Amatörkultur och samverkan
När fadon hade blivit riktigt populär under 20-talet fick
lissabonmusiken snart fram en kader av professionella musiker. I huvudstaden
fanns möjligheter att försörja sig som musiker, något som bör ha varit särskilt
lockande för människor som tidigare hade arbetat i illa betalda yrken med
dåliga arbetsvillkor som sömmerskor, fabriksarbetare, skomakare etc. I Coimbra
förblir alla amatörmusiker. Det beror dels på att coimbrafadon alltid har haft
en mindre marknad än Lissabons musik, dels – och framförallt – på att den
akademiska utbildningen tillförsäkrade musikerna arbeten som var bättre
betalda, dessutom på en högre position i samhället. Många av de mest kända
coimbramusikerna blev läkare. En del blev jurister. Bara ett fåtal – främst
Edmundo de Bettencourt, Artur Paredes och Adriano Correia de Oliveira – hoppade
av sina akademiska studier.
 |
| Coimbra har många besökande turister. Rundtursbussen har här hamnat på torget i centrala delen av gamla Coimbra. |
Att musikerna inom Coimbras fado inte såg sina kolleger som
konkurrenter framgår av de många samarbeten som förekommit och ännu förekommer.
Sångare och gitarrister gick samman i mer eller mindre fasta kombinationer.
Manskören Orfeon Académico bildades redan år 1880 och sysslade inte särskilt
mycket med fado, men många av coimbrafadons stora namn – till exempel Fernando
Machado Soares, José Afonso, Luíz Goes och Sutil Roque – har varit med där.
Lanseringen av modern coimbrafado på skiva blev framgångsrik
år 1958 genom O Quinteto de Coimbra (bestående av sångaren Luíz Goes samt
gitarristerna António Portugal, Jorge Godinho, Levi Batista och Manuel Pepe).
Liknande fasta konstellationer har funnits även senare och finns i dag, som
grupperna Verdes Anos, Æminium Canção de Coimbra, Grupo Coimbra och Grupo
Mondego.
Politisk opposition
Coimbras fado ger både vad gäller uppförandepraxis och
själva musiken lätt ett intryck av konservatism. Därför kan det vara förvånande
att det är i Coimbras tradition de mest politiskt radikala uttrycken under
diktaturtiden står att finna. Censuren var inte mildare vid det universitet som
diktatorn António Salazar både hade studerat och arbetat vid. När José Afonso
och senare Adriano Correia de Oliveira började sjunga samtidskommenterande
visor med samhällskritisk udd, var det en lika modig som riskabel verksamhet.
Men sångerna fann ett gensvar bland allmänheten. Båda sångarna avled på
80-talet men är ännu respekterade symboler för oppositionen under diktaturtiden.
De utgick från Coimbras klassiska fado som de även tolkat i många
skivinspelningar, men kan mera betraktas som trubadurer, löst anknutna till
fadotraditionen. Att José Afonso inte tog med den portugisiska gitarren i
ackompanjemanget kan ses som en markering av ett sådant oberoende. Och med
tiden fjärmade han sig från den akademiska fadon och anknöt mera till
folkmusik.
 |
| José Afonso. |
 |
| Adriano Correia de Oliveira. |
Den som lyssnar på dessa sånger i dag kan ha svårt att
förstå de upprörda känslor som de väckte hos regimen. Sångerna har huvudsakligen
ett allmänmänskligt innehåll snarare än ett revolutionärt. Många är lugna,
eftertänksamma, lite inåtvända. En del är direkt lekfulla eller humoristiska.
De trakasserier som regimen i många år utsatte den bräcklige Afonso för drev
honom emellertid allt längre till vänster. José Afonso skrev den sång, Grândola,
Vila Morena, som blev ett symboliskt startskott för revolutionen när den
spelades i radio den 25 april 1974.
Ur Grândola, Vila Morena José Afonso (text och musik)
/.../
Folket är de som bestämmer
i broderskapets värld.
Grândola, mörka by,
i varje gathörn en vän,
jämlikhet i varje ansikte. /.../
Akademikerna i Coimbra har i flera fall varit verksamma i
politiska sammanhang även efter revolutionen. När Mário Soares bildade sin
socialistiska regering efter valet år 1976 tog han med en känd sångare som
minister, António de Almeida Santos. Poeten Manuel Alegre har varit verksam i
socialistpartiet under flera decennier, varit vice talman i parlamentet och
ställde upp i presidentvalen åren 2006 och 2011 – först som oberoende kandidat
(socialistpartet lanserade Mário Soares som kandidat), sedan som
socialistpartiets. År 2006 kom han tvåa i valet efter socialdemokraten Cavaco
Silva, som besegrade honom även år 2011.
 |
| Manuel Alegre. |
Trova do Vento Que Passa
Manuel Alegre (text) António Portugal (musik)
Jag frågar vinden som passerar
om nyheter från mitt land.
Och vinden låter olyckan tiga,
vinden säger mig inget.
Men det finns alltid ett ljus
i den djupaste olyckstid.
Det finns alltid någon som strör ut
sånger i vinden som drar förbi.
Även i den sorgsnaste natt
i tider av slaveri
finns det alltid någon som gör motstånd,
finns det alltid någon som säger nej.
Här är Adriano Correira de Oliveiras inspelning av sången:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar