit Quatro Caminhos, också det en bra skiva, men jag föredrar denna på grund av det starka melodiska materialet, komponerat av bland andra Diogo Clemente, Miguel Rebelo och Jorge Fernando. Mycket nyskrivet alltså, åt en sångerska med en påtagligt ”modern” framtoning, lite påminnande om Cristina Branco, vars lyriska sopran också är snarlik Laíns. En fin skiva att återkomma till.

Inom kort fortsätter jag med plats 40–31 på listan med ny fado på cd.