3. Katia Guerreiro. Até ao Fim. KG Produções 2014.
Luís Oliveira eller Pedro de
Castro, portugisisk gitarr, João
Veiga, Artur Caldeira, Pedro Jóia eller André Ramos, spansk gitarr, Francisco
Gaspar eller Joel Pina,
basgitarr.
En tid tyckte jag att
Katia Guerreiros Tudo o Nada (plats
12 på denna lista) var den bästa skivan med ny fado över huvud taget, men Fado från 2008 och Os Fados do Fado från 2009 blev starka utmanare (som inte fått
plats här på grund av begränsningen till två album per artist). Att jag nu
sätter den nya Até ao Fim högst av
Katia Guerreiros skivor har att göra med att hennes sång har utvecklats mot en
större mjukhet och sensibilitet. Den hårdhet i rösten som förr kunde slå igenom
i pressade lägen har försvunnit, möjligen efter hjälp av en sångpedagog, och
Katia Guerreiro sjunger nu med en större nyansrikedom och dynamisk kontroll än
någonsin. Samtidigt måste sägas att skivan inte har en lika utåtriktad energi
som de andra. Jag uppfattar den som lite mera privat, dämpad och eftersinnande, men
för min del är det inte något negativt utan snarare en annan sida i ett
intressant konstnärskap. Allra bäst lyckas Guerreiro i de långsamma numren, men
hela skivan är genomarbetad och konsekvent. Att en sångerska som Guerreiro, som
har många beundrare och torde vara ytterst attraktiv för större skivbolag, ger
ut musiken på sitt eget bolag vittnar om att hon vill ha full kontroll över
resultatet.
2. Cristina Branco. Murmúrios. L’empreinte digitale 1999.
Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, Carlos
Manuel Proença eller Alexandre
Silva spansk gitarr, Marino de
Freitas, basgitarr.
I den intervju jag
gjorde med Cristina Branco för bloggen (17 februari) utnämner hon Murmúrios till en av sina mest lyckade
skivor, ”där min omogna intuition redan blommade”, en
lyckträff av en tämligen ny sångerska. Mig har skivan besegrat genom en sorts
utnötningsmetod. Först tyckte jag inte den var så märkvärdig, men den har vunnit
genom allt flera lyssningar, och i dag återkommer jag till den då jag vill höra
vacker, lyrisk inspirerad fado. Sångerskans dåvarande man Custódio Castelo är
kompositör till åtta av de fjorton styckena, och om Castelo emellanåt
komponerat sånger som är knepiga i överkant både för sångerskan och lyssnarna,
så flyter det på underbart här, med intagande melodier som till exempel Saudade, Mágoa och den bittert vemodiga Fim.
Alain Oulman har komponerat två av
de vackraste sångerna. Kompet är mjukt och följsamt, men skivans attraktion
ligger huvudsakligen i Cristina Brancos sång. Hennes ljusa sopran ringlar sig
igenom ett betagande knippe melodier, med osviklig tonträffning, och uttrycket
varierar från vek drömsk flickaktighet till ett starkt vemod, som i
Oulmansången Abandono. Nybörjartur,
kanske, men också en tidig skörd av en stark begåvning som givit många andra
lysande resultat och som vi fortfarande kan vänta oss mycket av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar