Klassiska nedslag (16): Johann Christian Bach, Sextett C-dur

Av de söner till Johann Sebastian Bach (1685–1750) som blev tonsättare är Johann Christian Bach den yngste (1735–82), efter Wilhelm Friedemann Bach (1710–84), Carl Philipp Emanuel Bach (1714–88) och Johann Christoph Friedrich Bach (1732–95). Som barn blev han undervisad av fadern, längre fram av sin äldre bror Carl Philipp Emanuel. Och det är just dessa två – Carl Philipp Emanuel Bach och Johann Christian Bach – som för eftervärlden varit de märkligaste av Bachsönerna. Båda har också påverkat musikens utveckling under 1700-talet.

Johann Christian Bach målad av Thomas Gainsborough.

De levde i en brytningstid. Barocken fick en storslagen och oöverträffad sammanfattning i Johann Sebastian Bachs musik. Redan under hans levnad fanns det kolleger som antydde ett annat musikaliskt språk: mjukare och behagfullare, mindre strängt, formbundet och kontrapunktiskt. Hos tonsättare som François Couperin (1668–1733) och Georg Philip Telemann (1681–1767) kan man ana en annalkande rokoko. Den blommar ut hos de två Bachsönerna, särskilt Johann Christian. Rokokon övergår senare diffust och omärkligt i wienklassicismen.

Under den här tiden talade man om två kontrasterande stilar – ”den galanta stilen” och ”den känslosamma stilen”. Både Carl Philipp Emanuel och Johann Christian Bach har lämnat exempel på båda stilarna. Johann Christian Bach, som jag alltid föredragit, visar upp sin variant av den känslosamma stilen i symfonin i g-moll, men egentligen är han oftare galant än känslosam.

Kammarmusiken på skivan med The English Concert (Archiv) skulle passa utmärkt till tv-program om slott och herresäten eller inställsamma reportage om kungafamiljen. Och det var aristokrati och kungahus som betalade för och använde Johann Christian Bachs musik. Det sägs att Leopold Mozart uppmanade sin son Wolfgang Amadeus att lära av Bachs umgängesvett för att lättare kunna försörja sig som tonsättare. Bach hade en omfattande kunskap: han hade lärt sig av sin far och bror och tillbringat flera år i Italien där han komponerade opera. Så småningom hamnade han i London, och det har där han träffade den unge Mozart.

Sextetten är det verk jag gillar bäst av dem som finns på skivan. Den är från 1770-talet och komponerad för den ovanliga konstellationen oboe, två horn, violin, cello och klaviatur. På inspelningen är det sistnämnda ett ålderdomligt piano med torr klang, men cembalo användes säkert lika ofta. Hornen är påfallande passiva men bidrar till en tilltalande klangbild. Musiken är väloljad och livfull, stämmorna flyter obekymrat och smidigt i växelspel eller vid varandras sida. Johann Christian Bach var en skicklig melodiker, och det melodiska flödet löper genom hela verket i tre satser. Vackrast är den långsamma mellansatsen, och där kan man ana en lätt melankoli genom de melodislingorna. Det är nästan som om den galanta stilen och den känslosamma har stämt möte i denna musik.