Bästa albumen med ny fado (8): Plats 10–7

10. Gonçalo Salgueiro. Fado. CNM 2009.

Ângelo Freire, portugisisk gitarr, Diogo Clemente eller Rogério Ferreira, spansk gitarr, Filipe Larsen, basgitarr.

Gonçalo Salgueiro blev först uppmärksammad när han medverkade i musikalen om Amália Rodrigues liv på 90-talet. Mer än andra manliga artister har han förknippats med hennes repertoar. Men på detta hans bästa album ligger tyngdpunkten på traditionell fado, i de flesta fall till Salgueiros egna texter. Han är en mycket skicklig sångare med en omsorgsfull, ”skolad” framtoning. En sober tenor som gärna ornamenterar de melodiska linjerna. Kompet på skivan är förtjänstfullt, och det är roligt att höra unge Ângelo Freire ta plats.

9. Pedro Moutinho. Um Copo de Sol. iPlay 2009.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Daniel Pinto, basgitarr.

Varför denna skiva skulle vara överlägsen Moutinhos senaste, O Amor Não Pode Esperar, är inte lätt att motivera. Samma röst och sångsätt, samma komp. För min del handlar delvis om vana, som uppstått efter flitigt lyssnande till de bästa melodierna på skivan, Palavras Minhas och Paradoxos d Amor, båda traditionella fados, den glada titelsången samt Pedro Campos känslosamma Lissabonskidning Lisboa Tu És Assim. Moutinho är en personlig röst i dagens fado: lågmäld, förtrolig och lyssnande. Inför publik visar han upp en annan, mera kraftfull sida, lika lyckad. Men han säger sig vara ointresserad av att sjunga starkt och satsar på att utveckla röstens klang i stället. Detta är en övertygande bevis för att han lyckas.

8. Aldina Duarte. Contos de Fados. Roda-Lá 2011.

José Manuel Neto eller Paulo Parreira, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, Miguel Ramos eller Rogério Ferreira, spansk gitarr.

Detta är Aldina Duartes fjärde album. Alla fyra är mycket jämna och baseras på traditionell fado till komp av bara portugisisk och spansk gitarr. Aldina Duarte sjunger som alltid dramatiskt och med utlevelse, särskilt kring fadons vemodiga och smärtsamma sidor. Hennes skivor är tämligen lika varandra, och jag tror att Aldina Duarte känt ett behov av förnyelse då hon gjorde denna. Men förnyelsen ligger på textnivå; här sjunger hon texter som inspirerats av stora verk ur världslitteraturen, till exempel av Dostojevskij, Hesse och O’Neill. Skivan inleds mycket övertygande med Fado Com Dono, en nytolkning av Odysseusmyten. Och fortsätter lika framgångsrikt rakt igenom.

7. Camané. Sempre de Mim. EMI Music Portugal 2008.

José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, Carlos Bica, kontrabas.

Camanés yngre bröder Pedro och Helder Moutinho har hamnat högt på min lista, men jag sätter Camané högst av Moutinho-bröderna … tills vidare i alla fall. Camané har alltid varit en bra sångare sedan han framträdde på skiva i mitten av 90-talt, men på tidigare skivor tycker jag han ibland sjunger med viss lojhet. Här har han skärpt uppmärksamheten mot texten och musiken får mera liv och innerlighet. Urvalet av sånger är väl varierat med traditionell fado som bas. Skivans höjdpunkt är för mig Alain Oulmans komposition Sei de um Rio, en sång som motsäger uppfattningen att Oulman enbart komponerade för Amália Rodrigues. För den sjöng hon inte. Det låter som om den var specialskriven för Camané.

Sex album återstår att presentera. Platserna 6–4 inom kort.