Ny fado på cd. Florbela Espanca

Florbela Espanca. O Fado. Seven Muses. ***1/2

Florbela Espanca (1894–1930) är en av Portugals mest betydande poeter, uppmärksammad allt mer efter sin tidiga död och fortfarande mycket läst. Många av hennes dikter har använts som texter i fadosånger, och detta har förlaget Seven Muses tagit fasta på i denna utgåva som kommer till 125-årsminnet av poetens födelse. Den ser ut som en liten bok med lite information om författaren samt samtliga sångtexter. Allt finns dessutom i översättning till engelska. Svenska läsare och lyssnare, som i allmänhet har lättare för engelska än portugisiska, har därför en möjlighet att ta till sig dikterna. Som har kärlek som genomgående tema, är känslosamma, direkta och lätta att uppskatta.

Av de arton inspelningarna har hälften hämtats från olika skivor, den äldsta (med Katia Guerreiro) från 2003. De övriga nio har tidigare inte funnits på skiva. Alla sångerna sjungs av kvinnor. Här finns några av dagens mest namnkunniga sångerskor inom fadon, ett fåtal som är praktiskt taget okända och några däremellan, det vill säga sångerskor som många känner till lokalt men som saknar en internationell ryktbarhet. För de starkaste inslagen på den här skivan svarar, enligt min mening, etablerade sångerskor som Cuca Roseta, Joana Amendoeira, Ana Laíns och Gisela João. Gitarristerna varierar och är genomgående kompetenta.

Nu är den här skivan ingen uppvisning, varken i vokal klang eller sångteknik. Mestadels är sångerna lågmälda och innerliga och vänder sig mot orden vars innebörder tolkas nyanserat och eftersinnande. Därför kan även sångerskor med begränsade resurser hävda sig, som till exempel den inte särskilt röststarka  Débora Rodrigues. Eller  Cristiana Águas eller Ana Rita Prada. Anmärkningsvärt är också det inledande spåret med den normalt så energiska  Joana Melo, här nedtonad och uppmärksamt lyssnande.

Som helhet en trevlig skiva, särskilt lämpad för den som intresserar sig för fadomusikens förening av ton och förstklassig poesi.

Den bästa nyutgivna fadon på cd under 2019

Som vanligt vid denna tid på året gör jag en genomgång av de bästa skivorna med fadomusik som utkommit under föregående år eller som jag kommenterat i bloggen då. Listan bygger inte på några objektiva kriterier – hur nu sådana skulle se ut – utan enbart på mina egna uppfattningar. Enstaka nya skivor kan ha fallit utanför mitt synfält, men sannolikt har jag fått med det mesta av det bästa som kom ut under ett år som inte var särskilt märkligt när det gäller nyutgiven fado. Snarare mediokert.

I listan finns skivor med nyutgiven fado, inte samlingar med äldre material. Dock ska sägas att albumet på plats 8 till hälften innehåller återutgivningar från 2000-talet, till hälften nyinspelningar. Jag har tidigare beskrivit skivorna i bloggen och i stället för att upprepa mina omdömen ger jag hänvisningar till de aktuella datumen. Ett fåtal av årets bästa skivor är så pass nya att jag inte ännu tagit upp dem i bloggen.

Alla topplistor börjar bakifrån. Denna är inget undantag.

10.  Carlos Leitão. Casa Vazia. Montepio. ***

Uttrycksfull sångare med en fado av traditionellt snitt. Skivan kommenterades den 3 januari 2020.

9.José da Câmara. Estrelas-guia. Sony Music. ***

En veteran som behållit sin entusiasm och levererar en trevlig skiva. Även denna presenterades den 3 januari 2020.

8. Florbela Espanca. O Fado. Seven Muses. ***1/2

En av Portugals ledande poeter vars dikter ofta blir fadotexter. Den enda antologin på listan kommenterar jag i bloggen inom kort.

7. Pedro Moutinho. Um Fado ao Contrário. EGEAC/Museu do Fado. ***1/2

En av fadons bästa sångare med en lite annorlunda skiva, men Pedro Moutinho är ändå lätt att känna igen. Se bloggen den 26 april 2019.

6. Gaspar Varela. Gaspar. EGEAC/Museu do fado. ****

Mycket ung musiker som låter oväntat mogen och rutinerad. Presenterades den 9 juni 2019.

5. Isabelinha.Canta João Ferreira-Rosa. TEJ. ****

En mindre känd sångerska i en överraskande lyckad produktion. 15 september 2019.

4. Francisco Salvação Barreto. Horas da Vida.EGEAC/Museu do Fado. ****

Övertygande debutskiva där sångaren har stöd av ett förstklassigt komp. 16 april 2019.

3. Matilde Cid. Puro. EGEAC/Museu do Fado. ****

Här anar man ett av fadons framtida stora namn i energisk, uttrycksfull musik. Ännu inte kommenterad i bloggen.

2. Aldina Duarte. Roubados. Sony Music. ****1/2

Rutinerade Aldina Duarte överraskar med att inte sjunga traditionell fado. En presentation av skivan fanns i bloggen den 13 januari 2020.

1. Camané/Mário Laginha. Aqui Esta-se Sossegado. Parlophone. *****

Ett förtjänstfullt samarbete mellan en ledande sångare och en intressant pianist. Den bästa fadoskivan från 2019 får också snart en kommentar i bloggen. 

Ny fado på cd. Aldina Duarte

Aldina Duarte. Roubados. Sony Music ****1/2

Aldina Duarte säger att denna nya skiva egentligen borde ha varit hennes allra första. Och så är det: när artister framträder har de oftast inga som skriver material åt dem och själva inte vanan eller självförtroendet att göra det. Alltså sjunger de andra artisters sånger, framförallt de som Amália Rodrigues lanserat. Aldina Duarte har på en rad fina album gjort sig känd för att vara den traditionella fadons melodier trogen och i hög grad bidragit med nya texter. Men här sjunger hon sånger som andra har lanserat. Jag tror man kan uppfatta detta som en hyllning av dem: Tony de Matos, Carlos Ramos, Maria da Fé, Celeste Rodrigues, Beatriz da Conceição, Hermínia Silva, Amália Rodrigues, João Ferreira-Rosa, Lucília do Carmo, Tristão da Silva, Carlos do Carmo och Maria Teresa de Noronha. Alla stora namn i lite äldre fado. Delvis är det mycket välkända sånger, och materialet är överlag av god standard.

Titeln betyder ”stulna” eller ”rövade”. Men Aldina Duarte behöver inte känna något dåligt samvete för valet av sånger; att artister tar upp andras repertoar är mycket vanligt inom fadon och betraktas mera som en hedersbetygelse än som en förseelse. Dessutom är Aldina Duartes sångsätt så säreget att hon definitivt skapar sina egna versioner av dessa sånger. Ingen kan som Aldina Duarte sjunga fado med en underliggande dramatik och djup melankoli, och hennes fado är ofta laddad med känslor och sårbarhet. Därför blir hennes tolkningar av dessa sånger nyskapande. Exempelvis utvinner hon en helt annan stämning ur Praia de Outono än i originalet av Celeste Rodrigues, som sjunger den med ett värdigt lugn, medan det hos Aldina Duarte finns en underton av skälvande utsatthet. Med all respekt för de vackra melodierna i traditionell fado tycker jag att denna för Duarte nya repertoar ger en extra dimension både till sångerna och hennes fadokonst. Det vore väldigt intressant om hon ville ta upp den ”litterära” fado som Alain Oulman skapade med sina vackra melodier till fin poesi för Amália Rodrigues. Men just Oulman finns inte med bland upphovsmännen på skivan.

Paulo Parreira spelar portugisisk gitarr och Rogério Ferreira spansk gitarr. Detta är de musiker Aldina Duarte normalt kompas av på fadohuset Senhor Vinho, där hon sjungit i över femton år. Väl samspelta och skickliga alltså, men relativt tillbakadragna med ambitionen att ge sångerskan bästa stöd. Sånger i långsamt tempo eller mediumtempo passar sångerskan bäst och resultaten kan bli gripande och övertygande, som i de flesta inslagen här. Däremot passar snabba tempon hennes sångsätt sämre, som i Fado da Sina (Hermínia Silva) och Oiça Lá Ó Senhor Vinho (Amália Rodrigues). På skivans sista spår medverkar António Zambujo i en så nedtonad variant av Rosa Enjeitada (Maria Teresa de Noronha) att den nästan blir deklamatorisk. Den låter mest konstig och faller inte mig i smaken. Men som helhet och oftast är detta ett mycket starkt album som jag tycker vidgar bilden av Aldina Duartes fadopersonlighet.

Miguel Palma på Coleção Berardo

Coleção Berardo är ett stort museum för modern konst i Belém i Lissabon. Den permanenta utställningen är imponerande, men museet har alltid separata utställningar dessutom. En del av dem har jag tidigare skrivit om i bloggen. Utställningarna är förstås olika, men museet väjer inte för modern konst som kan uppfattas som provocerande, gåtfull eller obegriplig. Därför kan det vara värt att besöka museet även om man redan har sett den permanenta utställningen – det finns alltid något nytt och annorlunda i de tillfälliga.

Fram till mitten av januari visas på Coleção Berardo en stor utställning med verk av Miguel Palma, en konstnär som föddes i Lissabon 1964. När jag här visar bilder från utställningar brukar jag framhålla att verken alltid kommer bäst till sin rätt när man ser dem på plats, i deras reella format och där ljus och betraktningsvinklar kan varieras. Detta gäller i ännu högre grad för Miguel Palmas verk, som i flera fall är ljudliga eller/och rörliga, och varken ljud eller rörelser fångas i de stillsamma bilderna här. Konstverken är ett slags skulpturer, ofta mycket sammansatta med många detaljer och en blandning av material där trä, metall, plast och papper bara är några. Det är mera meccano än grekisk urna över dessa skulpturer. Konstnärens intresse för samtiden och dess teknik är påfallande. Europa 2000 heter detta verk från 1999, alltså långt före alla diskussioner om Brexit men med Balkankrigen i färskt minne.

Och Drömhus heter denna kombination från 2003.

Eller vad sägs om Flygande matta från 2005?

Naturligtvis är Miguel Palmas konst inte okommenterad. Utställningen heter (Still) Modern Discomfort och kan ses som konstnärens noteringar kring fenomen i vår samtid. Utställningens curator heter Miguel von Hafe Pérez och han har skrivit en rätt utförlig presentation av Palmas konst. Den finns översatt till engelska och kan naturligtvis översättas vidare till svenska. Men engelskan i presentationen är så pass utmanande att jag i stället citerar ur texten och låter detta bli en liten läsövning för bloggens eventuella läsare.

An unavoidable reference for Portuguese art at the turn of the twenty-first century, Miguel Palma is an artist who appropriates the narratives of a modernity that is constantly being questioned in order to better reflect on the present.

Miguel Palma is clearly fascinated by icons of classical modernity: the world of aviation, the motor car, architecture, nature (more or less domesticated), and technology in general. Here, however, these elements are continuously subjected to a conceptual migration, with the intervention of the artist demanding a vital hermeneutic densification. The appropriation of models, for example, compares them to a second-degree reality—the model essentially indicates the existence of another entity on another scale. However, the situations in which these are presented are situations that suspend the real, as if the objects’ excess of reality were to short-circuit, in a derisory game that makes the real become vertiginously polysemic and poetic. The artist’s creativity unfolds in a constructive impulse that evokes and questions concepts such as progress, degeneration, speed, and failure.

/…/

What Miguel Palma proposes in the form of artworks are considerations of a completely unique existential density. His curiosity and way of articulating different horizons of knowledge underline our capacity to reinvent ourselves, dissimulating the inexorable higher law—the victory of time over human finitude. As devices that enable a critical perspective on our recent past and our present, Miguel Palma’s statements confront us with the tensions experienced in the fragile equilibrium of our existence. In the candid words of the artist: “If the world was comfortable, I wouldn’t make art.”

Med dessa ord som bakgrund följer här ytterligare några bilder med Miguel Palmas verk från utställningen. Här är Oliofon från 2015.

Och Redan gjord från 2010.

1964–2044 heter en konstruktion med ett bildäck som långsamt roterar i rummet. Från 2004.

Maskin kallas en modell från 1993 av en maskin som dominerar de flesta stadsbilder.

Och en annan maskin heter Google Plane 1968–2008 från 2008.

Från 2007 är en mystisk konstruktion som kallas Bipolar.

Värde från 2002 består av en Chippendalestol, en låda av genomskinlig akryl och en sammetsduk.

Likheten med meccano, som åtminstone en äldre generation kan minnas som en populär leksak för barn med sinne för teknik och konstruktion, är slående i Ocidente från 2009.

Svarta änkan heter denna skulptur från 2012.

Till sist i detta bildsvep Lissabon–Rotterdam från 2001. Hur detta ska tolkas är, som alltid, upp till betraktaren. Miguel Palmas verk finns utställda i flera länder. Och även om utställningen på Coleção Berardo nu avslutas kommer det säkert att finnas möjligheter att ta del av hans konst i framtiden, i Lissabon eller på andra håll.

Ny fado på cd. José da Câmara, Pedro Calado, Carlos Leitão

José da Câmara. Estrelas-guia. Sony Music. ***

Då sångaren José da Câmara debuterade på skiva i slutet av 80-talet var han en av de första unga artisterna som tog upp fadomusiken efter dess långa svacka under 70- och 80-talen. Sedan dess har han fortsatt och nu, 52 år gammal, är han ett etablerat namn. På sin nya skiva låter han, förklarligt nog, som en äldre version av den unge sångaren för trettio år sedan. Med tiden har dessutom likheten med hans far tilltagit, Vicente da Câmara (1928–2016), som tillhör 60-talsgenerationens förgrundsgestalter och var verksam in i det sista. Det finns en likartad röstklang, ett karakteristiskt kort vibrato och en förkärlek för sånger i snabbt tempo.

Det här är en skiva med viss anspråkslöshet. José da Câmara har utgått från sin egen historia, sitt liv, sin släkt, sina vänner och de miljöer han känner för. Han sjunger rättframt och enkelt, men musiken känns personlig genom hans speciella röstklang och hans teman. Han sjunger tillgivet om sin mor, här finns en sång som lovordar vänskapen och en som berör hans rädsla. Staden Lissabon finns förstås också med. José da Câmara är med som upphovsman till både text och musik till flera av numren på en skiva som jag uppfattar som till övervägande del förnöjsam och harmonisk. Tre andra sångartister bidrar med inpass: Rodrigo, António Pinto Basto och Teresa da Câmara.

Luís Petisca spelar portugisisk gitarr, Armando Figueiredo spansk gitarr och Vasco Sousa basgitarr. Tillfälligtvis medverkar också Dinis Lavos och Diogo Quadros på portugisisk gitarr och Jaime Santos på spansk gitarr. Ganska många är alltså inblandade i denna produktion som är sympatisk och kompetent men långtifrån omistlig.

Pedro Calado. O Cante do Fado. EGEAC/Museu do Fado. **

Pedro Calado, som nu presenterar sig för en större publik, är av omslagsbilderna att döma en lång och kraftigt byggd man. Till en sådan gestalt passar en distinkt och stark röst, vilket han också har. Det är en bra röst, och jag tror Pedro Calado skulle välkomnas i vilken kyrkokör som helst, till och med om solist.

När han sjunger fado på denna skiva väljer han övervägande traditionell fado och några av de vanligaste melodierna i denna musik. Det är melodier som vana fadolyssnare har hört förut, med andra sångartister. Vackra melodier, men ska de fungera i kommunikationen med lyssnaren bör sångartisten visa ett personligt förhållningssätt till dem. Och det brukar ske med pauser, dynamiska kontraster, ornamenteringar och en närgången texttolkning. Pedro Calado sjunger emellertid de här melodierna rakt på, utan att musiken känns som ett personligt uttryck. Eftersom den traditionella fadons melodier ofta är rätt lika varandra dröjer det inte länge innan det börjar bli monotont, till och med en smula tråkigt. Normalt finns sångtexterna med i utgåvor med ny fado, men det saknas här. Jämförelser med andra tolkningar är förstås lätta att göra. Jag nämner bara Sotão de Amendoeira, en sång som finns i en gammal, enastående variant med Fernando Maurício – det är en avgrund mellan de två versionerna. Calado har däremot tillräckligt goda förutsättningar för att kunna bli en bra fadosångare med tiden.

Han kompas här av Henrique Leitão, portugisisk gitarr, Carlos Leitão, spansk gitarr, och Carlos Menezes, basgitarr och kontrabas. Det är skickliga musiker som gör sitt jobb, om än på ett oväntat diskret sätt som ställer rösten i förgrunden.

Carlos Leitão. Casa Vazia.Montepio. ***

Det är Carlos Leitão  som har tagit initiativet till Pedro Calados skiva, och just Carlos Leitão är en sångare som Calado skulle kunna lära sig av. Här finns uppmärksamheten om texten, det varierade uttrycket, det som förmedlar det där svårfångade och inexakta som vi lyssnare uppfattar som känsla. Texterna finns med, och Leitão svarar själv för flera av dem.

Han kompas förtjänstfullt av Henrique Leitão och Bruno Chaveiro på portugisisk gitarr, Luís Pontes, spansk gitarr, och Carlos Menezes på basgitarr och kontrabas. Carlos Leitão tillhör inte de allra bästa sångarna i dagens fado, men har en hygglig röst som används effektivt och uttrycksfullt i en fado som är rustik och rakt på sak. En musik som är förankrad i traditionen, utan att för den skull förefalla gammaldags. En musik på fadons mittfält där den trängs med mycket annan liknande fado som länge har sjungits och som säkerligen alltid kommer att finnas. Leitão sjunger gärna traditionell fado men har en modern framtoning i sitt repertoarval, där det ingår flera nyskrivna sånger, bland annat en av Marco Rodrigues. Han överraskar också med Soledad, en av Alain Oulmans mera förbisedda sånger. I denna och ytterligare en sång sjunger Leitão till piano (Júlio Resende), något som tycks bli allt vanligare bland artister i dag som vill förnya sig. 

Casa Vazia är en välgjord produktion med en sångare som har ett brett uttrycksregister och tar sin musik på allvar. Det är en musik som är lätt att respektera, även om det finns många mäktigare milstolpar i fadons värld.

Decemberfado i Lissabon

I Lissabon är december den regnigaste månaden. Då faller det mer än dubbelt så mycket nederbörd som i Stockholm, i genomsnitt. Den stockholmare som reser till Lissabon i december kan alltså säga farväl till det behagligt torra för att möta regn och fukt i Lissabon. I genomsnitt. Men man kan också ha tur och uppleva oväntad vårvärme och solsken. Under mina två veckor i Lissabon denna december kunde ett par lätta skurar den sista dagen inte förjaga intrycket av en tilltalande vårkänsla. Perfekt promenadväder, och den generösa mängden dagsljus gjorde sitt till.

December är lågsäsong för turismen i Lissabon, vilket betyder attraktiva priser på många hotell och mindre trängsel än annars vid populära turistmål. Däremot innebär det inte att det saknas turister. Lissabon har under senare år blivit ett allt populärare resmål, med en högsäsong från april till oktober, och jag var långtifrån ensam som besökare under denna december. Särskilt franska och spanska hör man ofta i stadens centrala delar. Men, som sagt, trängseln är mindre, och vill man höra fado märks skillnaden i att fadoställena inte har lika stor beläggning som under högsäsong. Det är alltså lättare att få bord, men utbudet är ungefär detsamma som vanligt. Man stänger inte igen fadoställena under lågsäsong. Och det finns alltid mycket fado att höra i Lissabon, av varierande klass. Jag skrev lite mera i bloggen om att lyssna på fado i Lissabon den 11 april i år – lite allmänt hållna reflektioner.

Efter många Lissabonbesök vet jag vart jag ska gå för att höra bra fado, men samtidigt finns också nya ställen att upptäcka. Jag inledde min vistelse denna resa med Muralha Tapas e Vinhos, en liten restaurang några meter från fadomuseet i stadsdelen Alfama. Normalt är detta en helt vanlig restaurang utan fado, men varannan vecka uppträder här den fina sångerskan Tânia Oleiro med en inbjuden sångarkollega, denna dag Pedro Galveias. Tânia har en vacker ljus röst och sjunger lyriskt och känsligt och i vissa lägen tämligen svagt, varför en liten lokal som denna och en uppmärksam begränsad publik passar henne bäst. Galveias är en mera robust uttolkare av fadon, med en kraftig röst, god inlevelse och rättfram sångstil. 

Restaurangen får plats med kanske 25–30 personer i publiken, men denna kväll infann sig som mest tolv personer. Och det är verkligen ett tecken på lågsäsong. De utmärkta, rutinerade gitarristerna Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr, har sällan haft en så liten publik. Musikaliskt var denna kväll lyckad, och även de tapas och viner som ingick gjorde avgiften på 25 euro högst rimlig.

Clube de Fado är en restaurang som i flera decennier drivits förtjänstfullt av gitarristen Mário Pacheco. Men nu har Pacheco, 66 år, skaffat sig en hygglig pension genom att sälja sin restaurang. Han ersätts som gitarrist av unge Ângelo Freire, en briljant musiker som spelar de flesta kvällar. De nya ägarna är företaget FadoandFood Group, som redan har krogarna Timpanas, Café Luso och Adega Machado av vilka den sistnämnda håller god klass tack vare duktiga sångartister. Hur det går med Clube de Fado får framtiden avgöra. De två gånger jag besökte krogen under december hade inget väsentligt hänt, musik och mat var på sedvanlig hög nivå och meny och priser oförändrade. Kan krogen ha kvar sina skickliga musiker och sin rutinerade och kunniga personal kan den förhoppningsvis behålla sitt goda rykte. Prisnivån är hög med varmrätter på mellan 25 och 35 euro, men det finns dyrare fadokrogar som inte lever upp till samma standard.

Lina.

Första kvällen framträdde sågartisterna Célia Leiria, Sandra Correia, Rodrigo Costa Félix och Lina till komp av Ângelo Freire, portugisisk gitarr, Flávio Cardoso, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas. De tre förstnämnda sångartisterna är kompetenta och hörvärda röster inom en traditionellt orienterad, enkel och direkt fado. Lina är samma sångerska som förut kallade sig Carolina och ännu tidigare Lina Rodrigues. Hon är en av dagens bästa sångerskor inom fadon med två bra skivor bakom sig. Men skivorna säger lite om hennes musik, som får extra dimensioner och innerlighet vid en publikkontakt som på krogen. Lina har lätt att fånga publikens uppmärksamhet och hon bibehåller den med sitt intensiva, lyriska uttryck, sitt kroppsspråk och sin personliga utstrålning. 

Maria Ana Bobone.

Rodrigo Costa Félix och Sandra Correia medverkade även den andra kvällen, då Ângelo Freire ersattes på portugisisk gitarr av den lika skicklige Arménio de Melo. I övrigt sångerskorna Maria Ana Bobone och Maria Emília (Reis). Bobone är en musikalisk, elegant sångerska med vacker röst och avsevärd scenrutin, alltid rolig att höra. Men det var Maria Emília som mer än någon annan gjorde denna kväll minnesvärd. Hon är ung, 24 år, men har redan sjungit på Clube de Fado i flera år och jag har hört henne tidigare flera gånger. Och det är häpnadsväckande vilken utveckling mot större självförtroende, starkare uttryck och kommunikativ förmåga hon har genomgått. Det finns redan en stjärnstatus kring denna unga sångerska.

Maria Emília.

Det normala är att fadokrogar drivs av – och genom tiderna skötts av – sångartister eller gitarrister. När företag tar över skulle man kunna tro att ”marknaden” monopoliseras, men det som händer är att nya, ofta mindre ställen dyker upp och lockar till sig intressanta musiker. Tyvärr hann jag under denna resa inte med nya fadohuset O Corrido i Alfama som drivs av sångerskan Cláudia Duarte och hennes man, gitarristen Filipe Rebelo, så det får bli en annan gång. Men tillsammans med en annan fadoentusiast besökte jag nya Fado ao Carmo i Chiado, en liten krog med plats för 30–35 personer. Det ska tilläggas att den erbjöd en avsmakningsmeny vars innehåll man blev mätt av och nöjd med för 35 euro, men då ingick ingen dryck i priset.

Ana Rita Prada.

Där skulle vi höra den lovande unga sångerskan Joana Almeida, som dock inte dök upp. Ersättaren, Ana Rita Prada, var ingen besvikelse när hon framträdde med António Martins, portugisisk gitarr, och Diogo de Castro, spansk gitarr. Prada finns med på en skiva från 2012 med tonåriga fadomusiker och var då, enligt min mening, den mest begåvade sångerskan. Ett par av hennes kolleger på skivan har varit betydligt företagsammare på den lokala fadoscenen och framträtt rätt mycket, medan det har varit tystare kring Ana Rita Prada. Därför var det roligt att konstatera att hon behållit och utvecklat sin talang. Den unga sångerskan har en fin röst med god bärighet och är förtrogen med fadons frasering, ornamenteringar och texttolkning. Jag tror att hon kan bli ett betydande namn med tiden. 

Den lilla, enkla krogen Mascote da Atalaia i Bairro Alto har blivit ett favoritställe som jag besökte tre gånger denna resa, vid ett av tillfällena med två vänner från Amsterdam. I texten från den 11 april beskrev jag Mascote da Atalaia och det som sades då gäller fortfarande, så jag hänvisar dit för upplysningar om krogen. Nu uppträdde sångartisterna Joana Amendoeira, Ana Laíns och Pedro Moutinho, alla med Miguel Costa på spansk gitarr, medan den portugisiska gitarren hanterades av respektive André Dias, Hugo Reis och Sandro Costa. 

Ana Laíns.

Alla tre sångartisterna tillhör de väletablerade i dagens fado, med stor erfarenhet såväl av enkla scener i stil med denna som konsertscener och utlandsturnéer. Alla tre hade sällskap av amatörsångare som bidrog med ett par tre sånger vardera, och på de två timmarna som varje pass består av hann de annonserade sångarna med att sjunga ungefär åtta sånger. Att december är lågsäsong märks om man kommer tidigt; då är lokalen nästan tom, och det tar en stund innan den fylls, även med kända namn som dragplåster.

Pedro Moutinho.

Även om den märkliga lokalen Pavilhão Chinês och Real Fado i Principe Real skrev jag den 11 april. Nu hörde vi här Joana Amendoeira tillsammans med fenomenale Luís Guerreiro på portugisisk gitarr och Bernardo Saldanha på spansk gitarr. Joana gjorde ett trevligt program med omväxlande fado i form av traditionella melodier, äldre standardnummer och ett par glada marchas, som vanligt i charmerande vänlig och konversabel ton. Och att vi tre besökare från Sverige och Nederländerna fick sällskap av ett mindre gäng portugiser var tur – det är lite konstigt när så framstående musiker får uppträda för en publik som inte kan fylla en liten lokal som denna ens till hälften.

Joana Amendoeira.

Fadokvällarna denna gång fick sin avslutning på Mesa de Frades i Alfama, utan tvekan ett av de bästa ställena för fado i Lissabon, och ett av de mest originella. Musiken börjar sent, denna kväll kvart över elva, och fortsätter fram till två eller tre. Mat, dryck och musik under en kväll kostar 60 euro, och då brukar det bli mycket musik. Menyn är begränsad men maten är bra. Den aktuella kvällen, en lördag, skulle Ana Sofia Varela sjunga, men hon hade förhinder och återigen blev det en ersättare som faktiskt visade sig minst lika intressant som den annonserade artisten. Matilde Cid var en ny bekantskap men inte helt okänd eftersom hon i dagarna givit ut sin första skiva. Sångerskan sjöng till fint komp av António Cardoso, portugisisk gitarr, och Carlos Manuel Proença, spansk gitarr. Hon har en ganska stark röst med en antydan till heshet, sjunger dramatiskt, med intensivt uttryck och livligt kroppsspråk och kommer att bli en betydande röst inom dagens fado, i den mån hon inte redan är det. Hon är ung, gissningsvis kring 30. Åren då man lär sig och hittar ett personligt uttryck har hon troligen bakom sig, och det är sällan man kan höra en ny sångerska som redan verkar hemmastadd och trygg i fadon och dess uttryck. Matilde Cid sjöng tre gånger under natten och vid sidan av henne framträdde flera andra sångartister, vilket är det vanliga på Mesa de Frades. De flesta skulle jag beskriva som amatörsångare, men inte särskilt långt från en professionell nivå, alla faktiskt fängslande att ta del av. De presenterar sig aldrig till namnen och i vissa fall vet inte ens restaurangens personal vad de heter. Jag lyckades ändå uppfatta namnet på en habil sångerska med bra röst, Inês de Vasconcellos, kanske för att denna unga sångerska inte är direkt blygsam med att framhålla sina förtjänster i fadogrupper på Facebook.

Matilde Cid.

Det finns självfallet mycket mera fado att höra i Lissabon under en tvåveckorsperiod. Jag har valt ställen där jag bedömt chansen att hitta bra fado som god, vilket leder till återbesök på ställen som är välbekanta från förr. Men de platser som var nya under denna resa, Muralha Tapas e Vinhos och Fado ao Carmo, var goda val och kan bli aktuella för nya besök i framtiden.