Cristina Branco på Fasching

Den 9 maj hade Cristina Branco konsert på Fasching. Hon har varit i Stockholm många gånger, men detta var första gången hon uppträdde i jazzlokalen. Jämfört med Södra teatern, Konserthuset och Kulturhuset, där jag hört henne tidigare, erbjuder Fasching en intimare miljö där en del av åhörarna sitter just intill musikerna, och det kortare avtåndet mellan publik och artister påminner om fadohus i Lissabon, speciellt som en del av besökarna äter i anslutning till konserten. Jag tycker den här miljön är till fördel både för artister och publik, även om den innebär att publiken blir begränsad.

Cristina Branco sjöng till komp av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, klaviatur, och Bernardo Moreira, kontrabas, musiker som hon samarbetat med länge och som samspelar med stor lyhördhet. Konserten var ett inslag i en turné för att lansera den nya skivan Branco, som jag presenterade i bloggen den 12 april. Dagarna omkring den 9 maj uppträdde hon i våra grannländer, och många liknande konserter har tidigare ägt rum på kontinenten.

Branco innehåller enbart nyskrivna sånger, och Cristina Branco sjöng de flesta av dem. Det hade varit enklare att vinna publikens gunst genom att inleda med några välkända fadonummer, men Branco smeker inte publiken särskilt mycket medhårs utan väntade med standardrepertoar till konsertens andra hälft. Hon tog då upp två traditionella fados, Fado Menor och Fado Súplica, samt två sånger ur Amália Rodrigues repertoar, Água e Mel samt Esta Pena de Mim. Därtill en fado som hon lanserade för många år sedan, Sete Pedaços de Vento. Detta var egentligen allt som publiken kunde känna igen (de som inte hört Cristina Brancos fyra senaste album) under två timmars musik. Utöver materialet från Branco sjöng hon tre nummer ur den förra skivan Menina, ett från albumet Alegria (2013) och ett från Não Há Só Tangos em Paris (2011). (Samtliga album är utgivna av Universal.)

Av alla dessa nya sånger är det egentligen bara den vackra Alvorada och den muntra Boatos från Menina och Aula de Natação från Branco som har förutsättningar att sälla sig till standardrepertoaren. De övriga nya sångerna har publiken (de som inte har skivorna) troligen hört för sista gången. Cristina Branco har en avspänd och naturlig framtoning, men är en tekniskt driven sångerska, och många av hennes sånger är helt enkelt för knepiga att ta upp för andra artister och kanske också något obekväma för publiken. Hon sjöng som vanligt med en osviklig klar sopran med fin bärighet och vacker klang, uttrycksfullt med engagemang för texterna.

Kompet skiljer sig från fadons vanliga genom att den spanska gitarren saknas. Den ersätts av pianot, som emellanåt har samma funktion, att understryka rytmen, men det används också mera solistiskt. Detta är till men för den portugisiska gitarren, som hamnar på en mera undanskymd plats än normalt, och det känns lite som slöseri att en så skicklig och kreativ gitarrist som Bernardo Couto inte framhävs mera, till exempel med ett instrumentalnummer.

Cristina Branco är en oerhört rutinerad artist som alltid är noggrann och väl förberedd och hon sjunger praktiskt taget aldrig en falsk ton. Även om det borde gå en hel del slentrian i så många konserter med likartat innehåll uppträder hon ledigt, med charm och värme, något som lokal och publik påverkar – jag har bara hört en konsert med en Branco som lät oengagerad, och det var i ett ödsligt och avvaktande konserthus för över tio år sedan. Den eviga frågan om det verkligen är fado hon sjunger kan besvaras både med ja och nej. Men frågan känns ovidkommande när man hör henne sjunga till detta förnämliga komp. Hon är övertygande och intressant vad hon än sjunger. Hon är säkert tillbaka om något år med nya sånger, och en del äldre. Varför inte på Fasching igen?

Tavlan på väggen: Ester Kjerner, Hus i vårlandskap

Ester Kjerner (1893–1952) kom från Stockholm och studerade i slutet av 1800-talet på Konstakademin i Stockholm. Tillsammas med konstnärskollegan Eva Bagge for hon sedan söderut och vistades i Rom, Bretagne och Paris innan hon återvände till hemlandet där hon debuterade på en konstutställning 1898. I likhet med åtskilliga andra kvinnliga konstnärer vid den tiden upmärksammades hon föga, och det var först kring 1940 som hon blev ett namn i konstvärlden. Hon är mest känd för blomstersstilleben och lyriska parklandskap. Hon hade sin första separatutställning 1941 och finns numera representerad på flera svenska museer, bland andea Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum och Waldemarsudde.

Hus i vårlandskap med blommande syrener är ett fint exempel på Kjerners känsla för naturen. Huset på den lilla målningen är förmodligen ett torp och kan höra hemma lite varstans i södra och mellersta Sverige. Jag tycker om vårstämningen i bilden och den lätta, luftiga teckningen av syrénbusken och de vita flockblommorna framför byggnaden. Tyvärr är målningen inte daterad. Den var med i utställningen Ljusets magi på Waldemarsudde 2016.

Kulturinformation i Kraków

Det finns och har funnits olika sätt att sprida litteratur och kunskap om litteratur till dem som inte så ofta uppsöker bibliotek och bokhandel. I Stockholm kunde man för några år sedan läsa korta dikter i tunnelbanevagnarna. De förde en ojämn kamp mot reklambudskapen, som naturligtvis vann kampen, och nu finns inga dikter att fundera över i vagnarna. Däremot finns fortfarande många små skyltar på olika platser som påminner om att författare har skildrat just de platserna i sina verk. I Lissabonstadsdelen Belém kan man läsa dikter på parkbänkarna av ledande poeter som Fernando Pessoa, Florbela Espanca, Eugénio de Andrade och andra. Den vackra polska staden Kraków lämnar ett annat exempel som är lite udda, roligt och värt ta ta efter.

Runt gamla stan, Stare Miasto, i Kraków finns ett parkområde. Det sträcker sig runt hela gamla stan utom det korta avsnitt där det gamla kungaslottet Wawel är beläget. Parken är grön, full av träd, blommor, statyer och strosande människor, under slutet av april dessutom av fågelsång. Här finns också ett så stort antal parkbänkar att alla som vill sitta ned en stund lätt hittar en plats.

På en del av parkbänkarna finns små namnlappar fastsatta. Efter att ha sett en rad namn som inte väckte minsta igenkännande antog jag att Krakóws namnskyltar gällde folk som har sponsrat parkbänken och fått sitt namn förevigat som tack för bidraget – något som förekommer i Central Park i New York, och säkert även på andra håll. Men efter en kort promenad dök det upp ett namn som var bekant.

Nej, det är inte särskilt troligt att den store franske författaren Honoré de Balzac (1799–1850) har sponsrat en parkbänk i Polen. Det tror jag inte heller de andra personer gjort som hedrats på detta sätt.

Vid varje namn finns en kod, påminnande om de streckkoder som finns på alla varor eller ännu mer om dem som flygbolagens boardingkort är försedda med. Den som har en mobiltelefon med en QR-scanner (kostnadsfri app) kan genom att läsa av koden med skannern få upp en internetsida på sin telefon med porträtt att författaren ifråga, samt en kort artikel om vederbörande. Så här såg Polens förste store historiker Jan Długosz (1415–80) ut.

Och här kan man läsa lite om honom (om man kan polska).

För oss som inte kan det är artiklarna förstås av begränsat värde. Under mina strövtåg i det lummiga parkområdet såg jag inte många som utnyttjade denna kulturinformation. Det kan bero på att de saknar en QR-scanner, inte vet att informationen finns eller hur man får tag på den. Men idén är rolig och som sagt värd att ta efter på andra håll.