Fadoprofilen (34): Marco Rodrigues

Marco Rodrigues (1982), är från norra Portugal och kom till Lissabon år 1998. Vann sångtävlingen Grande Noite do Fado året därpå. Han har sedan dess uppträtt på Café Luso och andra scener. I dag sjunger han på fadohuset Adega Machado i Bairro Alto. Av de nya rösterna är Marco Rodrigues en av de bästa och gör med sitt starka engagemang för texten och sin uppenbara musikalitet en allvarlig fado som till stor del bygger på traditionella melodier. Han är också en god gitarrist (spansk gitarr) och ackompanjerar sig själv då han sjunger.

Jag intervjuade Marco för min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Detta är bara ett kort utdrag ur intervjun.

– Jag började sjunga i min pappas band när jag var åtta år. Jag brukade sjunga och spela slagverk vid konserter runt om i norra Portugal där vi bodde, mest portugisisk populärmusik. Jag har sjungit fado i tretton år. När jag var tonåring anmälde min mamma mig till Grande Noite do Fado. Jag vann tävlingen och fadon har följt mig sedan dess. Några månader senare anlitades jag av Café Luso, ett av Lissabons äldsta fadohus.

När jag kom till ett fadohus för första gången blev jag helt förälskad i fadon. Musiken var så intensiv, melodierna så vackra och den magiska portugisiska gitarren som fyller ut när sångaren hämtar andan gör fadon till en unik och särskild musikform. Det finns en sorts mystik i helheten. Jag kan tänka mig att sjunga annan musik ibland eftersom sång är min passion, men jag kommer alltid att sjunga fado.

För många utlänningar är fado helt enkelt den musik som Amália Rod- rigues sjöng. Hur skulle du vilja förklara fado för någon som aldrig har hört musiken?


– Jag skulle helst vilja ta med dem till ett fadohus eller till en konsert för att förklara. Fado är musik som uttrycker känslor, melankolisk men inte alltid sorgsen. Den berättar om människors liv och upplevelser och om platser, och den kräver kreativitet av sin utövare. Det är också den musik som representerar det portugisiska folket med dess speciella egenskaper. Den förtjänar all den uppmärksamhet den fått i Portugal och runtom i världen.

Vad är speciellt med dig som fadista?

– Det är alltid svårt att tala om sig själv. Som artist vill jag bli bedömd av publiken. Om jag är publik vill jag se en fadista som är talangfull, ärlig och hängiven musiken. En fadista måste kunna uttrycka meningen i varje ord han sjunger för att förmedla fadons hela känsla. Det är min utmaning varje gång jag framträder.

Några exempel på Marco Rodrigues musik

https://www.youtube.com/watch?v=PzQD8KxQCV4

https://www.youtube.com/watch?v=hAu69XB57nc

https://www.youtube.com/watch?v=-cbV8DcUuMQ

https://www.youtube.com/watch?v=WwIorG2fDhw

Vår i Londons parker

I London hör man svenska överallt. I bussar och tunnelbanor, i gathörn och på restauranger, på torg och teatrar. Sedan länge har svenskar adopterat London som en favoritstad, och så tycks det fortsätta. Att man nyligen har besökt staden, eller snart ska dit några dagar, är knappast intressant information för den som själv har varit i London åtta eller tjugo gånger … därför inget annat om London här än några vårbilder från några av de centrala parkerna.

Hyde Park kan vara ödslig en ruggig höstdag, parkbänkarna lediga och vägar och gräsytor tomma på folk. Men precis som i andra städer lockas folk till grönområden då våren och solen kommer.

Den mindre St James’s Park är med sitt fågelliv, sin lummighet och sitt centrala läge en av Londons mest attraktiva parker.

Regents Park är ungefär lika stor som HydePark/Kensington Gardens. De södra delarna är trevligast: blommande grönska, vatten, fåglar och åtminstone på morgonen måttligt med folk.

 

Fadoprofilen (33): Lenita Gentil

Lenita Gentil (1948) kan också höras i populärmusik tillsammans med orkester eller mindre grupper, både i en sentimental schlagerstil och mer energiska poplåtar. Hon har en stark röst i mellanregistret. Med tiden har rösten djupnat och blivit något mera beslöjad, därtill försedd med ett allt kraftigare vibrato. Kan lägga stor kraft bakom orden. Sjunger gärna fados från Coimbra.

I dag är Lenita Gentil en respekterad fadista med lång rutin. Hon uppträder fortfarande. Man kan höra henne på fadohuset O Faia i Bairro Alto i Lissabon.

Av dessa exempel är det första en marcha, en (oftast) glad sång som förknippas med folkfester i Lissabons gamla stadsdelar. Det tredje är en välkänd spansk sång, Maria la Portuguesa.

https://www.youtube.com/watch?v=yd65_WOiaD0

https://www.youtube.com/watch?v=tsdGQGpCNUM

https://www.youtube.com/watch?v=GNMniSvUpNU

Ny fado på cd

Nu har sångerskan Lina Rodrigues utkommit med sitt första egna album, Carolina (Sony Music). Tidigare har hon förekommit på ett par antologier med enstaka spår. Genom detta, och talrika framträdanden på fadoställen i Lissabon, har hon blivit ett välkänt namn och hennes debutskiva är efterlängtad. Det är också en av de bästa under senare år, och Carolina (som hon numera kallar sig) sällar sig till Carminho, Cuca Roseta och Gisela João i raden av nya begåvade sångerskor.

Av dessa påminner hon mest om Cuca Roseta. Liksom hon är Carolina en utpräglat lyrisk sångerska i sopranläge. Hennes främsta tillgång är en mycket vacker röst, men det framgår med all tydlighet att Carolina också har en grundlig förtrogenhet med fadons ornamenteringsteknik och frasering. Musiken är lyrisk, innerlig och mild. Sångerskan kommer bäst till sin rätt i långsamma tempon eller mediumtempo. När jag hör hennes skiva minns jag de tillfällen då jag hört henne sjunga på Clube de Fado i Alfama i Lissabon – den fina röstens uttryck understryks då av ett måttfullt och delikat kroppsspråk. På skivan finns en blandning av standardrepertoar och nyskrivet; ja noterar till exempel en vacker tolkning av en av den traditionella fadons bästa melodier, Fado Perseguição. Två av de bästa numren är Lua Branca och Veio a Saudade. Men skivan är jämn och hyggligt varierad.

Carolina kompas av Bernardo Couto på portugisisk gitarr, Luís Pontes på spansk gitarr och Ricardo Cruz på basgitarr eller kontrabas. I några spår förekommer ytterligare några instrument. Alla musikerna är bra, men det jag speciellt uppskattar i kompet är Bernardo Coutos fantasifulla och lediga gitarrsspel. Med tiden har denna musiker utvecklats till den grad att han kan jämföras med mästaren José Manuel Neto.

Sångerskan Cristina Nóbrega har inte varit lika sparsam med inspelningar som Carolina. Nu kommer hennes tredje cd, Fado para Fred Astaire, som hon uppenbarligen givit ut i egen regi. Titeln är hämtad från en av sångerna på skivan, och albumet som helhet har inget att göra med Fred Astaire. I stället är det Cristina Nóbregas hyllning till traditionell fado. Tillsammans med kompmusikerna Rodolpho Godinho, portugisisk gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas, presenterar hon ett knippe av den traditionella fadons melodier till nya texter, däribland de välkända Fado Tango, Fado Cravo och Fado Meia-Noite.

Det låter bra om detta album. Cristina Nóbrega är en sångerska som jag gärna skulle gå och höra under ett Lissabonbesök. Hon är en klart kompetent sångerska med en röst i mellanregistret och tydlig rutin. Hennes kompmusiker är också bra. Ändå: det finns en skillnad mellan Nóbregas kompetens och Carolinas lysande talang. Det är ingen tvekan om att jag skulle välja Carolina om jag tvingades. Hennes debutalbum kommer i det långa loppet att väga tyngre. Men, som sagt, inget fel på den fado som Cristina Nóbrega presterar. Hon kommer förmodligen aldrig att tillhöra de allra största affischnamnen inom fadon, men den livaktiga scenen i Lissabon behöver fler sångartister än de stora stjärnorna, och jag tror Cristina Nóbrega skulle vara välkommen som artist på vilket fadohus som helst.

Vad är det som förenar Portugal och Grekland, bortsett från en usel ekonomi? Ganska mycket, skulle jag tro. Sjöfartstraditioner, vackra öar, havet, vin och mat … och musiktraditioner som folk utomlands finner attraktiva. Den grekiske musiken Alexandros Nathanail, pianist och kompositör, har på skivan Onde Sonho (Ocarina) samarbetat med några ledande fadosångare som sjunger hans musik. Även den grekiska sångerskan Karerina Polemi medverkar i ett spår. Kompet är en liten ensemble där bland annat Ricardo Parreira på portugisisk gitarr ingår (till vardags kan han höras på fadohuset Senhor Vinho i Lissabon). Nathanail har skrivit musiken och spelar piano. Han har en bakgrund inom klassisk musik men har också sysslat med jazz, och hans intresse för fado ledde honom in i detta samarbete där han inspirerats av sin favoritstad Lissabon.

Detta har blivit en trevlig skiva med duktiga musiker, betagande melodier och sydligt söta harmonier. Men att kalla den fado är nog fel. Musiken låter inte direkt som fado, även om här finns stämningar som påminner om fadons, och om annan melodisk sydeuropeisk musik. De fadosångare som medverkar gör ett bra jobb, med särskilda plus för Maria Ana Bobone, Gisela João och Joana Amendoeira. Här finns också några instrumentala nummer med en liten ensemble och ett pianosolo. För den som är intresserad av fado är albumet inte nödvändigt, men det rymmer behaglig musik med en drömsk och varm ton. Onde Sonho får väl här översättas ”där jag drömmer” och det är denna stämning som Nathanail och hans musiker fångar – och här finns väl ytterligare ett förenande drag mellan de två länderna i Europas sydliga ytterkanter.

Nedslag i 1500-talets Frankrike

Fransmannen Pierre de Ronsard (1524–85) är en av renässansens stora diktare och anses enligt Wikipedia vara inspirerad av Pindaros, Horatius och Francesco Petrarca. Enligt samma källa har han haft betydelse för det franska språkets utveckling, särskilt vokabulären. Ronsard finns i få svenska översättningar. Denna sonett, tolkad av Emil Zilliacus, hittade jag Lyrik ur världslitteraturen, en antologi sammanställd av Harald Elovsson (Gleerups 1965) – en veritabel guldgruva för den som är intresserad av äldre lyrik i översättning.

Sonett till Hélène

En gång när brasan sprakar, kvällen lider,

Ni spinner, nystar, ålderstyngd och grå,

och nynnar mina vers och säger så:

”Ronsard besjöng mig i min skönhets tider.”

Och tjänarinnan, som av trötthet dignar

och blundar till med sländan i sin famn,

hon spritter upp vid ljudet av mitt namn

och prisande Er lycka hon välsignar.

Ty jag skall vara död, ett multnat stoft,

en skugga irrande i myrtendoft,

och Ni vid härdens glöd en gammal kvinna,

som tänker trist på svunnen ungdomsvår,

sin stolthet ångrande och tomma år.
Bryt livets rosor i den stund de brinna!

De sämsta böckerna om fado

Den som vill läsa om fadomusik har inte mycket litteratur att tillgå. På svenska finns Thomas Nydahls böcker Kärlek och längtan (h:ström 2005) och Musiken som föddes bortom haven (Artéa 2006) samt min egen Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013). På portugisiska finns numera en hel del att välja på men för svenska läsare är det sällan ett realistiskt val eftersom få kan läsa portugisiska. Men engelska då? Normalt är det ju så att om det finns en bokhylla om något på svenska, så finns det ett bibliotek på engelska. Många engelskspråkiga verk får dessutom status av standardverk.

Så är det inte när det gäller fadon. Det finns få böcker om musiken på engelska, och den enda som verkligen framstår som ett standardverk är Rui Vieira Nerys A History of Portuguese Fado (Imprensa Nacional-Casa  da Moeda 2012) som är en översättning och uppdatering av hans Para uma História do Fado (Público 2004). Att allt som kommer på engelska inte är bra lämnar två små böcker från Hephaestus Books i USA vittnesbörd om. Jag skriver detta för att varna för dessa böcker.

De långa titlarna framgår av bilderna. Som synes är de mycket lika varandra och det gäller även innehållet. Den som börjar med orden Fado, including … innehåller lite om portugisisk gitarr, coimbrafado och annat men är till större delen identisk med den något tunnare boken. De innehåller helt enkelt artiklar om fadomusiker hämtade från Wikipedia.

Inget ont om Wikipedia, som jag ofta använder själv. Men att bara plocka text ur Wikipedia utan att redigera, sovra, kontrollera och ställa samman är en hopplös idé om man vill göra en bok. I den portugisiska versionen av uppslagsverket finns det mycket mer om fado än i den engelska, men det har personerna bakom dessa böcker inte brytt sig om. Vi kan alltså bara hitta artiklar som ingår i engelskspråkiga Wikipedia.

Det får vissa konsekvenser. En mängd viktiga musiker finns inte med i lexikonet och saknas alltså i böckerna. Andra helt betydelselösa musiker som lyckats komma med i lexikonet tar plats som de inte skulle ha varit berättigade till om det hade funnits någon kunskap hos dem som sammanställt materialet. En för fadon så banbrytande musiker som Alfredo Marceneiro avfärdas på fem rader medan populärsångerskan Anabela (som är mycket bra men inte har så mycket med fado att göra) får tre sidor … Flera sångartister med en perifer anknytning till fadon finns med, som Yolanda Soares och Teresa Salgueiro. Men det finns inte ett ord om till exempel Fernando Maurício, Fernando Farinha eller Fernanda Maria … Ordningsföljden i boken är helt godtycklig och varken kronologi eller alfabetsordning har tillämpats. Artiklarna är inte redigerande, vilket får till följd att vissa artister presenteras med diskografier, medan sådana saknas där det verkligen hade varit värdefullt, som i fallen Amália Rodrigues eller Carlos do Carmo. Layouten och typografin är amatörmässiga. Till och med pappret är av dålig kvalitet.

Böckerna har inga författare men någon ligger naturligtvis bakom idén. Att inte några namn på ”redaktörerna” finns beror förmodligen inte på anspråkslöshet utan på att vederbörande inte vill skylta med sin okunnighet och omdömeslöshet. Förlaget skriver på baksidorna: ”We believe books such as this represent a new and exciting lexicon in the sharing of human knowledge.” Det är en bedömning det torde vara helt ensamt om.

Det finns bättre böcker om fado på engelska – däremot inga sämre. Möjligen återkommer jag till något mera läsvärt framöver.