Grekiska minnen (1)

Så här års brukar mitt sinne vara upptaget av att planera och se fram emot en resa till någon ö i Greklands fantastiska övärld. Antingen precis i början av sommaren eller på sensäsong i september-oktober, då sommarlovet inte infaller och resmålen är lugnare och oftast lite billigare. Så blir det inte i år. Nu är det innesittande som gäller, inga resor. Alla vet varför, och visst kan man i väntan på bättre tider leva med det.

Värre är det i den andra änden – för de hotell-, restaurang-, kafé- och butiksägare som får sin ekonomi förstörd för att turisterna uteblir. Det är bara att hoppas på att de kan härda ut tills folk kommer tillbaka. Här hemma kan jag återuppleva resorna genom att titta på bilder från Greklands vackra öar, fast jag hade förstås föredragit att resa dit. Kanske kan även någon annan ha intresse för bilderna från några grekiska resmål som jag presenterar i fyra avsnitt.

Skopelos

Skopelos ligger i ögruppen Sporaderna i Egeiska havet, 13 mil norr om Aten. Skopelos är den största av öarna i gruppen med en yta på 96 kvadratkilometer, vilket är ungefär hälften av Stockholms stads yta. På ön bor knappt 5 000 invånare. Den saknar egen flygplats och man tar sig dit med båt från grannön Skiathos, en kort resa på mindre än en timme.

Skopelos lilla stad ligger vackert vid hamnen och liknar en grekisk drömbild med vita små välvårdade hus på sluttningen ned mot viken.

Staden är fylld av smala gator och gränder där inga bilar kan ta sig fram. Besökarna tycker om att flanera i gränderna som är fyllda av små butiker, kaféer och matställen.

Nere vid strandpromenaden finns, liksom i andra grekiska resmål, restauranger och barer. Vid mitt första besök på en grekisk ö pågick fotbolls-VM i Japan och Sydkorea och en hel del tid tillbringades vid barernas stora tv-skärmar.

Ön Skopelos anses vara en lugnare och ”mognare” miljö än den livaktiga grannön Skiathos, en ”storasyster”. Lugnet blev extra påtagligt under mitt besök då en strejk stoppade passagerartrafiken ända till dagen då jag skulle återvända. Endast privata båtar och taxibåtar kunde lägga till i hamnen.

Vid strandpromenaden finns en busstation där en linje utgår som löper över hela ön till den lilla, högt belägna byn Glossa.

Bussen stannar vid en rad stränder. Skopelos kan inte skryta med fler eller vackrare stränder än andra grekiska öar, men ön erbjöd fina badställen där ingen trängsel rådde. De här två bilderna är från Linarakia.

Inte så långt därifrån ligger Stafilos.

Och till sist en strand som heter Milia. 

Skiathos

Skiathos är betydligt mindre till ytan än Skopelos, ungefär hälften så stor. Men här bor fler invånare, över 5 000 och det är inte underligt att Skiathos ger ett livaktigare intryck än den större grannön. Att ögruppens enda flygplats är belägen på ön bidrar förstås till bilden av en plats där folk både är flera och mera i rörelse.

Skiathos stad är inte lika betagande vacker som Skopelos, men det är trevligt att gå omkring på dess gator eller slå sig ner på ett kafé. Man trängs med åtskilliga andra i en miljö som kan uppfattas som turistisk. Detta är också huvudnäringen på båda öarna och på en tredje som också tillhör Sporaderna, Alonnisos. (Sammanlagt finns 24 öar i Sporaderna varav fem är bebodda.)

Det ska finnas ett sextiotal stränder på Skiathos. Vill man hitta en där man kan vara nästan ensam är det bäst att ta en båt från hamnen och be båtägaren om tips. För min del räckte det mer än väl med de stränder som ligger längs busslinjen genom ön. Alla stränder har sina namn, men det är förmodligen för att underlätta för turisterna som man också har tilldelat dem nummer. Närmast stan ligger nummer ett och längst bort finns, om jag minns rätt, nummer 21. Eller om det är 23. Stranden nedan heter Koukounaries. Numren på de avbildade stränderna har jag inte memorerat.

Troulos är en annan liten lugn strand.

Tzaneria ses här uppifrån höjden intill.

Och det här är Agia Eleni, på den nedre bilden med besökare som tar sig sjövägen direkt till stranden.

Sist ut Maratha.

Fler minnesbilder från grekiska öar inom kort.

Ny fado på cd. Custódio Castelo.

Custódio Castelo. Amália Classics. ARC Music. ****1/2

I år är det hundra år sedan fadons i särklass viktigaste artist föddes, sångerskan Amália Rodrigues. Planerade konserter till minne av henne blir förstås inställda på grund av coronaviruset, men jubiléet märks i skivutgivningen. Senare under året kommer ett album där sångerskan Cuca Roseta tolkar några av Amálias sånger, något att se fram emot. Och redan nu finns detta nya album med Custódio Castelo. Skivmärket ARC har distribution i Sverige.

Skivan är helt instrumental och innehåller elva nummer med en sammanlagd speltid på 34 minuter som borde ha varit flera. Custódio Castelo spelar portugisisk gitarr, har gjort flera egna skivor tidigare och spelat med många kända sångartister inklusive Amália Rodrigues. Vi kan höra honom på Cristina Brancos tidiga album då han var gift med sångerskan. Här medverkar också två musiker på spansk gitarr, Carlos Garcia och Maximo Ciúro. Nya namn för mig men utmärkta musiker.

Fem av numren är komponerade av den nyligen bortgångne Carlos Gonçalves, som var Amália Rodrigues gitarrist under senare år, tre av dem av Frederico Valério, som komponerade mycket åt henne på 50-talet, en av Alain Oulman, som gjorde detsamma under 60-talet, samt Estranha Forma de Vida av Alfredo Marceneiro (inte Valério som det felaktigt står i albumhäftet). Det är övervägande välkända nummer som finns i många versioner. Jag hör ändå dessa instrumentala tolkningar med stort nöje.

Under konserter är det vanligt att solister på portugisisk gitarr visar upp sin tekniska skicklighet och briljerar med ekvilibristiskt spel i snabba tempon. Så gör inte Custódio Castelo på denna skiva. Han håller sig nära melodierna, formulerar linjerna med små ornament, är nyanserad, omsorgsfull och sober. Det blir en respektfull musik där den melodiska skönheten i dessa sånger lyfts fram med elegans och osvikligt handlag. Trots avsaknaden av sång har musiken en stark karaktär av fado; det antydda vemodet tränger särskilt påtagligt fram i det vackraste spåret här, Lágrima. Jag tycker också att Custódio Castelo lyckas mycket bra med Ai Mouraria, Não Sei Porque Te Foste Embora, Tudo Isto É Fado och Morrinha, ja faktiskt med nästan alla nummer. En skiva som man kan lyssna igenom från början till slut med välbehag. 

Ny fado på cd. Joana Almeida

Joana Almeida. Deslumbramento. Universal. ***1/2

Joana Almeida är en ung sångerska som blivit bekant i Lissabon genom att flitigt uppträda på flera av stadens fadokrogar. Ett steg mot en vidare berömmelse är hennes första egna album Deslumbramento. Ordet är ett substantiv bildat till verbet deslumbrar, som betyder blända. 

Här har Joana Almeida samlat tio sånger varav några är traditionella fados och resten nyskrivna, med en sammanlagd speltid på 32 minuter, vilket är i snålaste laget. Hon omges av en liten skara kompetenta musiker där den smakfulle Bernardo Couto på portugisisk gitarr är centralpunkten, men även Nelson Aleixa på spansk gitarr och Marino Freitas på basgitarr är pålitliga fadomusiker. På hälften av spåren förekommer även slagverk, vilket är lika onödigt som alltid i fado, men slagverkaren Sertório Calado slamrar inte sönder sångerna utan hanterar sina instrument måttfullt. På ett spår kompas sångerskan av Tiago Machados piano.

Joana Almeida har en fin klar röst och sjunger mjukt och avspänt, musikaliskt. Det charmfulla med den här skivan är främst hennes sångglädje och uppenbara entusiasm. Fadons berömda saudade – känslan av vemod och längtan – är däremot inte direkt påträngande, det är en glad och förnöjsam ton över helheten. Almeida skulle lika gärna kunna bli en duktig popsångerska om hon ville. Fortsätter hon med fadon så tror jag hon passar bäst i en lyriskt intim, sober och elegant sångstil, i kölvattnet efter mer erfarna sångerskor som Cristina Branco, Maria Ana Bobone och Ana Laíns. Om detta vittnar skivans tre sista spår, som heter Anda Bonita a Solidão, Se o Meu Barco Deriva och Não Te Deixes Sofrer. För mig slutar skivan bättre än den börjar.

Det kan vara lämpligt att jämföra denna debutskiva med andra debuter. Och då är Joana Almeida bättre än genomsnittet. Men hon kan inte alls hävda sig mot Carminhos Fado, som efter elva år fortfarande är en oöverträffad debut i modern fado. Liksom andra mycket unga sångerskor som Teresinha Landeiro, Beatriz Felício, Ana Rita Prada, Diana Vilarinho, Maria Emília (Reis), Mara Pedro och ett par till har hon möjlighet att utvecklas till en betydande fadosångerska, men det är en bit kvar. Hon kanske rentav har bättre förutsättningar än någon av de andra. Men tills vidare är det främst Maria Emília av dessa som hittat fadons kärna och centrala uttryck och kunnat formulera dem på ett övertygande sätt på debutskivan Casa de Fado från 2018. Som också är överlägsen Almeidas.

För Joana Almeida är Deslumbramento en lovande start och det kan vara givande att följa henne framöver. Debutskivan bör vara av intresse för dem som vill vara med från början.

Lästips från en innesittare (6)

* Arundhati Roy. De Små Tingens Gud. Översättning Gunilla Lundborg i svensk utgåva från 1998.

Då Arundhati Roy (1961) gav ut sin debutbok De Små Tingens Gud år 1997 blev hon omedelbart en väldsberömdhet och hennes roman utnämnd till en klassiker. Det är en släktkrönika som mest utspelas i staden Ayemenem i Indien, med tvillingbarnen Rahel och Estha i centrum. ”I en bred, dramatisk och djupt berörande släktkrönika vävs här den indiska historien samman med släktgroll, jordisk lust, tvillingars oåtkomliga symbios, religions- och klassklyftor.” Detta enligt baksidestexten.

Arundhati Roy.

Från en sajt som heter Boktipset.se lånar jag några rader om innehållet.

Det är ingen överdrift att kalla Arundhati Roys debutroman för en sensation i böckernas värld. Den har redan sålts till 19 länder och belönades nyligen med Storbritanniens mest prestigefyllda litteraturpris, Booker-priset. Med utomordentlig, lingvistisk påhittighet kanaliserar hon södra Indiens historia genom två sjuåriga tvillingars ögon, löd juryns motivering. Känslor, dofter, smaker, färger och tankar forsar fram i denna oförglömliga berättelse. Kärlek, tvillingars symbios, klasskillnader och politik gjuts samman i en bred familjekrönika formad med sällsynt kraft, klarhet och poesi. Kastsystemet har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket. Men det är inte alla som lyder. Allt detta tar sin början i en by i den sydindiska delstaten Kerala 1969. Delar av den syrisk-kristna storfamiljen Kochamma, som tillhör samhällets medelklass, sitter i en himmelsblå Plymouth på väg till flygplatsen. Besök väntas av kusin Sophie Mol, snart 9 år, från England. Under ett dygn kommer händelser att inträffa som för alltid förändrar alla inblandades liv. Genom att klippa samman olika tidsperspektiv blottläggs effekterna av tragedin som smular sönder familjen. Alla kommer heller inte levande ur historien. Men på vägen givs stunder av oändlig njutning och närhet. De små tingens gud är ständigt närvarande.

Rader som dessa antyder att De Små Tingens Gud är en myllrande, innehållsrik roman, full av atmosfär, dofter, färger och ljud. Innehållet är delvis tragiskt men jag har ändå haft stort nöje av läsningen på grund av Arundhatis språk, rikedomen på bilder, åskådligheten och träffsäkerheten i beskrivningarna. ”Efter det krokade de lillfinger och skakade hand med samma allvar som bankdirektörer på kongress.” ”Galenskapen höll sig alltid i närheten, likt en tjänstvillig kypare på en bättre restaurang (för att tända cigaretter, fylla på glasen).” Framställningen är genomgående mycket bildrik och perspektiven är ofta tvillingarnas, varför deras lite barnsliga skämt och ordlekar är en del av berättelsen. ”Jag tycker genast om både Rahel och Estha, och även deras mor. Det är något så oskyldigt och ändå avståndstagande över tvillingarna. De har alltid varandra, tänker på sig själva som jag när de är tillsammans och vi när de är åtskilda.” Så skriver en bloggare som kallar sig TinaO.

De Små Tingens Gud kräver läsarens uppmärksamhet. Den bjuder visst motstånd genom att den skildrar en främmande miljö, och Arundhati Roy skriver inifrån denna miljö, det finns inget i texten som introducerar den för en utomstående. Här finns många personer med exotiska namn som kan vara svåra att hålla isär. Handlingen hoppar dessutom mellan olika tidsplan, med återblickar och minnesbilder. Och det är en roman där detaljerna, inte minst de språkliga, väger tungt. Säkert var denna roman en stor utmaning för översättaren, som, såvitt jag kan bedöma, har lyckats utomordentligt. Med detta sagt instämmer jag gärna i TinaO:s slutord om romanen: ”myllrande, varm och alldeles, alldeles underbar”. Boken finns i handeln för närvarande.

* Jaroslav Hašek. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget. Översättning av Daniel Brick i svensk utgåva från 1975.

Jaroslav Hašek (1883–1923) hade tänkt sig att hans ”hjälte” Švejk skulle överleva första världskriget, men han dog själv innan boken avslutades och den utgavs postumt. Boken finns i handeln och jag tycker förlagsinformationen ger en bra beskrivning av den:

Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget (1923) bygger till stor del på den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks egna erfarenheter från första världskriget. Han skickades till fronten för dubbelmonarkin Österrike-Ungern, men blev snabbt tillfångatagen och bytte sida. Han slogs i stället mot det habsburgska imperiet, i en tjeckisk legion av Rysslands armé, innan han också tog värvning i Röda armén 1918. Oviljan att slåss för sitt hemland skildras i romanen tvärtemot som gränslös lojalitet. Den gode soldaten Josef Švejk överlever kriget genom sin geniala inkompetens. Švejk motarbetar alla order han får genom att följa dem bokstavligt in absurdum. Till synes oavsiktligt utmanar han det system som det är meningen att han ska försvara. Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget, utgiven postumt, hör till klassikerna som den första stora antikrigsromanen och är i dag översatt till närmare 60 språk. Här i svensk översättning av Daniel Brick.  
     Jaroslav Hašek (1883–1923), född i Prag, i dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern, var en tjeckisk författare, journalist, humorist, satiriker, anarkist och sedermera socialist. Hans roman Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget /…/, postumt utgiven, är ett mästerverk i sin vilda blandning av stilar och tekniker, som satir, grotesk, ironi, parodi och svart humor; kollage, anekdoter, fragment och en effektfull mix av det historiska och det triviala. På trettiotalet hörde romanen till de självklara inslagen i Nazitysklands bokbål. 

Jaroslav Hašek.

Soldaten Švejk kan läsaren först uppfatta som ganska påfrestande med sin ihållande pladdrighet och alla historier som han berättar så snart han träffar en annan person. Men man står ut med honom, under stigande sympati, allteftersom romanen fortskrider. Det är en genuint rolig, respektlös och modig bok, full av drastiska episoder, karikatyrer och komiska vändningar. 

Om sin ”hjälte” skrev Jaroslav Hašek själv bland annat detta:

Ni kan nu på Prags gator möta en luggsliten man, som själv inte vet vad han egentligen betyder i den nya, stora tidens historia. Han går blygsamt sin väg, besvärar ingen, och besväras inte heller av journalister, som ber honom om en intervju. Om ni skulle fråga honom om vad han heter, skulle han svara er enkelt och blygsamt: ”Jag heter Švejk …”

     Och denna stillsamme, beskedlige och luggslitne man är verkligen den gamle, gode, den hjältemodige och tappre mannen, som en gång under Österrikes tid var på alla medborgares läppar i konungariket Böhmen och vilkens rykte inte heller kommer att förblekna i republiken.

     Jag tycker mycket om den tappre soldaten Švejk, och då jag skriver ner hans äventyr från världskriget, är jag övertygad om att ni alla kommer att sympatisera med denna blygsamme, misskände hjälte.

* Haruki Murakami. Kafka på stranden. Översättning Eiko och Yukiko Duke i svensk utgåva från 2006.

Den japanske författaren Haruki Murakami brukar nämnas i diskussionerna om nästa nobelpris. Så har det varit några år. Men jag tror inte att han får det. Murakami är en mycket populär författare som läses över hela världen, och det verkar som om hans popularitet inte direkt är en merit i sammanhanget. Som författare har han mer att erbjuda när det gäller fantasi, absurditeter och frenetisk berättarglädje än filosofiskt djup eller existentiella ställningstaganden. Jag har läst de flesta av Murakamis verk i översättning och uppskattar hela författarskapet mer än någon enskild bok. I Kafka på stranden möter vi Murakami när han är som mest absurd; vill man läsa en mera ”vanlig” roman av honom rekommenderas den lite tidigare, mycket läsvärda Norwegian Wood. Båda titlarna finns i handeln i dag.

Haruki Murakami.

Baksidestexten säger så här:

Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan in far och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrande Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personer upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en hel annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.

Jag hittar på nätet en lång recension av Helena Hansen på Dagensbok.com. Några citat ur recensionen:

Kafka på stranden är verkligen en förunderlig roman. Här finns besynnerliga karaktärer som rör sig vid tillvarons och samhällets utkanter, klurigt interagerande historier och parallella sidospår. Murakami blinkar åt såväl popkultur som surrealism, och skriver in ett nät av shintoism, bibliskt bildspråk, japansk och grekisk mytologi och ett filosofiskt tankegods. Karaktärerna diskuterar allt från Aristofanes och Hegel till sex, mat och sportbilar. Framför allt diskuterar de litteratur. Och musik. Som ett soundtrack över texten ligger klassiska verk av Beethoven, Haydn och Schubert mixade med mer moderna tongångar av Ellington och Radiohead, och så en gammal bortglömd popdänga: ”Kafka på stranden”.

En viktig ingrediens är katter. Det ska erkännas: jag är väldigt svag för romaner där katter förekommer i viktiga roller. Och här blir mitt kattlystmäte alldeles utmärkt mättat, precis som med Bulgakovs fantastiska Mästaren och Margarita – en roman som ekar genom sidorna på Kafka på stranden. Då tänker jag inte minst på den komplexa blandningen av ett både kusligt och komiskt tonläge. Men det är inte bara Bulgakov – eller den kanske mest uppenbare inspiratören Franz Kafka, även han ett snille på gåtor och existentiell tematik, som Murakami tycks gå i dialog med. Referenserna till västerländsk och österländsk kultur är många. /…/

Genremässigt blandar Murakami realism med fantasy, science fiction, saga, skräck och äventyr. Samtidigt är Kafka på stranden en utvecklingsroman, en skildring av en ung mans planlösa sökande efter mening i en alienerad tillvaro, en flykt från en civilisation där globala varumärken som Kentucky Fried Chicken och Johnnie Walker är en del av ett kollektivt medvetande, och en nostalgisk resa in i en värld av förlorade minnen, där gränserna mellan dröm och verklighet, sömn och vaka löses upp, liksom tidens och rummets enheter.

Ändå är denna komplexitet skildrad med en sorts nästan naivt bedräglig enkelhet. Så klart blir man nyfiken på hur Murakami lyckats få ihop allting så bra, till en så välfungerande, men gåtfull, enhet. För visst svänger det! 

Pocketutgåvan av Kafka på stranden omfattar över 500 sidor i liten stil. Man fängslas och förundras hela vägen.

* Thomas Mann. Doktor Faustus. Översättning Nils Holmberg i svensk pocketutgåva från 1990.

Thomas Mann (1875–1955) gav ut Doktor Faustus 1947. Denna roman är en tungviktare som bygger på en tysk kulturtradition full av filosofi och konst, och det nyligen avslutade andra världskriget med nazism och förintelsen lägger en tung skugga över romanen. Den behandlar dessutom ett så komplicerat ämne som konst och skapandets villkor. ”Doktor Faustus, Thomas Manns roman om den framstående tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår ett avtal med djävulen för att få förbli konstnärligt nyskapande under en lång följd av år, kommer nu i ny översättning. Det är en av 1900-talets epokgörande romaner. Den kom ut på tyska 1947, och ett av romanens motiv är parallellen med Nazityskland. Leverkühns pakt med sin inre djävul jämförs med Tysklands band med det onda – med Hitler, nationalsocialismen och hela det tänkande som lett dit. Samtidigt är denna mångbottnade bok en samhällsskildring, en konstnärsroman, en självironisk parodi och en essä om konstnärliga uttryck.” Detta enligt förlagsinformationen kring en nyöversättning av Ulrika Wallenström (jag har som synes läst en äldre översättning). I porträttet av tonsättaren har en och annan tyckt sig igenkänna Arnold Schönberg.

Thomas Mann-

Den 1 juni 2015 skrev Mattias Hagberg i Göteborgs-Posten en längre recension av Doktor Faustus med anledning av nyöversättningen. Jag citerar ett par avsnitt.

Ramberättelsen är enkel. Läroverksläraren Serenus Zeitblom återberättar historien om sin vän tonsättaren Adrian Leverkühn. Serenus Zeitblom sitter vid sitt skrivbord i en mellantysk stad och arbetar enträget och disciplinerat, nästan som en kamrer, samtidigt som kriget rasar utanför hans fönster. Han skapar sin berättelse som om det var en fråga om bokföring. Parallellen till den hårt arbetande Thomas Mann i Kalifornien är tydlig. Serenus Zeitblom är en Thomas Mann inuti berättelsen.

     Serenus Zeitblom har beundrat Adrian Leverkühn sedan de först lärde känna varandra i pojkskolan. Sedan dess har han följt honom, som vän, men lika mycket som en tystlåten observatör. Serenus Zeitblom har på sätt och vis levt sitt liv genom Adrian Leverkühn och den musik denne skapat. Omsorgsfullt och kärleksfullt skildrar han vännens liv och framgång – men också det fruktansvärda pris han betalat för sin genialitet. Kontraktet med djävulen innebär att Adrian Leverkühn måste leva ett kallt liv utan kärlek.

/.../

Doktor Faustus är verkligen en litterär symfoni. Här finns många motiv, tonarter och teman. Texten ljuder och genljuder av allvar och parodi, realism och magi, varm kärlek och kall ironi.

     Det är med andra ord en ovanligt rik och mångskiktad berättelse. Men det finns ett tema som genomsyrar hela texten – och det är faktiskt inte Tysklands väg mot nazismen. Nej, Doktor Faustus är först och främst en roman om kreativitet, skapande och genialitet – ett tema som Thomas Mann gestaltat och omgestaltat i många av sina verk. I Doktor Faustus jobbar han framför allt med en frågeställning: Måste konstnärskapet vara självförbrännande och utlämnande för att bli genuint och intressant? Måste skapandet ske med livet som insats, som för Adrian Leverkühn? Eller går det att skapa som Serenus Zeitblom, tyst och stilla vid skrivbordet, dag efter dag, månad efter månad?

Själv läste jag Doktor Faustus några dagar på en sandstrand på södra Gotland. Kanske en lämplig miljö för en omfångsrik bok som inte är det minsta inställsam mot läsaren. 

* * * * *

Därmed är lästipsen från en innesittare på plats. Det finns många verk som lika gärna kunde ha varit med enbart i den begränsade mängd jag läst. Men inga namn. Förhoppningsvis har den brokiga samlingen av prosaböcker väckt någons nyfikenhet.

Lästips från en innesittare (5)

* Michail Bulgakov. Mästaren och Margarita. Översättning Lars Erik Blomqvist i svensk utgåva från 1971.

Mina lästips är inte rangordnade som en topplista, men om så hade varit fallet så hade Michail Bulgakovs (1891–1940) berömda roman Mästaren och Margarita tveklöst varit med bland de fyra främsta. Bulgakov skrev boken mellan 1928 och 1940 och den utkom först långt efter hans död i en tidskrift 1966–67 och fick då stor uppmärksamhet. Bulgakov var påverkad av författare som Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Gogol och Charles Dickens. ”I romanen finns svidande kritik av det sovjetiska systemet i romanform. Bulgakov råkade flera gånger i blåsväder, men Josef Stalin uppskattade hans författarskap, särskilt hans pjäs Familjen Turbins dagar, och ingrep personligen till författarens förmån. Mästaren och Margarita är en av de mest lästa ryska 1900-talsromanerna och tillförde en helt ny dimension till den ryska litteraturen. Den har dramatiserats och filmatiserats många gånger.” Detta enligt Wikipedia.

Michail Bulgakov.

På en sajt som heter Bokidan.net hittar jag en rad recensioner som vanliga – men sannolikt rutinerade – bokläsare har bidragit med. En signatur som kallar sig Stigh skriver: 

Mästaren och Margarita är romanen om en roman om Pontius Pilatus vånda för den dödsdom han pålagt Jesus. Denna historia berättas samtidigt och beroende av att djävulen (i skepnad av trollkarl) besöker Moskva. Den här romanen är inget mindre än ett fabulöst intellektuellt äventyr och en nervkittlande upptäcktsresa i tid och rum där hävdvunna begrepp välts omkull på ett sätt som saknar litterärt motstycke! I Bulgakovs konturskarpa och infernaliskt underhållande satir rullar/förvrids huvudena raskt på falska och giriga partimedlemmar, det skjuter blixtar och eld och det flygs på kvast till häxornas vårbal. Mot bakgrunden av allt detta tecknas en fulländad kärlekshistoria mellan den vackra men olyckliga Margarita och hennes älskade Mästare som hålls inspärrad på ett mentalsjukhus (ett mentalsjukhus som allt eftersom handlingen fortskrider får allt fler patienter).
   Romanen har en uppsjö infallsvinklar och intellektuella utgångspunkter som omöjligt görs rättvisa i en recension (vilken den än månne vara). Jag anser emellertid att denna roman MÅSTE läsas av alla litteraturälskare och/eller läskunniga. Mästaren och Margarita är den roman som, i skarp konkurrens med Dostojevskijs Brott och straff, skänkt mig den största läsupplevelsen någonsin. Efter en genomläsning av Bulgakovs Mästaren och Margarita är det svårt att inte känna sig fullkomligt perplex och vimmelkantig av alla intryck som läsningen förmedlat. Ett helgjutet språk underbygger det geniala uppslaget och alstrar sammantaget ett svårslaget mästerverk. Bulgakov måste i skrivandet av denna roman varit antigen fullständigt galen eller frenetiskt gnuggat alla tänkbara geniknölar (eller möjligen en kombination av båda delarna).

En signatur Linuz bidrar på samma ställe med en text som jag saxar ett avsitt ur.

Men inte bara det enorma sätt på vilket Bulgakow skapar en unik, realistisk orealistisk miljö får mig att hylla detta verk. Karaktärerna som här introduceras beskrivs också med en sådan otrolig kraft, med en sådan levande dialog att jag knappt kommer kunna återgå till ”vanlig” medelmåttig litteratur efter detta besök. Behemot blev min speciella favorit. Denna svarta ”katt” (eller barnsliga demon, hur man väljer att se det) med sin otroliga humor och ironi fick mig att skratta högt åtskilliga gånger. Och Woland, med sitt bestämda, nonchalanta men ändå intensiva sätt blev en vacker och trovärdig version av Djävulen, i en intellektuell miljö besatta av clowner.
   Man skulle kunna fortsätta i all evighet. Man kan säkert också diskutera ett eventuellt budskap med verket, men det lämnar jag därhän. Ett riktigt mästerverk är något som fångar en realism hos människor och tänkande, vilket gör att olika personer finner olika tolkningar av det. Precis som med en bild. Och detta är verkligen ett otroligt mästerverk i just det avseendet. Det fångar det ytterst mänskliga, genom omänskliga såväl som mänskliga karaktärer.
   Det var svårt att inte fälla en tår i slutet. Dels pga. den otroligt vackra historien, men också för att verket just var på väg att ta slut. Jag önskar redan att jag skulle läsa boken igen, för första gången. Mästaren och Margarita är något, om inte det bästa, jag läst. 

Jag minns tydligt hur omtumlande mötet med denna fantastiska roman var. Det är därför lätt att instämma i de anonyma recensenternas förtjusning. Mästaren och Margarita finns i handeln, även som ljudbok.

* Joyce Carol Oates. Dödgrävarens dotter. Översättning Ulla Danielsson i svensk utgåva från 2008.

Det var en gång en författare som hette Graham Greene. Han skrev en rad böcker som uppskattades av både publik och kritik och många ville att han skulle få nobelpriset. Men allt eftersom åren gick tilldelades priset andra författare och till slut blev det för sent. Graham Greene läses fortfarande mer än de flesta som fick priset i stället. Det kan gå likadant för Joyce Carol Oates (född 1938). Nu var det länge sedan hon var en lågoddsare i spekulationerna inför nobelprisvalet. Men de bästa verken i hennes enorma, något ojämna produktion tror jag kommer att vara bestående, och hon är en av de mest betydande diktarna decennierna kring 2000. Nobelpris eller ej.

Joyce Carol Oates.

Många amerikanska författare har velat skriva The Great American Novel, boken som fullständigt sammanfattar landets dynamik, utveckling, levnadsöden och komplexitet. Ingen kommer att lyckas, men en rad författare har lämnat sina bidrag i en storslagen realistisk tradition som emellanåt förefaller lite bortglömd. I den sällar sig Oates till föregångare som John Steinbeck, Theodore Dreiser, Sinclair Lewis, Thomas Wolfe, John dos Passos, Upton Sinclair, Willa Cather, Frank Norris och andra. Som samtidsskildrare av amerikanskt liv och samhällsutveckling under senare decennier är hon mäktig. Dödgrävarens dotter skildrar en människas liv – ett mer motsträvigt liv med större umbäranden än de flesta erfar. Men också ett liv med framgång och gemenskap. Drygt 600 sidor utgör inget hinder för en stark läsupplevelse.

När boken var ny, den 2 september 2008, skrev signaturen Bokhora om boken (den finns ännu i handeln). Här citerar jag ur artikeln på nätet:

I vanliga fall brukar jag försöka läsa Oates redan i engelsk hardcover, men The Gravedigger’s Daughter försvann någonstans i ”so many books, so little time”-kakofonin och trädde fram i mitt medvetande först när den svenska utgåvan presenterades i höstens bokkataloger. Dödgrävarens dotter sällar sig till samlingen av Oates mer episkt Great American Novel-betonade verk, där titlar som Fallen, Them och Det var vi som var Mulvaneys redan ingår. Genom Rebecca, dödgrävarens dotter, berättas historien om en invandrarfamilj i staten New York under första halvan av 1900-talet. När Rebecca är tretton år slår katastrofen, så som den tenderar att göra i Oates-land, till, obarmhärtigt, och hon hamnar i statens händer. Hon är knappt arton år fyllda när den betydligt äldre och våldsbenägne Tignor tar med henne till Niagara Falls och gör henne till sin hustru. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men eftersom det är Oates vi pratar om kan ni nog gissa att de inte lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Rebeccas historia är en historia om förnedring, flykt och våld, ofta jobbig att läsa. Oates värjer inte för de allra mörkaste skrymslena i människohjärtan, och det älskar jag henne för, men när våldet riktas mot barn måste jag lägga ifrån mig boken och hyperventilera ett slag. Rebeccas livsöde är i viss mån baserat på Oates farmors liv, så jag gissar att detta var en tung historia att berätta. Tung, men nödvändig.

     Mikro/makrogreppet att låta en familj förkroppsliga en nations kamp, utveckling och mörka baksida känns igen från tidigare böcker, men frågan är om Oates varit så här personlig tidigare. Kanske är släktbanden en förklaring till att Oates känns mer engagerad och mindre hantverksstyrd än på länge. Det är i princip omöjligt att skriva om Oates utan att nämna hennes outtröttliga produktivitet, den där aldrig avstannande strömmen av tegelstenar som tycks författas på en kafferast. Denna produktivitet är förstås glädjande för oss fans, men visst har man kunnat ana något mekaniskt i hennes författarskap på senare år? Missförstå mig rätt: hon är alltid läsvärd, förbluffande ofta rent briljant, men får inte ni också känslan av att dessa tegelstenar matas ut från ett (genialt) löpande band med en handfull standardinställningar? En knapp för The Great American Novel, en för goth-Joyce, en för stramt behärskade romanett-Joyce och så vidare. Dödgrävarens dotter är inte Joyce Carol Oates på autopilot, det är en sak som är säker. När jag läste The Falls för drygt tre år sedan utsåg jag den till Oates bästa sedan Blonde. Frågan är om inte Dödgrävarens dotter övertagit titeln. Eller ska jag göra det enkelt för mig genom att kalla den ”Oates bästa sedan The Falls?” Vet ni, jag tror faktiskt inte det räcker.

* Gabriel García Marques. Hundra år av ensamhet. Översättning Karin Alin i svensk pocketutgåva från 1975.

Nobelpris (1982) blev det däremot för Gabriel García Marques (1927–2014) vars redan klassiska Hundra år av ensamhet inte var hans första bok men väl ett internationellt genombrott. En uppgift säger att den är översatt till över 30 språk och sålts i 30 miljoner exemplar. Den som läst boken kan då reagera som jag: ”Inte mer?” Boken finns i handeln i dag.

Gabriel García Marques.

Romanen utspelar sig i en fiktiv liten colombiansk by, Macondo, och är en familjekrönika genom flera generationer. Baksidestexten till den pocketutgåva jag har säger bland annat att ”det är berättelsen om byn Macondo och familjen Buendía, om dess vilda, destruktiva män och dess kloka, kämpande kvinnor. Den är fylld av vitalitet och realism, fantastiska historier och bisarra detaljer. Macondos grundläggare med sina gigantiska krafter och sin okuvliga vilja, hans hustru Ursula, revolutionären Aureliano, kampens och nederlagets man, bananbolaget och strejkerna, släktens extravaganta kvinnor, den sista generationen Bundía med den nye Aureliano, isolerad från hela världen utom från sin älskade – med oemotståndlig berättarglädje målas denna överdådiga familjefresk, där fantasi och realism smälter samman till en sagolik verklighet.”

Boken är med alla sina detaljer, händelser och personer svår att sammanfatta. Visst är berättelsen exotisk för en nordisk läsare, men i exotismen ligger en del av det fascinerande med romanen, som visar en enastående berättarglädje och åskådlighet. I en sida på nätet som heter pocketpocketpocket lades 2009 ut en text som jag tycker fångar det väsentliga i Marques mästerverk.

Jag brukar prata om de senare årens Pulitzerprisvinnare – tjocka, uppslukande släktkrönikor med inslag av vad som har kallas västerländsk magisk realism. Jag har i min naivitet aldrig funderat var dessa romaner hämtat inspiration ifrån, men nu vet jag.
     Hundra år av ensamhet gavs ut redan 1967. Det är en mäktig krönika över släkten Buendia som sträcker sig över hundra år: från den lilla stadens Macondos grundande till dess glansdagar och slutligen dess undergång. Persongalleriet är omfångsrikt och inte sällan förvirrande då barnen ärver sina föräldrars eller förfäders namn (i början av min utgåva finns till och med ett litet släktträd som jag sneglat på upprepade gånger). Barnen ärver andra saker också, inte minst sina föräldrars egenskaper, eller ska jag säga laster och böjelser. På så sätt fortplantar sig familjens olyckor, enligt Ursula; ”kriget, stridstupparna, de lättfärdiga kvinnorna och de huvudlösa företagen” från en generation till nästa. Därför blir till exempel tre generationers Aurelianos sittande över en hop efterlämnande pergament innan den siste i släkten Buendia lyckas tyda dem. ”Familjens historia var ett kuggverk av oåterkalleliga upprepningar, ett hjul som skulle ha fortsatt att svänga i evighet om inte axeln med tiden ohjälpligt hade nötts ut.”
     Hundra år av ensamhet är en oerhört rik och mångfacetterad historia. Den tål säkert att läsas om flera gånger, och tar upp så många mänskliga företeelser på en gång. Språket och berättarglädjen är så sprudlande att man knappt hinner lägga märke till att det i grunden är en rätt tragisk historia kantad av otaliga dödsfall och sorgliga levnadsöden. 
     Efter att ha läst Marques har jag äntligen fått klarhet i vad den något missbrukade termen ”magisk realism” egentligen innebär. I Hundra år av ensamhet flyter verklighet och fantasi ihop på helt ett naturligt sätt. Flygande mattor, spöken, profetior, folk som uppstiger bland molnen, en man som förföljs av ett hav av gula fjärilar, är en del av vardagen. Det är långt från den mesiga västerländska magiska realism jag tidigare ställts inför, och när det utförs så här skickligt är det verkligen magiskt. 

* Fernando Pessoa. Orons bok. Svensk översättning Lars Axelsson och Margareta Marin i utgåva från 2007.

Portugisen Fernando Pessoa (1888–1935) är en av 1900-talets största poeter och genom Orons bok också uppmärksammad som prosaskribent. Han uppträdde under en rad heteronymer, sammanlagt ett hundratal, och vanligast är Ricardo Reis, Álvaro de Campos och Alberto Caeiro, poeter som uppvisar helt olika egenskaper och stilar som antas motsvara olika sidor av Pessoas sammansatta personlighet. (I bloggen skrev jag den 9 oktober 2013 om en samling översatta dikter av bondediktaren Alberto Caeiro.) Pessoas dikter är fortfarande mycket lästa och många har använts som texter i fadosånger.

Fernando Pessoa,

Orons bok är en sammanställning av längre eller kortare betraktelser. Boken ha ingen distinkt början, mitten eller slut; man kan öppna den och läsa var som helst. Ur baksidestexten citerar jag:

När den portugisiske poeten Fernando Pessoa dog 1935, endast 47 år gammal, var största delen av hans litterära produktion okänd eller bortglömd. Hans ställning som en av 1900-talets största diktare vilar i huvudsak på den utgivning som har ägt rum efter hans bortgång och som ännu inte är avslutad. Till de märkligaste upptäckterna hör Orons bok, i original utgiven så sent som 1982. Internationellt har denna dagbok väckt sensation.

    Fernando Pessoa var en diktare som starkt upplevde människans gåtfulla sammansatthet, det myller av möjligheter och omöjligheter som ryms inom jaget. /…/ I dagboken låter han en ”halvheteronym” föra ordet. Bokhållarbiträdet Bernardo Soares yttre tillvaro är händelsefattig och alltigenom glanslös. Så mycket öppnare, hänsynslösare och djupare är de reflexioner över livets villkor som Pessoa i Orons bok har anförtrott sin halvt skugglika språkrör.

I en blogg som heter Avantgardet hämtar jag ett annat citat. Bloggen uppges tillhöra en student från Stockholm, men inlägget är gammalt så studenten kanske är något annat i dag.

Jag kom i kontakt med Fernando Pessoa när jag läste b-kursen i litteraturvetenskap med genusinriktning, för ett år sedan. På bokens insida står mitt namn och ett datum – 3/4 2007.

     Jag blev otroligt tagen av den tillbakadragne portugisens ord. Givetvis romantiserades bilden en smula av Horace Engdahls mycket intressanta föreläsning med namnet Ensamhetens poetik.

     Det Pessoa skriver, i form av heteronymen Bernardo Soares, är tankar jag själv haft. På något vis är det det som fastnar och som fångar mig. Om vilken förbannelse det är att vara en tänkande, reflekterande människa. Hur ofta har jag inte önskat det, att jag inte tänkte och analyserade livet så förbannat? Jag har i det närmaste önskat att jag vore dummare. Det är så mycket enklare att leva om man bara är dum.

     Alla dessa ensamma timmar av tänkande och skrivande. Alla dessa fragment av ensamheten, som hittades i en stor kista bestående av 27 543 manuskriptblad i Pessoas lägenhet efter hans död.

     Det är vackra stadsmiljöer från Lissabon som skildras och blandas ihop med rena metafysiska tankegångar. Det är otroligt vackra formuleringar, stora och små tankar, innanför de fyra väggarna i Bernardo Soares rum. Jag ser honom för mitt inre öga sitta vid fönstret och titta ner på livet som försiggår alldeles bredvid honom, men som han själv inte känner att han har en plats i. De så kallade heteronymerna var en del av Pessoas författarskap. Författare använder i vanliga fall pseudonymer, men Pessoa valde att kalla sina för heteronymer, då de alla var för honom verkliga personligheter, en del av honom själv. Personligheter som alla trängdes inuti honom.

     Jag har en klart romantiserad bild, av en försupen ensam kuf, javisst. Det är ingen munter läsning direkt. Det är heller ingen bok man plöjer igenom på en handvändning. Boken är uppdelad i kortare och längre fragment. Vissa mer som prosa, andra i det närmaste lyrik.

     Men detta är en av mina favoritböcker och därför vill jag dela detta med alla. Absolut.

De här citaten kanske kan ge intrycket att Orons bok är svårläst och obegriplig. Så är det inte. Det går utmärkt att njuta av Pessoas/Soares utomordentligt vackra och väl översatta prosa och i många av hans tankar upptäcka ett igenkännande. Att boken också ger vältaliga och personliga intryck av staden Lissabon är en bonus. Boken utkom på svenska först 1991. Utgåvan från 2007 finns fortfarande tillgänglig. Ett mästerstycke.