Hasse Z (27). Hulda Lundins betyg

Hulda Lundins betyg är hämtad ur Mannen med fällstolen, Albert Bonniers Förlag 1949. Att berättelsen skildrar en förgången tid, då många borgerliga hem anställde jungfrur som hemhjälp, gör den inte mindre underhållande.

Anders de Wahl (1869–1956), som nämns i texten, var en berömd och populär skådespelare. Med boston avses en dans, bostonvals.

– Nu går det för långt, sade fru Blom. Nu går det alldeles för långt!! Hulda menar att jag ingenting förstår och ingenting kan och ingenting begriper. Det går verkligen för långt!

   Hulda svarade inte. Hon var ju den starkaste, hon behövde inte svara. Men hon skramlade med spiselringarna. Hulda tyckte om musik på rätta stället.

   Fru Blom gick till sin man. Fru Bloms man låg på soffan i förmaket, i skjortärmarna och läste Aftonbladet.

– Nu, Adolf, sade fru Blom, måste du tala med Hulda! Människan har sagt mig mitt i ansiktet att jag ingenting kan, ingenting förstår och ingenting begriper.

– Det var väl någon anledning? sade herr Blom.

– Anledning?! Du håller med henne!! Du vill att din hustru ska förolämpas av en piga!

– Neej.

– Jo, du vill!

   Fru Blom började gråta. Herr Blom vände sig åt väggen.

   Plötsligt ryckte fru Blom upp sig. Här måste handlas. Hon gick ut i köket, ställde sig i dörren och sade:

– Jag har talat med min man. Hulda får flytta genast, genast!

   Hulda svarade ingenting – hon avskydde uppträden, scener. Hon tog av sig förklädet, vek ihop det mycket ordentligt och kastade det sedan i spiselvrån. Därpå gick hon in i sin kammare och slängde ned tre porträtt från byrån i kofferten, ett av henne själv, ett av en spårvagnskonduktör och ett av Anders de Wahl.

   Därpå flyttade Hulda. Lugnt och stilla, sedan hon underrättat husets övriga jungfrur om, att i en sådan familj kunde ingen bättre människa vara. Nog visste hon, vad hon visste!

– Det var skönt att hon gick, sade fru Blom med en suck. Och det blir skönt att få en ny, sade herr Blom utan en suck, ty han var en vis och prövad man.

   Efter två dagar kom Hulda upp för att hämta sitt betyg.

– Om Hulda väntar skall jag strax skriva det, sade fru Bom vänligt.

   Hulda väntade i köket. Nya jungfrun var nere på gården och piskade mattor – tänk, ingen piskbalkong! – och Hulda gick igenom nya jungfruns album med sammetspärm och såg, att hon hade en finnig fästman som Hulda en gång dansat med på National på Vänkronans sista årsfest. Och Hulda blev glad, ty det var en fånig karl.

   Fru Blom skrev Huldas betyg, och när det var färdigt visade hon det för sin man. Han läste:

Jungfrun Hulda Lundin, som varit i min tjänst sedan den 24 oktober 1911, är härmed på egen begäran från sin plats ledig och lämnas henne härmed det vitsord, att hon alltid uppfört sig väl. Hon är ärlig och skötsam samt ordentlig och har väl utfört sina sysslor, varför hon till det bästa rekommenderas.

      Maria Blom

Herr Blom såg på sin hustru, allvarligt och sade:

– Det var ett fint betyg. Menar du det där?

– Så skriver man ju alltid, sade fru Blom. Så skriver alla fruar. Söker hon en plats så kan de ju höra efter hos mig, och då får de veta, vad hon går för.

   Herr Blom rev sönder betyget och sade:

– Detta är falskhet och bedrägeri. Jag skall skriva hennes betyg.

   Hulda väntade fortfarande. Hon hade lämnat albumet och tittade som hastigast i nya jugfruns byrå. Där fanns ingenting vidare – men tyst, någon gick i dörren. Det var herr Blom. Han bar ett kuvert i handen.

– Här är Huldas betyg, sade han. Adjö nu.

– Tack, snälla herr Blom, sade Hulda och neg, ty hon hade lärt sig att vara artig mot husbönder, även de f.d.

   Hulda kom ner på gatan och tog en spårvagn, en röd, för att fara till en moster i Vasastan.

   Hulda hade ingenting att göra och så tänkte hon: jag kunde ju läsa betyget och se vad markattan skrivit.

   Hulda läste:

Jungfrun Hulda Lundin kom i vår tjänst den 24 oktober 1911. Hon hade goda betyg, varför vi hoppades att hon skulle bli till vår belåtenhet. Då hon nu flyttar, är det vår plikt att meddela att hon alls inte uppfyllt våra rätt rimliga anspråk på ordentlighet och noggrannhet i utförande av de sysslor som förekommer i ett hem. Närmare upplysningar kan lämnas personligen eller per telefon.

      Maria Blom

Hulda läste beyget två gånger och så sade hon för sig själv:

– Jag tror människan är tokig! Va ä de fråga om!! Ett sånt betyg!

   Hulda kom hem till moster i Vasastan. Huldas moster läste betyget. Hon behövde bara gå igenom det en gång och så sade hon:

– Du borde sätta polisen på henne – det står inte att du är ärlig!

– Moster har rätt, sade Hulda. Något ska hon ha!

  Hur saken utvecklade sig mellan Hulda Lundin och fru Maria Blom vet jag inte, den gjordes väl upp i ondo, men ett vet jag, och det är, att fru Blom berättade saken för alla sina väninnor, fru Andersson, fru Håkansson, fru Palmlund och fru Johansson, och alla de fruarna fick någonting att tänka på.

– Du har alldeles rätt, lilla Maria, sade fru Håkansson. Vi bedrar varandra och oss själva genom dessa lögnaktiga betyg. Låt oss säga dem sanningen, utan all hänsyn. Det har verkligen gått alldeles för långt! Och fruarna Håkansson, Andersson, Palmlund och Johansson talade vid alla sina väninnor, och alla väninnorna tyckte som de. Det skulle bli ett slut med lögnen och bedrägeriet!

   Och nu skrev fruarna betyg. Det blev annat. Fru Palmlund skrev om sin Olivia, som hon haft i två månader (rekord).

Från första stund som hon kom i vårt hus har hon varit slarvig, oordentlig och desperat. Hon går ut om nätterna och har två fästmän, en vid brandkåren och en vid järnvägen. Porslin har hon slagit sönder för över 20 kr. och sanning talar hon aldrig.

De andra fruarna lämnade liknande orlovssedlar.

   Fru Andersson skrev till och med om sin Amalia, ”att hon var det värsta stycke om gått i ett par skor på Guds gröna jord!”

   Striden mellan fruarna och jungfrurna skulle kanske pågått än, om inte Jungfrurnas Fackförening hållit ett extra sammanträde och tagit saken om hand. Man kom med olika förslag, men situationen räddades onekligen av Sophia Granlund, ensamjungfru hos ingenjör Sundin på Söder. Fröken Granlund begärde ordet och yttrade:

– Medsystrar! I många år har vi levt under betygstyranniet (bravorop), men nu är också vår tid kommen (hör!).

   Det finns en sak som ingen av oss slavinnor någonsin tänkt på, och det är: varför ger inte vi även fruarna betyg?!!

(Jubelrop! Bravo!)

   I många långa år har vi fått våra betyg, låt oss nu, var gång vi flyttar, skriva ut ett ärligt betyg åt den fru vi lämnar och må den nya, efterkommande jungfrun be att få se betyget! Må det betyget sedan avgöra om hon tar platsen eller ej!!

  Här slutade talarinnan. Den av hennes ord hart när berusade församlingen sprängde upp på tribunen och bar henne i gullstol genom salen. Mötet avslutades med sång och boston.

   Dagen därpå flyttade en jungfru på Kungsholmen. Saken gällde ett oskurat köksgolv. Innan jungfrun riktigt försvann, gick hon in till frun, lade ett kuvert på matsalsbordet och sade:

– Här är fruns betyg. Var god och visa det för den nya, som kommer.

   Frun blev förvånad. Hon tog papperet och läste:

Fru Bergstedt, som jag varit hos sedan 1 nov., är något kunnig i matlagningen, dock inte så mycket att det märks. Hon skulle inte hålla sig i köket så mycket. Porslin för man betala bara man kommer åt det, så att det går sönder, fast det varit sprucket förut. Herrn står under toffeln och hundrackarn ska man gå ned med var kvart. Besök i köket är förbjudet och talar man med en människa i farstun, så blir det ett himla väsen. Jag rekommenderar inte platsen.

      Agda Lindeqvist

PS. Hon låser in sockret.

Fruarna måste ge tappt. I synnerhet sedan jungfrurna börjat trycka av frubetygen i Social-Demokraten.

   Fru Bloms nya jungfru med sammetsalbumet och den finniga fästmannen gick i går. Herr Blom skrev själv hennes betyg:

”– – ärlig, plikttrogen, arbetsam, ordentlig och noggrann, varför hon till det allra bästa rekommenderas –”

Och ändå var hon den värsta av alla de fem, som fru Blom haft de sista sex månaderna!

António Zambujo till Sverige

I september har fadosångaren António Zambujo två konserter i Sverige, den 29 september klockan 19 i Göteborgs konserthus och den 30 september klockan 19 i Stockholms konserthus. Så här beskrivs Zambujo i informationen kring konserterna:

”António Zambujo tillhör den nya generationen av portugisiska fadoartister och har på senare år skördat stora framgångar världen över. Genom samarbeten med artister som Chet Baker, João Gilberto och Tom Waits har han vidgat gränserna för fadon och på sitt eget unika sätt integrerat element av jazz, folkmusik och bossa nova. 

   António Zambujo föddes i Beja, Alentejo (södra Portugal) 1975. Under uppväxten upptäckte han den traditionella sången Cante Alentejano som snabbt blev en av hans starkaste influenser. Runt 8 års ålder upptäckte António fadon och blev snabbt förälskad i fadoikoner som Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro, Maria Teresa de Noronha och João Ferreira Rosa.

   Vid 16 år ålder vann han en regional fadotävling och den professionella karriären började på allvar när den berömda portugisiska gitarristen och kompositören Mário Pacheco uppmanade honom att sjunga i hans Clube de Fado i Lissabon. Under fyra års tid turnerade António flitigt runt om i Portugal med Clube de Fado och nådde stora framgångar.”

António Zambujo har sällskap av Ricardo Cruz, kontrabas, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, José Miguel Conde, klarinett, João Moreira, trumpet, samt Marcos Alves, slagverk.

António Zambujos första album heter O Mesmo Fado (SPA), som jag lite fritt översätter till ”samma gamla fado”. Dock är det inte samma gamla fado som Zambujo har bjudit på i fortsättningen. Han har en ”modern” framtoning och rör sig gärna i fadons utkanter. Han är inte ensam om att närma sig brasiliansk musik eller folkmusik från hemregionen Alentejo, men gör det mer än de flesta. Ofta experimenterar han med udda arrangemang och instrument om normalt inte hör hemma i fadon, vilket också framgår av musikerna som följer med till Sverige – klarinett, trumpet och slagverk är inga vanliga fadoinstrument. Dessutom är hans sångsätt ovanligt. Medan många sångartister sjunger med energi och går i närkamp med orden, har António Zambujo ett sångsätt som är mycket avspänt och till och med kan uppfattas som sävligt, lojt. Han har en behaglig röst och ett ledigt scenuppträdande.

António Zambujo har sjungit i Sverige tidigare. Säkert har han sin publik i vårt land, och han är givetvis välkommen tillbaka. Det vore också roligt om konsertarrangörer upptäckte och tog hit några av de andra ledande manliga sångartisterna inom dagens fado, som till exempel Pedro Moutinho, Gonçalo Salgueiro eller Ricardo Ribeiro.

Här är ett smakprov på António Zambujos musik:

https://www.youtube.com/watch?v=EtfqqMNZz0s

Museu Calouste Gulbenkian, Lissabon

Gulbenkianmuseet är Lissabons mest kända museum. Det är uppkallat efter Calouste Gulbenkian (1869–1955), en armenisk-engelsk affärsman som blev kopiöst rik på att förmedla olja från Mellanöstern till Västeuropa genom sina bolag. Gulbenkian var filantrop och tidigt engagerad i många projekt med skolor, kyrkor och sjukhus. Han tillbringade sina sista år i Portugal och tog själv initiativ till Gulbenkianstftelsen som bildades 1956. Den privata stiftelsen stöder konst, kultur, utbildning och vetenskap runtom i världen. I Lissabon finns inte bara museet och stiftelsen uppkallade efter Gulbenkian utan också ett Gulbenkianbibliotek. En symfoniorkester är också knuten till stiftelsen.

Gulbenkianmuseet är egentligen två museer. De ligger nära tunnelbanestationen São Sebastião några minuters resa med metron från Lissabons mest centrala område. Museerna ligger i ett lummigt parkområde med fågeldammar, en vacker och rofylld vilopunkt i en stad som annars har ont om parker i sina centrala delar. Det ena museet ägnas modern konst och visar ofta specialutställningar; jag skrev om en sådan med konstnären José Escada i bloggen den 11 januari i år. Museet med äldre samlingar är lite större och mycket internationellt inriktat. Vill man se äldre portugisisk könst får man söka på andra håll. Här ligger tyngdunkten på Europas kulturhistoria.

Men museet börjar, för den som går den avsedda vägen i ungefär kronologisk ordning, i Asien med ett stort antal gamla föremål. Dock är Gulbenkian inget arkeologiskt museum och fynd från antiken saknas. Den persiska vasen nedan är från cirka 1200.

Portugal och inte minst Lissabon är känt för kakelarbeten som finns på många husväggar och på Museo Nacional dos Azulejos (se bloggen den 7 december 2015). Att kakelarbetenas mönster inspirerats av kulturerna i Mellanöstern är välbekant och bekräftas av några verk på Gulbenkianmuseet, till exempel detta från Turkiet och en tid som i Europa var medeltid:

Den äldsta sektionen innehåller många föremål från Turkiet, och det är troligt att de ingick i Calouste Gulbenkians egen samling av konstföremål. Han var verksam i Turkiet under många år. Både tallrikarna och vasen nedan är från 1500-talet.

Från 1500-talet kommer också träskulpturerna föreställande jungfru Maria och aposteln Johannes. Konstnären är okänd och kommer från Swabien, det vill säga ett område i sydvästra Tyskland.

Porträttet av Sara Andriesdr är målat av holländaren Frans Hals omkring 1626.

Medan Kentaurernas kärlek är gjord av flamländaren Pieter Paul Rubens ett tiotal år senare.

 

Holländaren Jacob van Ruisdael var en tidig landskapsmålare. Kyrka i flodlandskap är från 1660-talet.

 

Fransmannen Jean-Marc Nattier har gjort porträttet av Madame de la Porte, och detta porträtt är från mitten av 1700-talet.

Gulbenkianmuseet rymmer inte enbart konst i form av måleri och skulptur. Här finns också guld- och silversmide, möbler, gobelänger, klockor och prydnadsföremål. Det ger kort sagt en inblick i vad för slags lyx de allra rikaste kunde omge sig av förr i tiden.

Museet har flera verk av den venetianske 1700-talsmästaren Francesco Guardi. Som Canal Grande och Rialtobron från omkring 1780.

 

Quilleboeuf, Seines mynning är från 1833 men ger de flesta ett mycket modernare intryck. Engelsmannen William Turner i en typisk målning.

 

Porträtt av Henry Michel Levy målades av fransmannen Edgar Degas 1878.

Tio år äldre är Båtar av Claude Monet, en av tre Monetmålningar som hänger sida vid sida.

Jean D-Aires, Burguês de Calais heter den stora skulpturen av Auguste Rodin.

Pojke blåser såpbubblor av Édouard Manet får bli sista målning här. Modernare konst än så är finner man inte i byggnaden med äldre konst på Gulbenkianmuseet. 

Väl ute ur lokalen, i närheten av kaféet som tillhör museet, finns emellertid ett par modernare skulpturer. En av dem är Henry Moores Spindle Piece.

Målningarna i detta blogginlägg är fotograferade med en vanlig mobiltelefon i befintligt ljus. De ser självfallet bättre ut i verkligheten. En del är lite beskurna i kanten, oftast för att ta bort den skugga som ramen lägger in i bilden.

Förhoppningsvis kan bilderna ändå inspirera till ett besök på Gulbenkianmuseet. Det är stort, men inte så väldigt att man kan tillbringa dagar där eller måste välja ut bara en del av det om man har ont om tid. Ett besök på ett par tre timmar torde räcka för de flesta, och då hinner man ta en kopp kaffe och kanske i promenad i parken också.

Ny fado på cd: Carolina

Carolina. Encantado (Sony Music) ****

Sångerskan Carolina, först känd som Lina Rodrigues, skivdebuterade med Carolina (Sony Music) år 2014. Det var en fin debut med en blandning av traditionell fado, äldre standardnummer och nya kompositioner. Kombinationen av gammalt och nytt består på Carolinas nya andra album Encantado, men med en liten förskjutning åt det nya. Två sånger, Traição och Saudades de Mim, är traditionella fados med musik av respektive Carlos da Maia och Frederico de Brito. Resten är mer eller mindre nyskrivet, och övervägande är materialet bra med distinkta, starka melodier och reflekterande, centrallyriska texter. Gitarristen Diogo Clemente medverkar som upphovsman till flera av dem, både text och musik. Den kanske mest lyckade nya sången, Gota d’Agua, är av Flávio Gil. Och texten till Segue o Teu Destino är signerad Ricardo Reis … är det samma Ricardo Reis som är en av Fernando Pessoas pseudonymer? Jag vill också nämna den inledande Falar de Amor som ett lyckokast – även om den för mig krävde ett par genomlyssningar för att övertyga.

Carolina kompas här av Ângelo Freire, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr och oftast Marino de Freitas, basgitarr. Några ytterligare instrument kompletterar i några spår. Freire är trots sin ungdom en rutinerad musiker som gör ett gott jobb, även om jag tycker att Bernardo Couto på debutskivan lät mera kreativ och fantasifull, och överlag är musikerna skickliga. Segue o Teu Destino är försett med ett intressant stråkarrangemang, och den snabba Coração Com Coração med slagverk som fungerar bra, men varför slagverk förekommer i Gota d’Agua är en gåta. Dock lyckas inte slagverket under senare hälften slita sönder melodin. Men det är, liksom nästan alltid i fado, onödigt.

Carolina är en av de mest hörvärda sångerskorna i dagens fado, men hon är det inte i kraft av en stark röst eller en särskilt ekvilibristisk sångteknik. Men hon är en mycket musikalisk sångerska som skapar liv och energi i melodierna genom fina dynamiska schatteringar, smidighet i fraseringen och elegant ornamenterade linjer. Musiken växlar mellan avspänning och anspänning, och trots en måttlig ljudnivå skapar Carolina en återhållen dramatik på ett mjukt, intimt och känsligt sätt. Hon är en utpräglat lyrisk sångerska och påminner om kolleger som Joana Amendoeira och Tânia Oleiro.

Encantando tycker jag är ungefär lika lyckad som Carolina men vittnar om en större förnyelse i repertoarvalet. Jag gillar båda och hör dem med en känsla av att sångerskan inte utnyttjar hundra procent av sin begåvning. Vad är det som fattas? Inte lätt att säga. Mitt intryck baserar nog på att jag har hört henne sjunga flera gånger på Clube de Fado i Lissabon (där hon fortfarande sjunger fyra kvällar i veckan). Med sin behagliga röst, sin koncentration, sitt plastiska, nyansrika sångsätt och sitt måttfulla och eleganta kroppsspråk kan hon få fram en förtätad stämning, en mötespunkt mellan artist och publik som blir ett bestående minne. Hennes personliga utstrålning i denna miljö är förmodligen omöjlig att fånga i inspelningar.

Carolina på Clube de Fado med Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr.

På omslaget och i texthäftet avbildas Carolina iklädd en brudklänning. På en bild ser man att den har ett släp på fyra fem meter. Varför? Är albumet inspelat under hennes bröllop? I så fall får man gratulera. Eller är det denna utstyrsel hon har på sig hemma? Det har inget med musiken att göra, men ibland kan man undra över hur artister presenteras.