Renässansporträtt (6). Josquin Desprez

Josquin Desprez

1

Kanske är det övermod

att göra musik till människors glädje

när arbetet är kyrkan

och kyrkan arbete nog –

Men jag är musiker

och kören mitt instrument

Under valven

står de i havcirkel, människorna,

och rösterna lyfter byggnaden reser den, stegrar den …

Deras röster ger liv åt ornamenten

Deras röster överträffar klockans klang

Deras röster är strängarna

som spända löper

mellan min hjärna och mitt hjärta

Jag är musiker,

ryktbar, oklanderlig,

och har kraft att bygga

valv av toner för de fromma,

broar och blommor för de fria

Och jag ångrar inget

2 

Kanske är det vantro

att besjunga lustar och passioner

när kyrkan kräver kyskhet

och kyskhet är kyrkan nog –

Stenbeläggningen framför byggnaden

bränner: det är sommar, hett

Emellanåt nås platsen av havsbrisen

som svalkar svetten som samlats mot huden

Luften från kusten

har fri passage

Men i kyrkan

lägger sig tonerna

som fuktig bomull kring kroppen

Lyssna, och du kyls av …

Lyssna, och du blir aktiv som om kvällen …

Stillastående luft sätts i rörelse, men kören

är ännu svettig

Jag tjänar i Italien

och präntar sånger till furstars ära

och skriver motetter till Herrens lov

och skriver motetter till furstars förnöjsamhet

ty i samtiden är det inte jag utan de som prisar

men av eftervärlden

är det jag och inte de som ska prisas

Så jag har sett

Furstars lustar och passioner

och den ena sidan av mitt väsen besjunger, lovordar dem

Den andra viskar, stilla

som det förtorkade gräset:

Gud, förbarma dig över mig –

3

Kanske är det uppror

att i musik hylla kärleken och livet

när kyrkan förbereder oss för döden

och döden är kyrkan nog –

Men i musik är liv och död upphävda

som ord och ton i varandra varande

och mitt liv är dött och skugglikt vid sidan av mitt verk

och min död

innebär liv i frihet framöver

Josquin Desprez.

Josquin Desprez (ca 1450–1521), flamländare med sin huvudsakliga verksamhet i Italien. Denne ”musikens Michelangelo” (Cosimo Bartoli, 1567) skrev musik som är ”den perfekta konsten till vilket inget kan läggas, efter vilken bara förfall är att vänta” (Henricus Glareanus, 1547) och han var säkert Europas med ryktbare tonsättare vid slutet av sin levnad och decennierna efter sin död.

Josquin var intresserad av renässansens centrala ord-tonproblem, det vill säga hur man skulle tolka ett ords betydelse i toner. Hans musik visar hur ett humanistiskt synsätt börjar tränga in även i kyrkomusiken, en utveckling som sedan fortsatte renässansen igenom och vållade stridigheter bland musiker och teoretiker i dess slutskede.

Josquins musik trycktes redan under hans levnad av boktryckaren Ottaviano dei Petrucci och vann spridning över Italien och andra områden.

Jag anspelar dels på en världslig sång, Nulz regrets (Jag ångrar inget), dels på hans vidunderliga Miserere mei Deus (Gud, förbarma dig över mig), en omfångsrik motett som trycktes av Petrucci år 1519.