Klassiska nedslag (21): Anton Bruckner, Requiem

Få av de stora klassiska tonsättarna hara en så enhetlig och lättöverskådlig produktion som Anton Bruckner (1824–96). Det handlar om elva symfonier (varav nio är numrerade), tre stora mässor och några andra kyrkomusikaliska verk, en stor stråkkvintett. Det är på detta som Bruckners berömmelse vilar. En starkt personligt utformad musik med stora linjer och former, starka dynamiska kontraster, en lugn, nästan flegmatisk underliggande puls och en lyrisk värme. Tonsättarens självklara och okomplicerade katolska tro har många sett som en förutsättning för denna musik. Hans osäkerhet och bristande självförtroende, som gång på gång drev honom till omarbetningar och missmod efter andras kritiska synpunkter, får man däremot läsa om. Bruckners musik är som om den var uttryck för en vision som han tecknar utan tvekan.

Anton Bruckner 1863.

Men innan Bruckner formulerade den musik som fört hans namn vidare genom tiden, studerade och övade han, och som organist hade han kyrkomusiken som sitt område. Requiem i d-moll är ett tidigt verk, från 1849, av en ung tonsättare, och när man hör det är det svårt att föreställa sig Anton Bruckner som upphovsman. Däremot är det tydligt att han redan hade skaffat sig en ansenlig hantverkskunnighet.

Ett requiem är en dödsmässa. Några komposistioner av detta slag har blivit berömda och framförs ofta, även i Sverige. Bruckners requiem kan här inte konkurrera med mera berömda requiem av Wolfgang Amadeus Mozart, Giuseppi Verdi, Johannes Brahms eller Gabriel Fauré. Såväl Brahms som Verdis requiem är stora verk även till omfånget. Bruckners lilla requiem är mycket mer koncentrerat och kräver bara drygt en halvtimme, men det är skrivet för en ganska omfångsrik musikalisk apparat: orkester, kör, orgel och fyra sångsolister. Jag har lyssnat till inspelningen med Joan Rodgers, sopran, Catherine Denley, kontraalt, Maldwyn Davies, tenor, Michael George, bas, Corydon Singers och English Chamber Orchestra under ledning av Matthew Best (Hyperion). I albumkommentaren skriver Robert Simpson bland annat (min fria översättning): ”Det är alls inte något perfekt mästerverk, men verket igenom imponerar det med sin naturlighet, sin fullständiga ärlighet, sparsamheten med de musikaliska medlen, och framför allt med sin lugna individualitet. Det kan säga vara den första manifestationen av Bruckner som en omätligt löftesrik ung man.”

Löftena skulle infrias senare, och Bruckner ger i sitt tidiga requiem ingen antydan om på vilket sätt det skulle ske. Musiken är konservativ och anknyter till wienklassicismen. Den kan påminna om Haydns sena mässor, och liksom i dessa har tonsättaren god hand med sina musikaliska resurser och bjuder på inspirerad, ljuv melodik. Hela mässan är jämn och ska jag peka ut ett enskilt avsnitt som höjdpunkt så får det bli Benedictus.

Jag tycker inte Anton Bruckner behöver be om ursäkt för det requiem han komponerade innan han blev den Bruckner vi känner genom de storslagna symfonierna. Requiem var ett verk på vägen dit. Utan det kanske han hade hittat sin symfoniska särart i alla fall. Men jag tycker inte man behöver passera requiem med likgiltighet. Det är skickligt komponerad, stämningsfull, ärlig och framförallt mycket skön musik som sannolikt är lättare att närma sig än Bruckners stora symfonier.

Mariza på Konserthusets scen

När fadosångerskan Mariza uppträdde i Konserthuset i Stockholm i förrgår kväll var det efter en lång bortavaro från Stockholms scener. Jag hörde henne på Södra teatern när hon nyligen hade fått sitt internationella genombrott och något eller ett par år senare på Chinateatern. Dessa konserter ligger över tio år tillbaka i tiden. Marizas långa frånvaro från Stockholms konsertscener (däremot har hon uppträtt i Uppsala flera gånger under mellantiden) kan vara en förklaring till det stora intresset kring hennes konsert; lokalen var nästan utsåld, i alla fall upp till första balkongens platser.

Marizas ställning som den nya fadons mest omtalade artist, den ”nya fadodrottningen”, vilar förstås i första hand på hennes meriter som sångerska. Men hon fick i samband med debutskivan Fado em Mim (2001) en utmärkelse av BBC för den bästa europeiska skivan inom så kallad världsmusik, något som har varit en draghjälp för hennes genomslag även här. Som bekant har en utländsk artist svårt att slå igenom i Sverige utan att först göra det i Storbritannien eller USA. Framgången följdes upp av Mariza med ett mycket ambitiöst turnéprogram; enligt uppgift cirka 160 konserter om året, något som inte bara kräver energi och hängivenhet, utan också god fysik.

I mellantiden har vi kunnat höra Mariza på flera nya skivor. För mig är fortfarande hennes tredje album Transparente från 2005 det bästa, medan jag såg Terra från 2008 som mera halvhjärtad. Inget fel på sången, arrangemangen eller medmusikanterna, men jag tyckte då skivan var ny att kombinationen av fado med musik med starka afrikanska och brasilianska impulser kändes aningen hemlös, kanske också som en ängslig anpassning till en vidgad internationell publik. Jag tror att en och annan portugisisk röst har ansett detsamma, för då Mariza återkom med Fado Tradicional (2010) var det med en mycket mera ortodox fado som inte kan ha gjort någon traditionalist besviken. Sedan dess inget nytt, men inom kort utkommer Mundo, en titel snarlik Terra (mundo är ”värld” på portugisiska, terra ”jord” på latin).

Konserten i förrgår kväll lanserades i förhandsinformationen som en återblick på Marizas första 15 år på den internationella scenen, men blev i praktiken mer en lansering av den nya skivan, och jag tror att Mariza presenterade det mesta som finns med där i en osedvanligt lång konsert på två och en halv timme utan paus. Som sagt, god fysik samt koncentration krävs om inte publiken ska tappa intresset. Och den hade säkert inte haft något emot ytterligare någon timme.

Mycket nytt men också en del av de sånger som Mariza tidigare blivit känd för. Hon började med en sång ur Amália Rodrigues tidiga repertoar helt a capella, en lika djärv som originell upptakt. Sånger som Pedro Rodrigues Primavera och Barco Negro av brasilianarna Caco Velho och Piratini, med reviderad text av David Mourão-Ferreira, var också slagnummer för den eviga fadodrottningen Amália. Liksom Alfredo Marceneiros Maldição, i Marizas tolkning en magnifik och muskulös konstruktion av kraft och inlevelse. Amália Rodrigues skrev texten till Ó Gente da Minha Terra, Marizas speciella signaturnummer, och den ingick förstås också. Hon sjöng Jorge Fernandos Chuva, lanserad på debutskivan, i en version som avvek så starkt från inspelningen att man knappt kunde känna igen den (vilket den portugisiska delen av publiken gjorde ändå). Dessutom några nya fados i samma anda, och Mariza betonade också att fado inte alltid är sorgsen musik, vilket leddes i bevis med ett par snabbare, rytmiska nummer.

Från den nya skivan fanns också en del sånger från Afrika och Latinamerika, eller med starka influenser därifrån. Jag fäste mig speciellt vid det nummer som enligt Mariza var ett exempel på den musik som görs av dagens musiker i Lissabon med afrikansk bakgrund. Troligen kommer jag, med konserten i färskt minne, att gilla den nya skivan bättre än Terra. Anledningen kan vara så enkel som att Mariza i korta kommentarer gjorde klart varför hon valt just den musiken och hur starkt den är förbunden med hennes egen, och hennes familjs, historia. Med personliga anknytningar till både det afrikanska och det latinamerikanska har Mariza bättre förutsättningar än någon annan i dagens fado att kombinera drag från dessa olika musikkulturer på ett nytt sätt ­– även om de redan fanns med i fadon då den kom till i början av 1800-talet.

Det kan vara en tillfällighet, men repertoarvalet i förrgår kan möjligen tolkas som en framtida färdriktning. Inte en enda sång av fadons mest sjungne moderne kompositör Alain Oulman, en man med klassisk musikskolning (Cristina Branco sjöng sex stycken vid sin senaste Stockholmskonsert!). Inte heller något av teatermannen Frederico Valério. Det verkar alltså som om Mariza valt bort sådan fado som ursprungligen skrivits för revy eller film (Valério) och den sofistikerade fado som vetter åt litterär visa, ibland med slående likheter med klassisk romans (Oulman). Till förmån för de mer kraftfulla och intensiva rytmerna och uttrycken i afrikansk och latinamerikansk musik. Men om detta är Marizas framtid får just framtiden visa.

Mariza har alltid varit en utmärkt sångerska. Hon har en bra röst med en styrka som få kan konkurrera med, en utpräglad rytmkänsla och en förnämlig, närmast virtuos sångteknik. Att jag under konserten inte hörde henne sjunga en falsk ton beror säkert inte enbart på mitt bristande gehör. Marizas specialgren är hennes hantering av sångernas dynamiska förlopp, som blir rikt varierat och antingen leder till en avslutning som en brant krön, en klimax, eller till en lugn, avstannande vilopunkt. Ord som känsla, kraft, intensitet och energi är vanliga när hennes musik beskrivs. På denna konsert tyckte jag också att hon ofta visade fram en mera återhållen, dämpad och eftersinnande sida, och det är egentligen första gången jag reflekterat över vilken vacker röstklang hon besitter när hon avstår från att spänna de vokala musklerna.

Frågar man en fadosångare om vad som är viktigast i musiken, så svarar de alltid att det är att föra fram textens innehåll och poetiska kvaliteter. Detta kan vara av underordnat intresse för den som inte kan portugisiska. Vi får lita till vad musiken har att förmedla, vilket brukar räcka långt. Mariza sjunger med medvetna kontraster, pauser, förlängningar av vissa toner och ibland vidlyftiga melismer på enskilda stavelser. Hon kan skärpa uttrycket med tungspets-rrrr och väsande ssss-ljud som breder ut sig över ett par tre sekunder. Sådana sångtekniska detaljer bidrar till att texten i vissa fall kan bli svår att uppfatta även för portugiser, ungefär som att svenskar har svårt att höra operatexter även när de sjungs på svenska.

Mariza kompades denna gång av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Pedro Jóia, spansk gitarr, Yami, basgitarr, och i några sånger av Vicky Marques, slagverk. Vi är vana från fadokonserter i Stockholm att kompet är av högsta klass, och det gällde förstås här också. José Manuel Neto har jag hört ganska många gånger och det är alltid roligt; utan större åthävor spelar han lyhört, fantasifullt och kreativt. Därför var det synd att konserten inte lämnade utrymme för ett rent instrumentalt nummer. Pedro Jóia är lite ovanlig på sin spanska gitarr. Med en utbildning på klassisk gitarr och med framstående spanska gitarrister i flamencotraditionen som pedagoger kan han bidra med accenter och speltekniker som är särskilt lyckade när Mariza tar sig an latinamerikansk musik. (Jag gjorde en liten intervju med Pedro Jóia före konserten, och den kommer i bloggen inom kort.)

För en svensk publik är fado ännu en lite exotisk musik. Vi vill gärna att den ska vara ”äkta” och ursprunglig, men inte så äkta och ursprunglig att vi exkluderas ur den musikaliska gemenskapen. En och annan Lissabonturist har irriterat sig över att det finns gott om andra turister på de fadoställen där man vill avnjuta den genuina portugisiska musiken. Men i dag är de fadohus som kan engagera de bästa artisterna beroende av en stor publik varav en betydande del är utländska besökare. Och den ursprungliga fadon serverades aldrig på konsertscener av världsartister inför en publik som betalat hundratals kronor för att höra dem genomföra ett omsorgsfullt utarbetat scenprogram.

Det är en delikat uppgift för dagens ledande fadomusiker att dels förvalta en gammal tradition, dess motiv, uttryck och stilar, dels presentera den med en professionalism som gör den attraktiv för en växande utländsk lyssnarskara. Mariza har under många år visat att hon lyckas med det. Några andra som har 1) varit med i många år, 2) utarbetat en personlig stil med integritet, 3) nått en mycket hög professionell nivå, och 4) bidragit till fadons moderna repertoar är Camané, Cristina Branco och Katia Guerreiro. Vem man gillar mest är en smakfråga. Vem som är bäst kan man ha en åsikt om, men det handlar om fyra olika sätt att närma sig fadon och lika skiljaktiga sätt att uttolka den. Ojämförliga storheter. Det enda säkra är att någon ny Amália Rodrigues inte är i sikte.

Om några år är det sannolikt att den unga, för en utländsk publik tämligen nya sångerskan Carminho bör räknas till denna rutinerade elit. Hon är det största löftet inför framtiden för närvarande, men hon är långtifrån ensam som sådant. Och Carminho sjunger på Kulturhuset i Stockholm den 8 oktober.

Vem döljer sig i gatunamnet? (5)

Tengdahlsgatan ligger i det gamla Barnängen på Södermalm, nära Hammarby Sjöstad. Den är döpt efter Knut Tengdahl (1867–1935), som var murare och ritare innann han blev journalist på tidningen Social-Demokraten, där han agiterade för bildandet av fackföreningar. Senare blev han politiker och var riksdagsman i 28 år och medlem av Stockholms stadsullmäktige ännu längre. Som politiker verkade han för sociala reformer i socialdemokratsk anda. Så det är lämpligt att hans gata placerats i gamla arbetarkvarter.

En av företagarna i området var Jacob Larsson Gavelius (1655–98), adlad Lagerstedt, en känd klädesfabrikör som anlade en fabrik under 1600-talet som försåg den svenska krigsmakten med kläde. Om arbetet vid textilfaabrikerna i området handlar Per Anders Fogelströms roman Vävarnas barn, som dock utspelas under ett senare skede, 1749–79. Gaveliusgatan hette förut Barnängstvärgatan och fick sitt nuvarande namn 1925. Den lugna gatan ligger i anslutning till Vitabergsparken.

Jag trodde tidigare att Bjurholmsgatan hade fått sitt namn efter Sveriges befolkningsmässigt minsta kommun, Bjurholms kommun i Västebottens län, med knappt 2 500 invånare. 

Men så är det inte alls. Bakom namnet döljer sig Anders Bjurholm (1826–1913), som tog över ett befintligt bryggeri och sedan blev känd som en framgångsrik bryggare, som bildade Svenska bryggareföreningen. Han ska också ha varit den som introducerade öletketten på flaskorna liksom den bruna ölflaskan som rymde en tredjedels liter. För detta har han belönats inte bara med Bjurholmsgatan utan också Bjurholmsplan där han hade ett lager och en stor iskällare. Bjurholmsgatan är en bigata till Ringvägen och ligger inte långt från Skanstull.

Ola Hanssonsgatan är en av författargatorna på den västra delen av Kungsholmen. Ola Hansson (1860–1925) var författare till dikter, noveller, romaner och essäer. Han kom från Skåne, arbetade en tid som skribent för Aftonbladet. Så här presenteras han på sajten litteraturbanken.se:

”Ola Hansson var den fria versens och prosalyrikens pionjär inom den svenska litteraturen. I diktsamlingen Notturno (1885) var såväl versernas form som det djärva bildspråket nytt och, för somliga läsare, chockerande. Kritiken var oförstående och kallsinnig. Då Hanssons mest betydande prosaverk Sensitiva amorosa utkom (1887) möttes den av än hårdare kritik. Hans skildringar av själslivets dunkla krafter undfick mästrande och moraliserande kommentarer. Oförvägen återkom han året därpå med Parias, en samling noveller där kriminalitet och brottets psykologi står i fokus. Determinism och pessimism utgör grundtoner i de båda besläktade verken. Hansson var också en det skånska landskapets diktare, om än han, som levde större delen av sitt liv utomlands, främst tecknade det ur tanke och minne. I romanen Resan hem (1895) berättar han om sin ungdom och den smärtsamma oförmåga att finna sig till rätta i hembygden som ger till resultat en ständigt ouppfylld hemlängtan. Det skånska landskapet återkommer i hans under 1900-talets första år utgivna diktsamlingar, bland dem Dikter på vers och prosa (1901). Hansson hade nära, och bitvis stormiga, kontakter med flera av samtidens stora diktare – Strindberg, Levertin, Heidenstam. Han var också den som introducerade Nietzsche för en nordisk publik.”

Ola Hansson och hans hustru Laura Mohr tillbringade större delen av sina liv på kontinenten där de flyttade från plats till plats. De var energiskt verksamma som skribenter, men slutet av deras liv blev alltmer bekymmersamt. Denna beskrivning kommer från Wikipedia:

”I München var båda makarna mycket produktiva, men utvecklade samtidigt en ömsesidig alkoholism och stegrande paranoida drag – något som fick Mohr att tvånginterneras den 11 april 1905 som ’samhällsfarlig’ med diagnosen ’svårartad paranoid psykos’ som hon ansågs ha introducerat Hansson i. Hansson gjorde vad han kunde för att få sin hustru fri och lyckades med det i september samma år. I samband med detta förvisades paret från Bayern i tre år.

Paret flyttade efter 1905 runt i Europa med några längre stopp i Meudon 1909–1916 och i Berner Oberland i Schweiz 1916–1918. Under denna tid fick Hansson ett statsstipendium förmedlat av Svenska Akademien och blev även förste mottagare av Frödingstipendiet 1913. Under denna tid skrev Ola Hansson ett flertal förvirrade brev till svenska institutioner, bland annat till Esaias Tegnér d.y. i Svenska akademien vari han krävde nobelpris för sig själv och sin hustru.”

Prinsessan Ingeborgs väg ligger på Södra Djurgården och är en kort väg som sveper förbi Isbladskärret, den lilla fågelrika sjön som hyser en hägerkoloni. Prinsessan Ingeborg (1878–1958) kom från Danmark, dotter till Fredrik VIII av Danmark och hans maka Louise, som var dotter till Karl XV av Sverige. Hon var gift med prins Carl, son till Oscar II. Äktenskapet var arragerat men anses ändå ha vart lyckligt, och prinsessan var en populär i den tidens Sverige. De bodde i en stor villa, Parkudden, på Djurgården.

Johan Banér (1596–1641) är en av de militärer som har blivit ihågkomna i form av gatunamn på Östermalm. Banér tillhörde en gammal adlig släkt med anor från 1300-talet. Han liv kom att präglas av krigen han deltog i. Som ung var han med i det ryska kriget (1610–17) och sedan steg han snabbt i graderna. Han anses ha varit en av de drivande vid Gustaf II Adolfs seger i slaget vid Breitenfeld 1631, där han förde befäl över härens högra flygel. Banér ledde den segrande svenska hären vid slaget vid Wittstock och ledde sedan den svenska härens återtåg till norra Tyskland då den blev tillbakapressad under trettioåriga kriget. Hans framgångsrika militära karriär kröntes av segrarna vid slagen vid Chemnitz 1639 och Pressnitz 1641.

Wikipedia skriver så här om hans person:

”Banér var känd för sin stora aptit på mat, starkvaror och kvinnor. Han svor och ansågs snar till vrede men genom sina goda ledaregenskaper uppskattades Banér av sina underlydande. Av sina motståndare ansågs han som en råbarkad slugger, urtypen för en befälhavare där gåpåaranda och mod kompenserade bristande taktik. Hans temperament och brist på diplomatisk begåvning gjorde att han ofta kom i konflikt med allierades befälhavare.”

Denne macho-militär avled av skrumplever 1641.

Dag Hammarskjölds väg är ett av de nyare gatunamnen i Stockholm. Förr sågs den som en förlängning av den redan långa Strandvägen, och namnbytet skedde först 1999.

Dag Hammarskjöld (1905–61) var diplomat, ämbetsman, adelsman nationalekonom, jurist och författare. Han var medlem av Svenska Akademien sedan 1953 och tilldelades postumt Nobels Fredspis efter sin död 1961. Han var son till den konservativt sinnade Hjalmar Hammarskjöld, som var ecklesiastik- och statsminister i en partipolitiskt obunden ministär under första världskriget. Dag Hammarskjöld gjorde efter akademiska studier vid Uppsala universitet en karriär som ämbetsman, i en rad olika roller. Han samarbetade bland annat med den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss.

Hammarskjöld ingick i flera socialdemokratiska regeringar men gick aldrig med i partiet. Wigforss beskrev honom som modern tory-demokrat. Hammarskjöld sympatiserade med den socialdemokratiska fördelningspolitiken och planhushållningen, men var mera borgerlig i synen på den statliga byråkratin och dess förhållande till medborgarna. Hammarskjöld höll i politik som kultur en balans mellan gammalt och nytt, och ”just det balanserade omdömet, jämvikten mellan olika sidor hos en stor naturlig begåvning” nämner Wigforss som typiskt för Hammarskjöld.

Hammarskjölds verksamhet kröntes av hans uppdrag som generalsekreterare i FN från 1953. Det kom i hög grad att präglas av det kalla krigets motsättning mellan stormakterna, där han inte var uppskattad av Sovjetunionen, som till och med drev igenom en förtroendeomröstning i FN där Hammarskjöld dock fick den stora majoritetens stöd. Under hans tid som generalsekreterare inföll bland annat Suezkrisen, Ungernkrisen och inbördeskriget i Kongo. Hammarskjöld avled då planet störtade som skulle föra honom till ett möte med ledaren för utbrytarprovinsen Katanga, Moise Tshombe, i Nordrhodesia, nuvarande Zambia. Om det rör sig om en olycka eller ett sabotage, det vill säga ett mord, är fortfarande en oavgjord fråga. Hammarskjölds död var en stor internationell händelse, och fortfarande är Hammarskjöld den ende av FN:s generalsekreterare som dött på sin post.

Dag Hammarskjöld var lågmäld, intellektuell och mild i sin framtoning. Tankar och dikter samlades i volymen Vägmärken efter hans död. Hammarskjöld har hyllats mycket för sina fredsbevarande insatser. En sådan hyllning är att han blivit motiv på den nya 1000-kronorssedeln.

Dag Hammarskjöld levde i en värld av internationella kontakter och diplomater. Hans väg löper följaktligen genom den så kallade Diplomatstaden, där främmande länders ambassadpersonal ständigt påminns om honom.

Fler gatunamn och personer längre fram.