César Vallejo

I FiB:s Lyrikklubbs så kallade Lilla serie gavs år 1974 ut en samling av den peruanske poeten César Vallejo, en av Sydamerikas stora författare men vid den tiden föga känd i Sverige. Boken, eller snarare häftet, är innehållsrik trots det begränsade formatet. Dikterna i översättning av Marianne Sandels och Pierre Zekeli tycker jag fortfarande är fascinerande. Ur det intressanta förordet av Artur Lundkvist citerar jag:

César Vallejo (1892–1938) är Latinamerikas kanske egendomligaste diktare. Hemlös och olycklig under sin levnad har han efter döden blivit något av en legend: något av martyr och helgon såväl som poetisk och social revolutionär. Han har fått många dyrkare, men knappast någon egentlig efterföljare: därtill är hans diktning alltför personlig, framsprungen direkt ur hans hårda livsöde och hans lidande.

Vallejo kom från en småstad i norra Peru, han var delvis av indiansk härstamning, och i rasklyvnaden har många velat se orsaken till hans olycka, hans obotliga främlingskap.  Men mycket kan också ha berott på hans omplantering från en stagnerad, gammaldags tillvaro till storstaden och den moderna civilisationen. Han tycks från början ha burit på ett tragiskt tungsinne som gärna slog över i våldsamt revolterande. Efter studier i Lima var han någon tid lärare innan han på falska anklagelser avtjänade ett fängelsestraff. Därefter kastade han sig in i ett hårt bohemliv som illa förenade sig med hans bräckliga hälsa.

Med två diktsamlingar bakom sig lämnade han för alltid sitt hemland 1923 och övergav till synes även sin diktning. Han levde mestadels i Paris, men tidvis också i Sovjetunionen och Spanien. Han ägnade sig något år journalistik, led ofta verklig nöd och drogs med en allt svårare tuberkulos, tills han dog i Paris våren 1938. Han efterlämnade ett par samlingar dikter som senare utgavs: Poemas humanos (Mänskliga dikter) och España, aparta de mí este cáliz … (Spanien, gånge denna kalk ifrån mig …)

Så långt Artur Lundkvist. Det finns mycket mer att läsa om César Vallejo på nätet, till exempel här:

http://varldslitteratur.se/person/césar-vallejo

Och här, på engelska:

http://www.poets.org/poetsorg/poet/césar-vallejo

* * *

Raseriet

Raseriet som bryter ner människan till barn,

som bryter ner barnet till likvärdiga fåglar,

och fågeln, slutligen, till små, små ägg;

den fattiges raseri

har en olja mot två vinäger.

Raseriet som bryter ner trädet till blad,

bladen till ojämna knoppar

och knopparna till teleskopiska rännor;

den fattiges raseri

har två floder mot många hav.

Raseriet som bryter ner det goda till tvivel,

tvivlet till tre likadana bågar

och bågen sedan till oväntade gravar;

den fattiges raseri

har ett stål mot två dolkar.

Raseriet som bryter ner själen till en kropp,

kroppen i många olika delar

och delarna till åttondes tankar;

den fattiges raseri

har en väsentlig eld mot två kratrar.

* * *

Dikt att läsas och sjungas

Jag vet att det finns en människa

som letar efter mig i sin hand, dag och natt,

och som hittar mig varje ögonblick i sina skor.

Vet hon inte att natten ligger begraven

med sporrar bakom köket?

Jag vet att det finns en människa

som är sammansatt av mina delar

och som blir fullständig när min gestalt

rider bort på sin bestämda lilla sten.

Vet hon inte att pengarna hon betalt

för sitt porträtt inte kommer tillbaka

till hennes skrin?

Jag känner dagen,

men solen har undflytt mig!

Jag känner den universella akt hon utövade i sängen

med främmande mod och detta ljumma vatten, vars

ytliga upprepning är en mina.

Denna människa är kanske så pass liten

att hennes egna fötter trampar på henne?

En katt är gränsen mellan henne och mig

helt nära intill sin vattenskål.

Jag ser henne i hörnen, hennes linne

öppnas och stängs framför en frågvis palm …

vad kan hon göra utom att byta gråt?

Men hon letar efter mig. Vilken historia!

Grå dagar

Om vi hade möjligheten att eliminera en månad ur kalendern, tror jag många skulle kunna tänka sig att avstå från november. Ty november är mörk, fuktig, rå, dimmig och ibland riktigt blåsig. För många en trist transportsträcka fram till advent, Lucia, jul och nyår. En månad att fly från, eller att hålla sig inomhus under.

Novembers färger är mest grått och brunt. Där grönskan finns kvar, är det som påminnelser om en lyckligare och mildare tid, i bästa fall som förebud om att en sådan tid ska återkomma. 

Men novemberdunklet är inte enhetligt. Frånvaron av slamrande färger ger en möjlighet att upptäcka nyanserna i dem som finns kvar. En gråmulen himmel som speglar sig i ett vatten ger en grå vattenyta, men den skimrar i toner från nära svart till nära mjölkvitt. Och det bruna påminner om att november är en tid för de nyanser som annars aldrig märks.

Bilderna är från den 2 november vid Källtorpssjön i Nacka.

Fadoprofilen (60): Alfredo Duarte Júnior

Alfredo Duarte Júnior (1924–99) var son till Alfredo Marceneiro. Han började sjunga fado som ung, med siktet inställt på att bli fadista, trots faders invändningar. Sjöng en traditionell fado med stark utlevelse. Han kallades ”den dansande fadistan” på grund av sitt rörelsemönster. Har en pressad, grumlig röstklang och sjunger med kantig frasering.

Alfredo Duarte Júniors musik ingår i flera antologier med fado. Utbudet på Youtube är begränsat. Dessa tre filer är representativa för hans musik.

https://www.youtube.com/watch?v=8vG-B5r1Ofw

https://www.youtube.com/watch?v=vu_xQZq4IkE

https://www.youtube.com/watch?v=YQA34xh2IEY

Färgglädje i Portugal

Den som besöker Lissabon lägger snart märke till de många fasaderna i kakel som finns lite varstans men mest i gamla stadsdelar som Alfama, Bairro Alto, Madragoa, Mouraria, Graça, Bica, Lapa och Chiado. De äldre centrala delarna av staden innehåller inte mycket av likformighet; tvärtom bidrar de skiftande fasaderna till att man ständigt möter nya bilder när man tar sig fram längs gator och gränder. Och Lissabon är en kuperad stad. Kullarna och dess upp- och nedförsbackar gör sitt till för att skapa omväxling. Utsiktspunkterna är många. En vandring genom Lissabons äldre stadsdelar blir också ett motionspass.

Gränd i stadsdelen Bica.

Byggnaden ligger vid torget Martim Moniz.

Kakelfasaderna anses vara ett arv från den moriska tiden som sedan har förts vidare av den kristna kulturen. Morerna ockuperade Lissabon med omgivningar från 700-talet till 1147 då de drevs därifrån, eller snarare började drivas bort; de levde kvar på landsbygden ännu en tid.

Kakelarbetena kallas azulejos. Ett par reseguider upplyser om att ordet kommer från arabiskans al-zulayj, polerad sten. Den blå färgen – azul på portugisiska – dominerar i det kakel som avbildar något konkret, som helgon, fartyg eller historiska motiv, och som hör samman med den kristna kulturen.

Bilden finns i närheten av kyrkan Santa Luzia, nära Castelo..

Kyrkan ligger i centrala Porto.

De mera abstrakta mönster som bottnar i den moriska kulturen kan ha vilka färger som helst. Men även här är den blå färgen dominerande. Som vid bokhandeln Bertrand i Chiado.

Grönt, gult, rött och brunt är också vanliga färger. De svenska (eller om man så vill ukrainska) färgerna blått och gult lyser från detta hus i närheten av parlamentet.

 Samma färger dominerar i denna kakelvägg, som finns i Castelo da Pena i Sintra utanför Lissabon.

Azulejos är inte unikt för Lissabon. Vi kan möta vackra kakelmönster på många håll i Portugal. Till och med på den avlägsna azoriska ön Faial har jag sett kakelfasader liknande de i Lissabon. Det skulle inte förvåna mig om de dessutom finns i städer i Portugals forna kolonier, som Salvador eller Recife i Brasilien eller Luanda i Angola. Även Spanien har liknande kakeldekorationer, och de ska även finnas i en del av Spaniens forna kolonier, som Filippinerna. Den här bilden är från Portos gamla hamnkvarter.

Följande bilder är inte heller från centrala Lissabon. Den första från torget i centrala Coimbra, den gamla universitetsstaden i mellersta Portugal. Den andra från förstaden (till Lissabon) Oeiras och den tredje från ”kulturstadsdelen” Belém som ligger några kilometer väster om Lissabons gamla centrum.

Den 1 februari 2014 skrev jag i denna blogg om de dekorationer i vita och svarta stenar som finns på många torg, gator och trottoarer i Portugal. När man ser dem reflekterar man lätt över det arbete som måste ligga bakom de mödosamt utformade mönstren.

Samma tanke dyker upp när man betraktar de omsorgsfulla kakelarbetena. Antalet arbetstimmar bakom dem måste ha varit enormt. Det är också självklart att de kräver underhåll för att förbli vackra. I den svajiga portugisiska ekonomin under senare år, då befolkningen har pressats av allt mera begränsade resurser, har det inte varit högprioriterat att vårda de gamla kakelfasadera eller stenläggningarna. Eller att tvätta bort klotter, som Lissabon är alltför rikt på. Staden är så att säga väl använd. På många håll har stenläggningar spruckit upp utan att repareras. Många fasader har flagnat. Så här såg ett hus i Alfama ut för två år sedan:

Slitet och förfallet. Är rivning nästa steg? Nej, se hur huset såg ut för några veckor sedan! Orsaken till ansiktslyftningen är helt enkelt att det skulle säljas. Och kostnaden för en upprustning var uppenbarligen mindre än den vinst fastighetsägaren skulle kunna göra genom att sälja ett mera välvårdat hus …

Kakelarbeten på husfasader lägger man hela tiden märke till i Lissabon, och många andra städer. Men de förekommer i olika form även inomhus. Många praktfulla kakelarbeten finns att beskåda på Museu Nacional do Azulejo, kakelmuseet som ligger vid kyrkan Madre Deus utanför Lissabons centrum. Här finns också exempel på modernistiska kakelarbeten som än så länge saknas i stadsmiljön. Tre bilder från museet ­– den nedersta en väldig utsikt över Lissabon från floden, utförd under 1700-talet.

 

Till sist ytterligare några fasader från Lissabons äldre stadsdelar.

Huset ligger i uppförsbacken till Castelo, den gamla borgen i Lissabon med en fantastisk utsikt över staden.

Denna fasad finns vid Restauradores.

Ytterligare en bild från den gamla moriska stadsdelen Alfama.

Däremot finns denna fasad i Bairro Alto.

Fadoprofilen (59): Saudade dos Santos

Saudade dos Santos (1939) är en elegant sångerska med fin sopranröst, noggrann frasering och en säker hantering av både en traditionellt orienterad fado och en populärmusikalisk med komp av orkester. Ganska bortglömd av en modern publik men värd att lyssna till.

Det finns inget överflöd av Youtubefiler med Saudade dos Santos. Hon är också svår att finna på skiva men förekommer i några antologier och på en enda egen cd med inspelningar från 60-talet. Följande tre exempel er en god bild av hennes musik.

https://www.youtube.com/watch?v=AJ-iCfw0t1s

https://www.youtube.com/watch?v=IqoPg97I_Zw

https://www.youtube.com/watch?v=AASFENhfWYo