Det är
lövsprickningstid. Träden tycks inte riktigt kunna bestämma sig om de vill bli
gröna, gula, gulgröna eller gröngula. Ett tips baserat på minnen från tidigare
vårar är att de kommer att bestämma sig för att bli gröna till slut.
De knotiga ekarna har
påbörjat sin påklädning. Ännu är stammar och grenar lätt synliga genom löven
som lite tveksamt tittar fram.
Plusgraderna, som
obeslutsamt kravlat omkring just över nollpunkten, har tagit ett språng.
Resultatet syns direkt på stan: på uteserveringar, i promenadstråk, i folks
klädsel.
Men på Djurgården en
vardagsförmiddag är det lugnt. Särskilt om man beger sig till de yttre delarna
av ön, mot Blockhusudden och Isbladskärret. Någon enstaka joggare, några hundar
med tillhörande mattar och hussar, ensamma vandrare längs stigarna. Ingen
trängsel klockan nio på morgonen.
Allting blommar och
blommorna delar in sig i vitt eller gult, kämpar om utrymmet som om de valt att
tillhöra olika lag eller politiska block.
Fåglarna är talrika.
Ett par gäss dricker vatten ur en pöl på parkeringsplatsen vid Thielska
galleriet.
Gräsänderna på
Djurgården är inte speciellt rädda för människor. Vid Isbladskärret kastar en
gränsandshanne en nyfiken blick på besökaren.
På utsiktspunkten över gölen
vänder anden och fågelskådaren ryggen åt varandra, som om de avvisade varandra
som alltför banala.
Bonden (?) har börjat
med vårbruket. Mitt i en storstad kan man inbilla sig befinna sig långt ute på
landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar