Fado som eftertanke och glädje

Camané. Infinito Presente (Parlophone) *****

För fem år sedan gav Camané ut Do Amor e dos Dias (EMI Music Portugal) och på den nya skivan känns mycket igen. Kompet är detsamma med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Carlos Bica, kontrabas. De spelar lyhört och exakt, men också så diskret att sångernas dramatik och dynamik nästan helt blir en angelägenhet för sångaren. Samarbetet med poeten Manuela de Freitas och kompositören och producenten José Mário Branco (som har en bakgrund i den politiskt kommenterande coimbrafadon) består likaså, liksom Camanés koncentration på traditionell fado. Manuela de Freitas svarar för de flesta texterna, men Camané använder även dikter av äldre poeter som Fernando Pessoa, Manuel Alegre och i flera fall David Mourão-Ferreira.

Konventionella textmotiv som stadsbilder och fadon själv förekommer, men övervägande tar texterna upp mera existentiella teman: tidens gång, minnen och förhoppningar, relationer, meningen med tillvaron. Fadons tradition att i en dikt berätta en historia har Camané inte försummat. Mestadels är tolkningarna nedtonade, allvarliga, eftertänksamma, ibland rentav inåtvända och smått grubblande – det är sällan ett skivomslag stämmer så väl överens med musiken som här.

Camané har alltid varit en bra sångare, och den närgångna texttolkningen från hans senare skivor fortsätter, mer intensiv än någonsin. Camanés inlevelse och starka närvaro gör att titeln – ”oändligt närvarande” – känns kongenial. Särskilt i allvarliga sånger som Desastre, Chega-se a Este Ponto, Quatro Facas eller Aqui Está-se Sossegado blir sången med ett asketiskt komp en närkamp med orden där andetag och stavelser blir laddade med innebörd. Jag tycker att Camanés koncentration och hängivenhet är imponerande.

Camané har varit verksam i över tjugo år, och hans inspelningar börjar bli många. Jag ser varje nytt album som en byggsten i ett alltmer storslaget konstnärskap. Denna jämna skiva lyfter fram reflektion och rannsakan i fadon och är kanske Camanés märkligaste. Den som vill ha sin fado som trevliga trallbara melodier bör söka någon annanstans, Camanés nya album saknar ytlighet och publikfrieri. Jag tycker till och med man kan säga att han i vissa nummer ställer betydande krav på lyssnarens uppmärksamhet.

Ändå är det inte förvånande att Infinito Presente – som innehåller 17 spår med sammanlagt över 67 minuters speltid – gick till toppen av försäljningslistan i Portugal inom en vecka.

Cuca Roseta. Riû. Universal. ****1/2

Cuca Roseta har på bara några år etablerat sig som en av de viktigaste artisterna inom dagens fado. Hennes passion för fado, som hon berättade om då jag intervjuade henne för boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag), har svalnat något, åtminstone tillfälligtvis, på detta album, som innehåller en enda traditionell fado. I övrigt är det musik i närheten av det diffusa gränsområdet mellan fado och en bredare populärmusik, brasilianskt eller intim lyrisk visa. Även om få inbitna fadopurister skulle sätta godkänt-stämpeln på en del av inslagen, kan man se dem som ett sätt att vidga fadons musikaliska domän, och det är Cuca Roseta tydligt mer intresserad av än att upprepa gamla triumfer. Överlag tycker jag att materialet är något svagare än på Rosetas debutskiva. Utöver de två sånger som redan är standardnummer finns det få som har möjlighet att bli det. En skicklig sångerska behövs för att gjuta liv dem.

Och Cuca Roseta sjunger makalöst bra på detta album. Kompet, där bland andra ingår några av dagens mästare på portugisisk gitarr, kan man inte klaga på, och arrangemangen fungerar. Men det är sångerskan som lyfter den här skivan. Att hon har en fin röst och en säker musikalitet och sjunger med känsla är välkänt sedan henne två föregående album. Här tycks dessutom ha tillkommit ett självförtroende som gör att hon han leka med musiken, med sin milda sopranstämma töja på, modellera och ge nyanser åt linjerna. I Amor Ladrão, en av hennes egna kompositioner, märks också tydligt det man kunde skönja i Fado do Inverno på den föregående skivan Raiz: en frasering och intonation som i sin frihet har hämtat inspiration från jazzen. För även om fadosångare kan ta ut svängarna och utsmycka den melodiska linjen med ornament är det sällan de sjunger som jazzsångare. Cuca Roseta har möjligheter att bli den första som kombinerar jazz och fado på hög nivå. Annars föredrar jag henne i de långsamma numren, som hennes egen Tanto, där hennes smidiga sångsätt skapar en varm lyrisk sensualism. På något sätt lyckas hon förena noggrannhet och balans med en känsla av spontanitet.

Cuca Roseta har talang både som textförfattare och kompositör. Bäst på denna skiva är emellertid José Afonsos tonsättning av renässansdiktaren Luíz de Camões Verdes São os Campos, vacker och enkel som en folkvisa. Här faller allt på plats: Lissabons och Coimbras fadotraditioner, renässanslyrik och nutida naturkänsla, människa och landskap. Både dikten och sången utstrålar en mild lycka.

Cuca Roseta.

På omslaget ser vi sångerskan brett leende. Detta leende tycks fortplantas in i musiken. Det låter faktiskt som om Cuca Roseta sjunger med ett leende, och jag gissar att flera lyssnare än jag hör albumet med ett ofrivilligt smil i nunan. Med lyssnandet växer materialet; sånger som först tedde sig bleka visar sig ha bärkraft, och det är förstås Cuca Rosetas fenomenala sång som lyfter dem.

Jag blir alltså glad av denna skiva med en fado (eller vad det nu är) som så konsekvent vittnar om glädje och optimism. Cuca Roseta är bättre än det hon sjunger här, så det verkliga mästerstycket torde inte ha anlänt än. Men jag nöjer mig så gärna med detta album, i väntan på nästa.

Riû har 16 spår och en speltid på knappt 58 minuter.