Bästa albumen med ny fado (6): Plats 20–16

20. Mariza. Fado em Mim. World Connection 2001.

Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, António Neto, basgitarr, Marino de Freitas eller Ricardo Cruz, kontrabas, ytterligare ett par musiker.

Marizas första skiva är säkert den mest uppmärksammade av alla debutskivor inom den nya fadon. Eftersom den också blev omtalad i Storbritannien lade den grunden till Marizas internationella rykte, som hon själv bättrade på genom ett mycket omfattande turnéprogram. Hon har gjort flera skivor sedan dess, men debuten står sig bra. Sångerskan har en stark och uttrycksfull röst med känsla för struktur – det vill säga hon har förmåga att bygga upp en höjdpunkt och variera dynamiken. Kompet är bra, repertoaren övervägande standardnummer.

19. Antologi: Urbanas. Tugaland 2013.

Sara Correira, Maria Emília Reis, Tânia Oleiro, Carolina, Vanessa Alves, Teresinha Landeiro, sång, Ângelo Freire eller Micael Gomes, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr.

Denna fina antologi, som tillkommit på initiativ av Diogo Clemente, visar upp några av framtidsnamnen bland yngre sångerskor inom fadon, detta till ett förtjänstfullt komp. Några av namnen har redan stigit fram i offentligheten, främst Carolina, Oleiro och Correia. Bäst av de medverkande är Carolina, därnäst Tânia Oleiro, båda utpräglat lyriska sångerskor, medan Sara Correia och Maria Emília Reis står för en mera kraftfull fadotolkning. Samtliga sångerskor är hörvärda. De framstår här som traditionellt orienterade, och bland kompositörerna finns namn som Alfredo Marceneiro, Joaquim Campos och Franklin Godinho.

18. Camané. Ao Vivo. Como Sempre … Como Dantes (2 cd). EMI-Valentim de Carvalho 2003.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Paulo Paz, kontrabas.

Många fadoartister är bättre inför publik än i studio, och denna dubbel-cd av Camané tycks bevisa saken. Här kan vi höra honom i en stor del av hans tidiga repertoar på två ganska olika scener, en liten och en större. Vilken man föredrar är en smakfråga, men jag tycker det är roligt att höra den större publikens välvilliga gensvar. Camané är engagerad och entusiastisk och kompet är rena önskelistan för en fadosångare. Även om man har sångerna i studioinspelningar, är detta album ”ao vivo” en vettig komplettering.

17. Carolina. Carolina. Sony Music 2014.

Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Pontes, spansk gitarr, Ricardo Cruz, kontrabas och basgitarr.

Nya stjärnan Carolina (förr känd som Lina Rodrigues) har jag hört flera gånger på fadohuset Clube de Fado i Lissabon. Hon har utsökt publikkontakt och understryker musikens uttryck med ett delikat kroppsspråk. Så hennes debutskiva blir en påminnelse om dessa musikstunder, och kanske övervärderar jag den något. Men troligen kan den som aldrig har hört Carolina inför publik ändå uppskatta den. Hon har en vacker lyrisk sopran och sjunger känsligt och innerligt. Hennes musikalitet kompletteras föredömligt av Bernardo Coutos, hans fantasifulla gitarrspel är en väsentlig del av helheten. Bäst är Carolina i långsamma nummer, till exempel Mário Pachechos Somente Viva.

16. Gisela João. Gisela João. Montepio 2013.

Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Tiago Oliveira eller Rogério Ferreira, spansk gitarr, Francisco Gaspar, basgitarr.

Ännu en anmärkningsvärd debutskiva. Bland mängden av unga fadosångerskor är Gisela João en udda röst. En fin, mäktig altstämma som med stort eftertryck tolkar en bra varierad samling sånger på denna skiva. Hon han något påminna om Ana Moura, men det finns en råhet och kraft i Gisela Joãos sång som Ana Moura inte kan mäta sig med. Musiken kontrasteras mot sångerskans korta och lite späda fysiska gestalt, vilken dock inte märks på skivan. Om Gisela João sköter sin talang klokt så är hon ett av framtidens största namn. Det kan vara värt att lägga det på minnet redan nu.

Jag fortsätter inom kort med platserna 15–11.