Bästa albumen med ny fado (7): Plats 15–11

15. Ricardo Ribeiro. Largo da Memória. Parlophone 2011.

Pedro Caldeira Cabral, Ricardo Rocha eller Pedro de Castro, portugisisk gitarr, Jaime Santos, spansk gitarr, Joel Pina, basgitarr, ytterligare några musiker i enstaka spår.

Av de fyra album Ricardo Riberio hittills givit ut är det första det svagaste, medan det mera är en smaksak vilket av de övriga men föredrar. Jag tycker bäst om detta det senaste för att Ribeiro sjunger bättre och omsorgsfullare är någonsin, har ett förträffligt komp och för att skivan rymmer ett omväxlande material. Men Ricardo Ribeiro är en traditionens man och han sätter traditionell fado högst, och anknytningen till äldre musikers – som Fernando Maurício och Alfredo Marceneiro – tolkningssätt är uppenbar. Känsla, engagemang och kunnighet präglar detta album.

14. Cuca Roseta. Raíz. Universal 2013.

Bernardo Couto, Luís Guerreiro, Eurico Machado eller José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, Miguel Noronha eller Luís Pontes, spansk gitarr, Rodrigo Serrão eller Ricardo Cruz, kontrabas, ytterligare några musiker i enstaka spår.

Med sitt andra album visar Cuca Roseta att hon inte bara är en skicklig sångerska, utan också en kreativ musiker med fallenhet för både text och musik. Hon har skrivit nästan allt på denna cd och ansluter till fadons konventionella motiv och uttryck. Dock blir hennes musik en utpräglat lyrisk fado som bärs upp av hennes ljusa röst och innerliga sångsätt. Lite udda är Fado do Inverno, som släpper in ett lite jazzigt tonfall. En jämn skiva med melodier som ibland är ganska lika varandra och därför passar bra att avnjutas i mindre portioner.

13. Joana Amendoeira. Sétimo Fado. Nosso Fado 2010.

Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, Paulo Paz, kontrabas, Filipe Raposo, piano, Davide Zaccaria, cello, João Ferreira, slagverk.

Sétimo Fado heter så för att det är Joana Amendoeiras sjunde album. Det är också hennes bästa i kraft av en generös speltid, utomordentligt komp och stor musikalisk variation. Amendoeiras sångstil är som alltid varm, smidig och ömsint. Det är en vänlig fado som kanske når högst i långsamma nummer som Trago o Teu Fado Guardado eller Palavras Minhas. Men musiken kan också vara lättsam om svängig som i A Alma Celta do Fado eller Lisboa no Coração. Alla kan väl inte uppskatta allt på denna skiva, men de flesta kan hitta åtskilliga guldkorn.

12. Katia Guerreiro. Tudo o Nada. SomLivre 2005.

Paulo Valentim, portugisisk gitarr, João Veiga, spansk gitarr, Rodrigo Serrão, kontrabas, Bernardo Sassetti, piano.

När denna skiva utkom tyckte jag det var ett rejält steg framåt för Katia Guerreiro, och den står sig mycket gott i hela hennes produktion. Här samsas några standardnummer med nyskrivna sånger av Valentim och Veiga, oftast starka melodier som Guerreiro sjunger med hängivenhet – ”allt eller inget” heter skivan och musiken bekräftar denna inställning. Gitarristerna är utmärkta, och särskilt Paulo Valentim spelar skarpt, lysande och inspirerat. Övervägande är sångerna vemodiga, med toppar som Disse-te Adeus à Partida, o Mar Acaba ao Teu Lado och Talves Não Saibas.

11. Helder Moutinho. 1987. HM Música 2013.

Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Marco Oliveira, spansk gitarr, Yami eller Francisco Gaspar, basgitarr.

Bakom den mystiska titeln ligger det faktum att Helder Moutinho velat ihågkomma det år som betydde mycket för hans musikaliska utveckling, en vändpunkt. Albumet väger tungt med sitt engagemang och allvar. Jag tycker det är ett misstag att töja ut Fado Menor i över tolv minuter, men i övrigt är en stark koncentration närvarande, och Helder Moutinhos fylliga röst klarar av att bära fram musiken med lugn och auktoritet. Fastän traditionellt i stilen är det mesta av materialet nyskrivet. Skivan är indelad i fyra avdelningar med var sin textförfattare, varav Helder Moutinho själv är en.

Jag återkommer med plats 10–7 om några dagar.