Bästa albumen med ny fado (4): Plats 30–26

30. Mafalda Arnauth. Encantamento. EMI-Valentim de Carvalho 2003.

José Elmiro  Nunes, portugisisk gitarr, Luís Oliveira, spansk gitarr, João Penedo, kontrabas.

Mafalda Arnauth har varit med i den nya fadon längre nu. Denna skiva är hennes tredje och den första jag lyssnande till. Fin röst, bra melodier, känsligt sångsätt och en lite drömmande, lyrisk stämning gör den ännu hörvärd. Encantamento betyder förtrollning, en passande titel. Arnauth var vid den här tiden en av mycket få sångartister som själv både skrev och komponerade eget material. Här står hon för de flesta texterna, som är tonsatta av Luís Oliveira och i ett fall av Arnauth själv.

29. Pedro Moutinho. O Amor Não Pode Esperar. EMI Music Portugal 2013.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Daniel Pinto, basgitarr, plus ett par andra musiker i enstaka spår.

Varför Pedro Moutinhos senaste album – "kärleken kan inte vänta" – är svagare än det näst senaste (som kommer högre upp i listan) har jag svårt att motivera; det handlar nog mest om att jag är mer van vid den förra. Skivorna är ganska lika varandra. Moutinho sjunger lågmält, intimt och återhållet med vacker röst och känsla för texterna. Huvuddelen av materialet är traditionell fado, resten nyskrivet. En av de bästa och mest personliga rösterna inom dagens fado.

28. Ana Moura. Desfado. Universal 2012.

Ângelo Freire, portugisisk gitarr, David Pilch, bas, Dean Parks, gitarr, Jay Bellerose, slagverk, Pedro Soares, spansk gitarr, samt ytterligare ett par musiker.

Efter att på fyra album samarbetat med Jorge Fernando och sjungit hans sånger kände förmodligen Ana Moura ett behov av förnyelse och har hittat den i sällskap med amerikanska studiomusiker av hög klass. Det finns en internationell ton över musiken som kanske inte gläder fadopublikens purister, men en del av sångerna hör tveklöst hemma inom fadon. Till exempel den vackra melodin Despiu a Saudade, komponerad av António Zambujo. Trots förtjänsterna i Mouras tidigare album tycker jag denna förnyelse blev hennes bästa hittills.

27. Marco Rodrigues. Tantas Lisboas. Universal 2010.

José Manuel Neto eller Luís Oliveira, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença eller Marco Rodrigues, spansk gitarr, Yami, basgitarr, samt några andra musiker i enstaka spår.

Detta är Marco Rodrigues näst senaste album och jämnstarkt med det senaste. Att jag ändå föredrar detta beror på några enskilda spår. Här finns en innerlig och vacker version av Fado Vianinha, Ausência, och en trevlig duett med Mafalda Arnauth, Valsa das Paixões (valser tillhör inte vanligheterna inom fadon). Titelsången är också mycket tilltalande. Marco Rodrigues är en engagerad och ambitiös sångare, tillika en utmärkt gitarrist.

26. Luísa Rocha. Uma Noite de Amor. David Ferreira Investidas Editoriais 2011.

José Manuel Neto, Custódio Castelo, Guiherme Banza, Mário Pacheco eller Ricardo Rocha, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Daniel Pinto, basgitarr, samt ytterligare ett par musiker i enstaka spår.

Det komp som stöder sångartisterna är mycket viktigt inom fadon, och här tycker jag kompmusikerna lyfter fram sångerskan på ett föredömligt sätt. Lyhördheten och precisionen är enastående. Luísa Rocha är en bra sångerska med en röst i mellanregistret. Hon sjunger med uppenbar känsla för texterna, koncentrerat och rätt återhållet. Musiken består delvis av äldre nummer, men här finns också bra nyskrivna melodier av Mário Pachecco och Carlos Manuel Proença. En lite förbisedd skiva och sångerska, som förtjänar att uppmärksammas.

Och snart är det dags för placeringarna 25–21.