Klassiska nedslag (9). Vasilij Kalinnikov, Symfoni nr 1 g-moll

Vasilij Kalinnikov (1866–1901) var en sådan tonsättare som en gång slog igenom och sedan glömdes bort för att återupptäckas långt senare. Ännu är han inte självklar i standardrepertoaren och kommer kanske aldrig att bli det, men hans två symfonier finns åtminstone i flera inspelningar, förekommer vid konserter i Ryssland men stundtals även utomlands.

Vasilij Kalinnikov. 

Kalinnikov komponerade inte så mycket musik. Familjens fattigdom gjorde att han hade svårt att skaffa sig en musikutbildning och få tillgång till instrument. Så småningom avslutade han emellertid en utbildning som gjorts möjlig genom ett stipendium och han spelade fagott i en orkester. Ungefär samtidigt (1895) komponerade han sin första symfoni.

Ett par år senare, 1897, spelades den av en orkester i Kiev och gjorde omedelbart stor succé. Inom kort blev den framförd även utomlands, i Berlin, Paris och London. Vid de tillfällena var Kalinnikov så svårt sjuk i den tuberkulos som han led av i flera år att han inte kunde resa till konserterna och själv ta del av bifallet. Framgången för den första symfonin stimulerade honom emellertid till att komponera en andra symfoni, i A-dur. En del anser att den andra symfonin egentligen är mera gedigen än den första, som har varit och ännu är den mest populära.

Kalinnikov var en begåvad och kunnig tonsättare som förenar de klassiska formerna med inslag från rysk folkmusik. Jag tycker att hans symfoni inte bara är kompetent skriven utan också energisk och livfull. Symfonin lever mycket på det sällsynt starka sidotemat i första satsen. Men också den stillsamma andra satsen är verkningsfull med sin spännande, skimrande klangbild. Det följande scherzot är rustikt och rakt på sak. Finalen knyter ihop symfonin genom att återvända till båda temana ur första satsen.

Jag tror inte att denna symfoni och tonsättare åter kommer att glömmas bort. Den inspelning jag har hört är med Rysslands symfoniorkester under Veronika Dudarova (Olympia).