Bästa albumen med ny fado (5): Plats 25–21

25.  Silvia Filipe. Canto Serena. Ocarina 2006.

José Manuel Neto eller Paulo Parreira, portugisisk gitarr, Luís Pontes, spansk gitarr, Ricardo Cruz, kontrabas, ytterligare ett par musiker i enstaka spår.

Sångerskan Silvia Filipe förblir ett tämligen okänt namn för de flesta. Hon har inte givit ut någon skiva sedan denna och förekommer, såvitt jag kan bedöma, sällan på konsertscenen. Möjligen har hon återgått till sitt yrke som tekniklärare. Synd i så fall, för detta är en bra sångerska med en mäktig altröst, stark inlevelse, allvar och auktoritet. Skivans innehåll är blandat, och Filipe gör sig bäst i långsamma nummer som titelsången, en Fado Menor do Porto med inslag av saxofon, och Alain Oulmans vackra Amêndoa Amarga.

24. Maria Ana Bobone. Fado & Piano. Kb 2012.

Maria Ana Bobone, piano, Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Rodrigo Serrão, kontrabas.

Fado och piano är ingen vanlig kombination, och detta är kanske det bästa exemplet på att den fungerar på ett helt album. Bobone är en hygglig pianist och hennes arrangemang är klyftiga. Bäst blir det i de långsammare sångerna, som Que Deus Me Perdoe och Fria Claridade, två standardnummer från Amália Rodrigues repertoar, som får sina personliga, starkt lyriska uttolkningar. Maria Ana Bobone har varit med länge och blivit allt bättre som sångerska. Klart, ljuvt, elegant och hörvärt.

23. Mafalda Arnauth. Flor de Fado. Universal 2008.

Ângelo Freire, portugisisk gitarr, Luís Pontes eller Ramón Maschio, spansk gitarr, Fernando Júdice, basgitarr, Luís Pontes, kontrabas, Ernesto Leite, piano, Davide Zaccaria, cello.

Maflda Arnauth skulle väl i dag kallas för ”singer-songwriter” eftersom hon skriver stora delar av sitt material själv, både text och musik. Jag uppskattar denna kreativa sångerska också för hennes djärvhet och villighet att pröva nya grepp, inte alltid med fullträffar som resultat. Hon generar sig inte för att dyka ner i känslosamhet och drömmande, poetiska stämningar. Och sådan är denna skiva: nedtonad, förtrolig, dröjande och sensuell. Det bästa spåret, O Mar Fala de Ti, är en komposition av pianisten Ernesto Leite.

22. Cuca Roseta. Cuca Roseta. Universal 2011.

Mário Pacheco, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, Rodrigo Serrão, kontrabas.

Cuca Rosetas debutskiva visar upp en sångerska med en klar sopran och ett känsligt och innerligt sångsätt med stark intensitet. En av fadons mest sjunga melodier, den gamla Fado Menor, som här heter Quém es Tu Afinal, får en helt övertygande gestaltning, och skivan i övrigt domineras av fina kompositioner av Mário Pacheco. Hans Homen Português visar fram en humoristisk sida. Som helhet en bra blandning av långsamt och snabb, gammalt och nytt, i en av de bästa debutskivorna i den nya fadon.

21. Aldina Duarte. Apenas o Amor. EMI Music Portugal 2004.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr.

Aldina Duarte är estetiskt sett en konservativ sångerska som sjunger nästan enbart traditionell fado till fados ursprungliga komp av portugisisk och spansk gitarr. Hennes musik är dramatisk med starka uttryck för vemod, ensamhet och desperation. Denna debutskiva var nästan fysiskt påträngande med sin kraft när jag först hörde den. Aldina Duarte är en särpräglad röst i ny fado. Hon är inte den bästa sångerskan, men hon är den som mest ihärdigt och tydligt påminner om den utsatthet som fadon en gång föddes ur. Alltså: inget publikfrieri, ingen flott yta, utan rakt på kärnan av melankoli och längtan i fadon. Kompet är perfekt.

Med platserna 20–16 närmar vi oss toppen på listan inom kort.