Gammal, urgammal och bortglömd fado (2)

Här är en liten genomgång av de tio ”volymerna” The Portuguese Sound Archives – Fado, utgivna av Tradisom i Portugal. Mp3-filerna kan som tidigare nämnts inte köpas separat, utan varje ”volym” säljs för sig. Lite synd eftersom man annars hade kunnat plocka ut det som är verkligt bra (korta avsnitt av spåren kan man lyssna till på Tradisoms hemsida tradisom.com) och själv ställa samman en cd av hög kvalitet, eller kanske två eller tre. För det ska sägas: mycket av materialet hoppar jag över, antingen för att musikerna eller musiken är mediokra, ljudkvaliteten för dålig eller för att jag inte uppfattar musiken som fado. Tidiga inspelningar av Amália Rodrigues finns i ”volymerna” 1, 2, 7, 8, 9 och 10. De är lätta att hitta på cd och jag kommenterar dem inte speciellt här.

Volym 1

En av de bästa avdelningarna med fina inspelningar av mera kända musiker som Carlos Ramos, Adelina Fernandes och Alfredo Marceneiro. Kompositören Artur Ribeiro kan man höra som (bra) sångare i hans Adeus Mouraria. Av de mera okända namnen tycker jag om sångerskorna Aura Ribeiro och Cidália Meiredes, den förra en elegant sopran med böjlig röst och säker musikalitet. Meiredes sjunger Fado da Alma till samma melodi som Amália Rodrigues Carmencita (som inte ingår här); hon saknar Rodrigues kraft och skärpa men har perfekt kopierat hennes frasering, vilket räcker en bra bit. Sångarna Amilcar Nogueira och Estêvão Amarante är också klart hörvärda.

Sångerskan Dina Teresa, som slog igenom genom sin medverkan i filmen A Severa från 1930–31, finns med här i en sång från filmen, Velho Fado da Severa. Historiskt intressant, men hon var inte någon förstklassig sångerska.

Coimbras fado representeras av förgrundsgestalten under 20-talet Edmundo de Bettencourt, den samtida Alberto Xavier Pinto och den senare Alberto Ribeiro. Detta slags fado brukar beskrivas som en renodlat manlig tradition och därför är det överraskande med bidragen av Dona Margarida d’Oliveira och Dona Luiza Baharem, som båda sjunger coimbrafado med bravur.

Gatubild från Mouraria.

Volym 2

I de två första avdelningarna finns Alberto Ribeiros Fado Hilário med, men i olika arrangemang. Jag föredrar gitarrkompet i versionen i del två. Ribeiro, som egentligen inte var fadosångare i första hand, sjöng mycket bra och ger sången en något operamässigt framtoning. I övrigt medverkar till stor del samma artister som i den första avdelningen.

Några sångare som är lätta att finna på cd finns med: utöver Amália Rodrigues och Alberto Ribeiro är det Alfredo Marceneiro, Carlos Ramos, Edmundo de Bettencourt, Fernando Farinha, Frutuoso França, Fernanda Baptista (här stavad Batista) och Hermínia Silva. Deras bidrag duger gott, särskilt Ramos, Marceneiro, Baptista och Silva. Mera intressant är vad de ”okända” namnen presterar.

Amilcar Nogueiras O Menino Rico tillhör det allra bästa, och även Aura Ribeiros Janelas da Mouraria förtjänar många lyssnare. Till de två coimbradamerna i den första delen sällar sig här en tredje, Fernanda Abranches. En skicklig sångerska är Ester de Abreu, som sjunger den en gång kontroversiella Mãe Preta, med motiv från slavhandeln, till ett konstigt ”modernt” arrangemang. Däremot gillar jag inte alls Gilda Valenças hantering av Amália Rodrigues slagnummer Ai! Mouraria, både på grund av sångerskan och stråkarrangemanget. Som helhet är emellertid denna del av samlingen av god standard.

Volym 3

En rad etablerade sångartister medverkar här med representativa inspelningar: José Afonso, Fernanda Baptista, Fernando Farinha, Hermínia Silva, Maria Alice, Frutuoso França, Joaquim Silveirinha och Lucília do Carmo. I stort sett drar de upp genomsnittskvaliteten i den här avdelningen. Det gäller även Maria Clara, som egentligen var mera operett- än fadosångerska. Bidragen med Afonso, Baptista, Silveirinha och do Carmo är för mig de bästa.

De mera obekanta namnen ger ett blekare intryck, med undantag för sångarna Joaquim Seabra och José Lemos, som båda är bra sångare och sjunger med känsla. Manoel Monteiro är också hörvärd, men i hans fall handlar det om en musiker som närmar sig en bredare populärmusik.

Utsikt mot Graçakyrkan (till höger), Senhora do Monte (till vänster) och Mouraria (nedtill).

Volym 4

Mera kända sångartister i denna del är José Afonso, Lucília do Carmo, Maria Alice och Joaquim Silveirinha. Deras inspelningar är utmärkta, med ett extra plus för Silveirinhas energiska Cuidado Com Ele.

Flera av de bortglömda är klart hörvärda. Jag tycker Joaquim Seabra, José Lemos och Manoel Monteiro sjunger bra även i denna avdelning. Därtill är Manuel Taveira i Cruel Desilusão övertygande. Gitarristerna Júlio Correia och Abel Negrão spelar flyhänt och virtuost i Fado Robles.

Vilket som är det vanligaste kvinnliga förnamnet inom fadon kan man ana sig till när det i medverkandelistan finns Maria Alice, Maria Carmen, Maria da Conceição, Maria da Graça, Maria da Luz, Maria Guerreiro och Maria Manuela. Maria Alice var en av de mest berömda sångerskorna i slutet av 20-talet. Maria da Conceição var den sångerska som lanserade Mãe Preta, den brasilianska sången om slavhandeln som censuren stoppade på grund av den kritiska inställningen till slavhandlarna. Med förändrad text blev den Barco Negro, en av Amália Rodrigues stora succéer. Maria da Conceição var en av 50-talets bästa sångerskor. Denna version av Mãe Preta är inte densamma som originalet utan en kortversion till underligt komp med bland annat flöjt och slagverk.

Alla de övriga Mariorna (utom kanske Carmen) är riktigt bra. Jag gillar Maria Guerreiros Meu Portugal till en vacker traditionell fado, liksom Maria da Luz i Fado Hilário – alltså en fjärde sångerska i coimbrafado.

Volym 5

I denna avdelning finns inget av fadons mera namnkunniga musiker med, om man nu inte ska räkna sångerskorna Maria da Conceição och Natália dos Anjos dit. Ändå är det en av de bästa delarna genom några mycket fina inslag.

Dit hör utan vidare just Maria da Conceição, som sjunger Ai! Mouraria med varm röst, lugnt och innerligt med smidig frasering, kanske till och med överlägsen Amália Rodrigues … som sagt, en av 50-talets bästa. Lika mästerlig är Maria da Luz i Falsas Paixões, en sångerska med vacker röst och stark förtrogenhet med fadons uttryckssätt. Sannolikt är även denna från 50-talet, vilket jag också tror gäller Maria da Graças O Meu Bairro, nästan i samma klass. Jag gillar också Maria Guerreiros ettriga Perdi a Partida.

Av de manliga sångarna fäster jag mig särskilt vid Carvalho de Oliveira, som med övertygande melankoli sjunger Fado do Multilado i två delar. Neca Rafael är rustik, osofistikerad och kraftfull i A Moda.

Ett av Lissabons mera kända fadohus är Kasa de Linhares i Alfama.

Volym 6

Inte heller denna avdelning innehåller de stora namnen, men flera riktigt intressanta inspelningar. Fyra av dem är instrumentala, och gitarristen António Rodrigues imponerar. Natália dos Anjos svarar för en godkänd inspelning av Fado Perseguição som kallas Não Voltou. En av de tidigast inspelade sångartisterna, sångerskan och skådespelerskan Delfina (eller som här Delphina) Victor, som gjorde några inspelningar i början av 10-talet, var utan tvekan en bra sångerska, men det låter som hon skulle passa lika bra i operett. En utmärkt sångerska med mera otvetydig fado är Marianna F. Alves, och även sångarna José Bacalhau och José Taveira, den senare starkt melankolisk, är hörvärda.

Ett stort namn i den äldre coimbrafadon är Armando Goes, en barytonsångare som är praktiskt taget omöjlig att hitta på cd. Men här finns han med, i en fin inspelning, Fado da Vida, sannolikt från slutet av 20-talet. Ännu äldre är Em Pleno Tribunal med lissabonsångaren Reynaldo Varela (här stavad Varella). Han var den mest inspelade artisten under fados första skede på skiva och gjorde över 150 inspelningar åren kring 1910 och därefter. Varela sjöng frejdigt med bra röst till egenhändigt komp på spansk gitarr, men ljudkvaliteten är undermålig.

Volym 7

Flera av de artister som ingår i del 6 finns med även i den sjunde. Armando Goes, José Bacalhau och den svårmodige José Taveira är tre av dem, åter i bra inspelningar. Sångerskan Marianna F. Alves är ännu mera imponerande i inspelningen här, Os Pobresinhos. Alberto Ribeiro, som finns med på flera ställen i antologi, var en mycket fin sångare och sjunger avspänt och med vacker röst i Lenços Brancos.

Avdelningen inleds av Alfredo Marques. Han gjorde en del inspelningar åren kring 1910. I Canção Bohemia kan man genom bruset höra att han var en skicklig sångare som sjöng med kraft och stark röst. Mera kuriosa är två inspelningar med Maxim’s Jazz, en liten instrumentalensemble som spelar sånger förknippade med Alfredo Marceneiro och Maria Alice.

Volym 8

Några berömdheter medverkar i denna del: Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro, coimbrasångaren António Menano och Fernando Farinha, den sistnämnde med en lyckad version av Artur Ribeiros sång Adeus Mouraria. Alberto Ribeiro inleder volymen smått lysande med Linhas Trocadas. I övrigt har gitarrerna en framträdande plats: sju av de tjugo inspelningarna är gitarrstycken från olika tider. För två av dem svarar Salvador Freire, portugisisk gitarr, och Georgino de Sousa, spansk gitarr, men jag misstänker att ”Salvador Freire” i själva verket är Armando Augusto Freire, det vill säga gitarrlegenden Armandinho. Speciellt som ett av styckena är Fado Armandinho.

Alfredo Marques finns med även här, med en odaterad inspelning som säkert är gjord kring 1910. Emília de Oliveiras Conde Anadia uppges vara gjord 1906 och Eduardo de Neves Fado do Coração 1913, men ljudkvaliteten i båda dessa spår är så pass mycket bättre än i Marques inspelning att jag misstänker att tidsuppgiften inte är helt korrekt. Däremot är det mycket troligt att Ester de Abreus Fado das Caldas är gjord 1955 – en musikalisk sångerska i en schlagerliknande sång till instrumentalensemble.

Kakelfasad i Alfama.

Volym 9

Sångerskan Júlia Mendes fick ett snabbt genombrott när hon spelade huvudrollen i A Severa, en operett om den första stora fadosångerskan Maria Severa, baserad på Júlio Dantas roman med samma namn. Det var 1909. Sångerskan fick inte njuta av sin framgång särskilt länge eftersom hon avled ett par år senare. I denna avdelning finns två inspelningar med Júlia Mendes, och av ljudkvaliteten att döma kan de vara från tiden kring 1910. Bruset är måttligt, men sångerskan låter som om hon var instängd i en plåtburk. Man njuter mera av historiens vingslag än av inspelningen, som sannolikt ger en reducerad bild av Mendes förmåga.

Flera andra mycket gamla inspelningar finns med i denna del. Återigen Alfredo Marques, dessutom Luís Maceira, verksam på skiva redan kring 1908. I Fado Trovadores sjunger han känslosamt och med fyllig röst; ljudet är acceptabelt. Jag tycker om denna sångare. Guilhermina Anjos var troligen samtida, men i hennes fall är ljudet så uselt att det är svårt att få något begrepp om hennes skicklighet. Leonor Marques, som har två spår, var troligen en rätt bra sångerska, men återigen sätter ljudkvaliteten krokben för en vettig bedömning.

Två fina gitarrister, Carlos Campos och Joaquim Cavalheiro (troligen samma som är känd som José Joaquim Carvalheiro, från Porto) finns med, och två gamla inspelningar med en av fadons aristokratiska sångare, João do Carmo. Hörvärda är också Francisco José i Olhos Castanhos till gitarrkomp från 1957, samt Cauby Peixoto, som sjunger Lisboa Antiga från året före, med brasilianskt uttal. Samt, förstås, bidrag med Amália Rodrigues och Alfredo Marceneiro.

Volym 10

Alfredo Marceneiro och Amália Rodrigues finns med här också, men avdelningen domineras av Manoel Monteiro, som här har inte mindre än nio inspelningar från 30- till 50-tal. Han var en hygglig sångare med trevlig röst och ett avspänt sångsätt, påminnande om Tristão da Silva (som inte finns med i antologin). Jag tycker inspelningarna med enbart gitarrkomp är att föredra, och att Monteiro knappast blev bättre med tiden. Chorando Baixinho och Santa Cruz, båda från 30-talet, tillhör de bättre.

I övrigt kan noteras ytterligare två inspelningar med Leonor Marques och två med Maria Alice. Samlingen avslutas med den duktiga sångerskan Maria da Graça, som sjunger Evolução de Fado. Sista ordet i hela antologin är typiskt nog ”Severa”.

Sammanfattningsvis: av de tio delarna föredrar jag nummer ett, två, fyra och fem. Den som främst är intresserad av gitarrmusik rekommenderas volym åtta, medan den som är nyfiken på den urgamla fadon kanske bör börja med del nio.

Gammal, urgammal och bortglömd fado (1)

Att det finns gott om nutida fado på skiva kan inte ha undgått den som ägnat denna musikform sitt intresse. Inte heller att fadons stora namn från 50- till 70-tal, de artister som dagens ser som förebilder, är lätta att hitta i återutgivningar eller antologier. Under 40-talet spelades inte mycket fado in. Men från 1936 och ett knappt decennium bakåt i tiden finns en hel del. Från denna epok är sångerskorna Maria Alice och Ercília Costa samt gitarristen Armandinho de enda som har hela cd-album. Övriga artister finns i några antologier. Här har fadointresserade i huvudsak varit beroende av den portugisiska etiketten Tradisom eller dess brittiska motsvarighet Heritage.

Vid denna gata – eller snarare gränd – finns fadons vagga. Här bodde dess första stora sångerska Maria Servera (1820–46).

Från Tradisom kom för en tid sedan en utgåva som kallas The Portuguese Sound Archives – Fado. Detta är tio ”volymer” med mp3-filer som kan köpas från Tradisoms hemsida tradisom.com. Där finns också korta utdrag ur alla inspelningarna som smakprov. På den engelska versionen av hemsidan beskriver utgivaren José Moças projektet så här:

The “Portuguese Sound Archives – Fado” has the primary goal to bring to people’s knowledge the rare and extensive collection from the investigator José Moças, with around six thousand and five hundred 78 rpm records. This collection was recenly donated to Aveiro University through a protocol signed with the same. With this new edition we decided to lift the veil for those who constantly asked Tradisom about the edition of the collection recordings. For the future we promise a book series containing scientific studies from this era om musical history, which is not well known. Meanwhile these special recordings let us hear, for the first time, some amazing artists, lost secrets locked in those precious records.

Av detta verkar det som om musiken kommer från Moças egen skivsamling som donerats till universitetet i Aveiro. Annars hade det legat nära till hands att tro att det är inspelningar ur det omfattande material som portugisiska staten köpte av samlaren Bruce Bastin i Storbritannien år 2007. Men Bastin-samlingen har inget med Aveiro att göra. Den levererades till fadomuseet i Lissabon. För lyssnaren är det förstås av underordnad betydelse vem som samlat ihop musiken.

Den levereras med e-post och den som så önskar kan sedan bränna sina egna cd. Varje ”volym” beställs separat men inte de enskilda inspelningarna, varav det finns tjugo i varje ”volym”, alltså sammanlagt 200. Att distribuera musik på detta sätt har varit vanligt rätt länge nu. Det har den otvivelaktiga fördelen att fraktkostnaden reduceras till noll.

Så här ser det ut i dagens Mouraria.

 En allvarlig brist i det här fallet är att all den information som brukar följa med en cd-utgåva saknas. För den som nöjer sig med musiken kanske det är ok. Men den som närmare vill lära känna fadons äldre historia i inspelad form vill ha lite mera: jag vill veta upphovsmän, kompmusiker och inspelningstid som minimum. Det sistnämnda finns med för ett fåtal av spåren men saknas i de flesta fall. Eftersom detta är gammalt, i vissa fall urgammalt material kan det förstås vara besvärligt att få fram alla detaljuppgifter. Men det borde ha funnits med mycket mera än vad som nu är fallet.

Utgåvan har ett par andra uppenbara svagheter. Jag finner ingen systematik i uppläggningen, fado av alla möjliga slag och från olika tider serveras huller om buller. Ett fåtal titlar förekommer två gånger. Vidare har flera av Amália Rodrigues tidiga inspelningar tagits med. Musikaliskt är de förvisso överlägsna nästan allt annat i samlingen, men att påstå att vi får höra dem ”för första gången” är direkt felaktigt. De har återutgivits flera gånger på cd och är lätta att få tag på.

En del andra stora namn från äldre tider finns också med här. Delvis med inspelningar som tidigare har publicerats i cd-format. Men även sådana som inte tidigare har återutgivits. Av ljudkvaliteten och rösterna att döma rör det sig om tidiga inspelningar. Det finns en ovanlig vitalitet och entusiasm kring det som bland andra Carlos Ramos, Lucília do Carmo och Joaquim Silveirinha presterar i denna utgåva. Särskilt gläds jag åt ett par äldre (troligen 30-tal) spår med Alfredo Marceneiro.

Men den stora majoriteten av inspelningarna är gjorda av artister som jag aldrig hört talas om, trots många års fadolyssnande. Detta är definitivt fadons glömda musiker, eller sådana som aldrig har upptäckts av en bredare publik. I vissa fall på goda grunder; här finns en hel del som lämnar mig likgiltig. Ibland är ljudkvaliteten så erbarmlig att det är svårt att bedöma musikernas kompetens. Tillräckligt mycket är dock så bra att jag gärna skulle vilja höra mera, om det nu finns något mer att höra … Gitarristen António Rodrigues, sångerskorna Aura Ribeiro, Maria da Luz och Maria da Graça, sångarna Carvalho de Oliveira, José Taveira, Alberto Xavier Pinto och Joaquim Seabra, för att bara nämna några av många hörvärda.

Utsikt över Mouraria.

Tidsmässigt omspänner musiken i denna utgåva cirka 55 år. Den yngsta inspelningen är troligen Francisco Josés Olhos Castanhos från 1960, som också finns på cd. Att en inspelning från det året ges ut på 78:a kan möjligen förklaras av att José bodde och spelade in i Brasilien. Kanske övergav man 78:an där något senare än i Västeuropa. Många av inspelningarna är från 50-talet. Här finns också ett fåtal från 40-talet och ganska många från perioden 1927–36.

Men fado spelades in tidigare än så. Till en början var grammofonskivor lyxprodukter som kunde köpas av en välbärgad högborgerlig publik. Musikerna kom mest från teatervärlden. Denna musik representerar inte den folkliga tradition som fick sitt publika genombrott då tekniken hade gått fram så mycket att man kunde tillverka skivor så billigt att de blev en angelägenhet för medelklassen och fattigare grupper. Ändå är förstås denna tidiga fado intressant att ta del av, inte minst för att den är så gott som omöjlig att hitta på cd. Och att artister som Delfina Victor och Alfredo Marques var skickliga hörs tydligt genom knastret och bruset. Flera sådana mycket tidiga inspelningar ingår i denna mp3-utgåva.

Som sagt: när de är gjorda får man oftast gissa sig till med ledning av ljudkvaliteten eller vad man känner till om artisterna. Vilket inte är mycket. Vem har hört talas om sångartister som Fábia Gil, Ester de Abreu, Amilcar Nogueira eller José Cutileiro?

Det finns många olika typer av fado i samlingen. Flera instrumentala nummer, mest gitarr men också liten ensemble. Coimbras akademiska fadostil är väl företrädd. Att teatern varit en betydande miljö för fadon särskilt i äldre tid märks både genom att några inslag påminner om muntra revydängor eller operett och att flera sångare sjunger i en ”skolad” stil med omsorg om tonbildning och volym. Den mer rustika, osofistikerade fado som hör hemma i krog- och kafémiljö finns förstås också med.

"Janela" – fönster – är ett av de vanligaste orden i fadons texter. Just de här fönstren finns i närheten av parlamentet i Lissabon.

Fadons avgränsning gentemot annan populärmusik är en evig fråga som ibland känns aktuell här. Tradisom har även en utgåva The Portuguese Sound Archives – Popular Music med fem ”volymer” och sammanlagt 100 inspelningar som mp3-filer med till stor del samma artister som i fadoutgåvan. Jag har inte hört dem, men gissar att de inte låter så olika en del av fadoinspelningarna. Ett exempel på vad som definitivt ligger bortom gränsen om vad som kan kallas fado är Manuel Joaquim Carvalhos Terra Amada, som är en portugisisk version av O sole mio. I övrigt är det tydligt att fado befinner sig nära andra typer av populärmusik och gjorde det under de äldre epoker som denna utgåva representerar ännu mer än i våra dagar.

Helt klart är The Portuguese Sound Archives – Fado inte en förstahandsinvestering för den som vill lära känna de bästa artisterna inom äldre fado. Det finns gott om antologier som är lämpligare. Snarare är denna stora samling, eller delar av den, av intresse för den som redan vet hur äldre fado och de ledande musikerna förr låter. The Portuguese Sound Archives – Fado är fascinerande genom att den lyfter fram så många av de glömda musikerna i det förflutna, en sorts fadons undervegetation där det ryms både mediokert och mästerligt. I nästa inlägg kommer jag att försöka plocka de bästa russinen ur varje kaka, det vill säga ”volym”, som en konsumentupplysning till de läsare som vill hitta verkligt bra fado som nästan ingen annan känner till: gammal, urgammal och bortglömd fado.

Fadoprofilen (70): Miguel Rebelo

Miguel (Brito) Rebelo kommer från Lissabon, har en gedigen musikutbildning och först under senare år koncentrerat sig på att sjunga fado, vilket han gör med en av de bästa rösterna på dagens scen. Han har en avspänd framtoning, är traditionellt förankrad i sin musik, god kompositör av nya sånger. Bra på spansk gitarr.

Miguel Rebelo har gjort två fina album hittills. Han är ändå ett ganska förbisett namn inom dagens fado. Youtubefilerna nedan tycker jag visar att han förtjänar många lyssnare.

https://www.youtube.com/watch?v=RY-OJGtzFus

https://www.youtube.com/watch?v=0yE-WNpPiik

https://www.youtube.com/watch?v=dyNtpUbyAqk

Tavlan på väggen: Yuan Fawang

Yuan Fawang heter en kinesisk konstnär, född på 60-talet. Det är allt jag vet om konstnären. Han eller hon har gjort denna tuschteckning, Bergigt landskap i dimma. Det är förmodligen det som står på kinesiska vertikalt till vänster i bilden.

Bilden fängslade mig på flera sätt. Dels det rent hantverksmässiga. Tusch är inte en teknik som jag förknippar med mjuka, luddiga former som molnen som omsluter klipporna och träden i bilden. Tuschteckningar brukar vara skarpa och distinkta i konturerna. Här finns en hantverkshemlighet som jag inte känner till.

Dels kompositionen av bilden. Den har något filmiskt över sig. Den börjar nedtill med ett sjömotiv. Man ser uddar som skjuter ut i vattnet och trädens mjuka skuggor i vattnet. På ett ställe ligger en båt förtöjd. Sedan är det som om konstnären höjde blicken och svepte fram över landskapet, som i en lång kameraåkning. Både träden och klipporna lutar lite åt vänster så att det blir en rörelse diagonalt, från nedre högra hörnet och upp mot det övre vänstra hörnet. Överallt är dimma som döljer allt som finns på marken.

En gång åkte jag med ett plan som skulle landa på någon av Stockholms flygplatser, jag vill minnas att det var Skavsta. Ett tätt skikt av dimma låg mycket lågt, ända nere vid marken. Det var som om ett moln hade lagt sig att vila över skogen. Trädtoppar och kullar stack upp ur det vita som på Yuan Fawangs bild. Eftersom det började mörkna hade de flesta färger tonats ned.

Svart, brunt och grönt är de enda färgerna i teckningen. Den är inte särskilt värdefull.

Fadoprofilen (69): Ada de Castro

Ada de Castro (egentligen Ada Antunes Pereira) (1937) är en skicklig sångerska som sjunger lugnt och omsorgsfullt med karakteristisk beslöjad röst. Var som bäst på 60- och 70-talen. Oerhört produktiv på skiva och har gjort mer än 500 inspelningar. Hon är ett vanligt namn i antologier med fado.

Här är några inspelningar med Ada de Castro. Först ett utdrag ur en film från 1974.

https://www.youtube.com/watch?v=FH4pABUq3MA

Och här hörs hon 40 år senare.

https://www.youtube.com/watch?v=JdKcHVkoJaM

Ytterligare en inspelning från den tid då hon var som bäst:

https://www.youtube.com/watch?v=H0A9k4jR8BE