Museibesök: Musée de l'orangerie, Paris

Auguste Renoir: Jeunes filles au piano.

Den som vill se konst i Paris har enorma möjligheter genom stadens alla museer och inte minst det offentliga rummet. Av museerna är väl Musée de l’orangerie inte det som besökaren i allmänhet prioriterar högst. Visst har det många besökare, men utan att köerna ringlar lika långa som utanför Musée d’Orsay eller Louvren vid öppningsdags.

Jag tycker om detta museum och brukar titta in där när jag kommer till Paris. Det har flera förtjänster. Det ligger centralt i västligaste delen av Tuilerierna. Just söder om muséet flyter Seine förbi, och på andra sidan floden finns Musée d’Orsay. Väljer man att gå österut genom Tuilerierna hamnar man snart vid Louvren. Den som tar tunnelbanan bör gå av vid Concorde.

Muséet är ganska litet och överskådligt. Man behöver inte tillbringa en halv dag där och ändå misstänka att man missat det viktigaste när man lämnar platsen. Men samlingen är av hög klass. De visar dessutom upp impressionistisk och postimpressionistisk konst, en epok som tycks gå hem överallt och är lätt att tycka om även för den som saknar konsthistoriska kunskaper. Det är lite som wienklassicismen i musiken.

Muséet är inrymt i en byggnad från mitten av 1800-talet. Konsten gör sig påmind redan utanför, bland annat genom flera statyer av Auguste Rodin (1840–1917), som för övrigt har ett eget museum i det palats där den förmögne skulptören bodde.

Auguste Rodin: Le baiser.

Annars är muséet mest berömt för de väldiga näckrosmålningarna, Nymphéas, av Claude Monet (1840–1926). Ursprungligen var målningarna avsedda som ett minne av första världskrigets slut, men Monet arbetade med målningarna ända till sin död. De kom på plats 1927, limmade direkt på väggarna i ett par salar som annars är stramt vita, utan andra utsmyckningar.

De är hopplösa att fotografera om man vill ha med både helheten och detaljerna. Jag tycker det är intressant att betrakta dem på nära håll. Man kan då uppfatta att gränsen mellan det föreställande och det abstrakta inte är glasklar. Är det verkligen näckrosor man ser? Kan det inte lika gärna vara galaxer och nebulosor i universum? Eller mikroskopiska bilder av celler i människokroppen?

Muséet innehåller i övrigt konstsamlaren Paul Guillaumes (1891–1934) samling med impressionistisk och postimpressionistisk konst. Där kan man följa impressionismens övergång i modernare riktningar, exempelvis representerade av Pablo Picasso (1881–1973) och Henri Matisse (1869–1954). I ett par miniatyrmodeller kan man se hur Guillaume hade det hemma. Som synes, gott om konst på väggarna, hans kommers torde ha lönat sig.

Människor och landskap är centrala i impressionisternas motivval. Människor fångade i ögonblicket, naturen full av vind och grönska i kontrast mot tidigare konstepokers brunaktiga inomhusmotiv. Påfallande många av målningarna på Orangerimuseet heter Paysage eller något där det ordet ingår. Och av landskapen är det ofta det sydfranska som skildras, som hos Paul Cézanne (1839–1906).

Paul Cézanne: Paysage au toit rouge.

En liten målning avbildar folk som äter lunch i grönskan.

Paul Cézanne: Le déjeuner sur l'herbe.

Andra landskap som de i konstnärernas ögon såg ut i början av 1900-talet.

Paul Gaugain: Paysage.

André Derrain: Paysage du Midi.

Vandringen genom Orangierimuséet ger inte bara intryck av målningar som genom hundra år behållit sin fräschör, utan också inblickar i en konsthistorisk utveckling. Det var ofta i Paris, eller i alla fall i Frankrike, som så mycket började. En ström av nordiska konstnärer slog sig ner i Frankrike för en tid, hämtade motiv, inspiration och tekniker. De franska landvinningarna omsattes i många andra länders konst. Vilket onekligen lett till att samma konsthistoriska riktningar dyker upp lite varstans. Jag har sett konst på portugisiska och belgiska museer som lika gärna kunde han målats av konstnärerna i Halmstadgruppen, eller av Isaac Grünewald (1889–1946) eller Sigrid Hjertén (1885–1948). Vad sägs om denna målning av Maurice Utrillo (1883–1955)? Är det inte lite Olle Olsson Hagalund (1904–72) över stadsbilden?

Maurice Utrillo: La maison Bernot.

Konstnären Chaïm Soutine (1893–1943), som var god vän till Guillaume, fängslar genom sina oroliga landskap. Det är som om en naturkatastrof hade dragit fram genom dem: en våldsam storm kanske, eller en jordbävning.

Soutine: Paysage.

Soutine: Arbre couché.

Auguste Renoir (1841–1919) har flera verk på Orangerimuséet. Den inledande bilden av de två flickorna vid pianot är svår att motstå. Också andra av Renoirs verk har en stark omedelbarhet. Bilder som fångar ett tillstånd eller ett tillfälle som skapar igenkännande över stora tidsavstånd.

Auguste Renoir: Gabrielle et Jean.

Auguste Renoir: Paysage du neige.

Bland mycket annat sevärt på Orangerimuséet återvänder vi till sist till Monet. Det är fritt fram att fotografera på muséet. Ta det som ett tips inför ett Parisbesök. De flesta som vill se konst där lär upptäcka muséet utan min hjälp, men kanske kan bilderna glädja någon, eller tjäna som påminnelse för dem som sett dem förr.

Claude Monet: Argenteuil.