Bästa albumen med ny fado (9): Plats 6–4

6. Mariza. Transparente. EMI Music Portugal 2005.

Mário Pacheco, portugisisk gitarr, João Lyra, António Neto eller Lula Galvão, spansk gitarr, Jorge Helder, kontrabas, flera övriga musiker, bland annat på stråkar, under ledning av Jaques Morelenbaum.

Mariza har givit ut skivor glest under senare år, och detta tredje album är för mig fortfarande hennes bästa, även om såväl debutskivan Fado em Mim, den senare Fado Tradicional och en konsertskiva konkurrerar. Förtjänsterna tror jag till stor del beror på den brasilianske cellisten, arrangören och orkesterledaren Jaques Morelenbaum. Ett fint och väl varierat urval av sånger, sjunga med auktoritet och Marizas förmåga att skapa dynamik – mera avspända fraser kontrasteras mor dramatiska anspänningar – jämte fina kompmusiker har resulterat i en helgjuten skiva som blir svår att överträffa, även för en så skicklig sångerska som Mariza.

5. Cristina Branco. Não Há Só Tangos em Paris. EmArcy 2011.

Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Bernardo Moreira, kontrabas, Ricardo Dias eller João Paulo Esteves da Silva, piano, några övriga musiker, bland annat på cello.

Cristina Branco är den av en nya fadons artister som har varit mest produktiv på skiva. Hennes album brukar vara samlade kring ett tema. I detta fall handlar det om mötet mellan fadon och två likartade musiktraditioner, den argentinska tangon och den franska visan. Hon sjunger allting utmärkt. Tangon Serenata är en vacker melodi, som framförs med en star lyrisk sensualism, och Jacques Brels Les Désespérés sjungs så att Brel torde bli salig i sin himmel. Av fadosångerna är två traditionella, resten nykomponerat och inte särskilt lättsjunget, som Refleixão Total. Cristina Branco sade i den intervju jag gjorde med henne för bloggen (17 februari) att hon medvetet vill utöka fadons musikaliska uttryck. Det gör hon strålande på denna skiva, som hon själv räknar som en av sina bästa. Den är omväxlande och alla kanske inte uppskattar allt, men topparna är mycket höga. (Skivan säljs utomlands också som Fado Tango.)

4. Carminho. Fado. EMI Music Portugal 2009.

Ângelo Freire och/eller Bernardo Couto, José Manuel Neto och Ricardo Rocha, portugisisk gitarr, Diogo Clemente, spansk gitarr, Marino de Freitas, basgitarr, Carlos Barretto, kontrabas.

När Carminho debuterade med denna skiva hade hon redan skaffat sig ett namn genom flitigt framträdande på fadoställen i Lissabon. Gitarristerna verkar ha stått i kö för att få medverka, och de som fick chansen gör en utmärkt insats. Carminho tycker jag är en lysande fadosångerska, men detta inte i första hand i kraft av rösten utan tack vare sin energi, inlevelse och förmåga att ljuta liv i fraserna genom en dynamiskt omväxlande linje. Musiken har här en traditionell inriktning, med bland annat Raul Ferrão, Joaquim Campos, Nóbrega e Sousa och Pedro Rodrigues som kompositörer. Även om det rör sig om välkända melodier känns de helt nya in Carminhos versioner. Det är möjligt att detta är den bästa debutskivan i den nya fadon över huvud taget.

Inom kort tar jag upp de skivor som hade fått brons och silver om detta hade varit en idrottstävling.