Zanele Muholi

Zanele Muholi är en fotograf från Sydafrika, född 1972, som blivit speciellt uppmärksammad för sina porträtt av lesbiska kvinnor i det moderna Sydafrika efter apartheid. Hon har också varit aktiv i arbetet med att skapa trygga platser där dessa kvinnor kan mötas och organisera sig. Då hon nyligen ställde ut en rad porträtt på Stedelijkmuseet i Amsterdam var det emellertid inte bara kvinnor som utgjorde motiv. Här fanns också en rad porträtt av unga män. Men visst var kvinnobilderna de dominerande. Och mest imponerande. Här är kvinnorna anonyma – och ingen av bilderna föreställer fotografen.

Muholi har utbildning i fotografering och mediekunskap från Sydafrika och Canada. Hon hade sin första separatutställning i hemlandet 2004. Sedan dess har hon blivit en fotograf med internationell ryktbarhet. Utställningen på Stedelijkmuseet var bara den senaste i raden av många utställningar i olika städer runtom i världen, som New York och Paris.

Bilderna talar för sig själva, de behöver inga förklaringar eller ens namn. De mörka kvinnorna om möter oss i Zanele Muholis välkomponerade och genomarbetade bilder är allvarliga och värdiga. Kring en del av bilderna finns ett stråk av melankoli eller inåtvändhet, här och där absurda inslag i klädsel, frisyr eller pose. Vid mitt besök på Stedelijkmuseet nyligen gav utställningen ett lugnt, dämpat och lågmält intryck, samtidigt som de enskilda bilderna var starka i utttryck och koncentration. 

Jag låter här några fotografierna tala utan kommentarer. Det ska emellertid sägas att några av dem är lite beskurna i kanterna för att eliminera skuggor från ramarna. Som alltid gäller att bilder som dessa fungerar bäst om man ser dem på plats, i verklig storlek. Men chansen är förbi för denna gång. Dock är jag övertygad om att Zanele Muholi har många intressanta utställningar framför sig.

Nedslag i sent på jorden (3)

Dikterna nedan är hämtade ur sent på jorden av Gunnar Ekelöf (1907–68), en samling som i sin helhet, och i de versioner som utkom, kan laddas ned från litteraturbanken.se. Det behöver knappast nämnas att de fågelbilder som finns med här egentligen inte har med dikterna att göra.

tre fågeldikter

orimmad sonett

då drömmen slocknat är det tid att vakna

min själ är slut, min stjärna inflammerad

min röda vilja sliten nog att sakna

det anförtrodda ljuset jag förskingrat

jag gräver aska under molnens bördor

i tankens ändlösa alléer; ensam

där mina fåglar störtat ner i jordens mörker

och själen stelnat till sin egen marmorbild ..

ensam i tankens ändlösa alléer

där ekot dröjer efter fjärran världar

i vilkas spår jag gräver ner mig själv ..

min ena hand som döden balsamerat

vinkar ännu vit ur gravens svarta mylla

farväl åt fåglarna som vindarna befriat.

sömn och tomhet jämna andedrag

natten faller sakta utan vingar

fåglarna slocknar i luften

vingarna faller till marken

tystnaden öppnar vinden och vingarna tystnar

stenarna sluter sig

blommorna slocknar sakta

vinden tystnar i natten och stenarna slutar

(då drömmen glasklar öppnade ditt öga

såg du hur blommorna

lutade sig mot stenarna)

expansion

mitt jag inandas himlen i anemisk svindel

och arktisk nakenhet med lungorna som vingar

min hjärna exploderar och artärerna brister

och fåglarna drunknar i luften som jag dricker

låt blodet spruta ut och färga molnen röda

tills molnen börjar sjunga i rymdernas tystnad

tills i en avlägsen detonation av färger

solen förlorar medvetandet

och gula trumpetstötar blänker

mot kopparhorisonten

där solen som sjunker glöder av min vilja

där mina händer skall strö skuggor över jorden

vars natt som nalkas är mitt ögonlock

vars stjärnor flyger ut under min panna

Ana Laíns i Stockholm

Lördagen den 11 november hade fadosångerskan Ana Laíns konsert i Stockholm på Westmanska palatset på Norrmalm, ordnad av föreningen Lusitânia som ett ”casa de fado” med mat och dryck, ganska generöst tilltaget, alltifrån ett välkomstglas moscatelvin till en pastel de nata till kaffet, med soppa, korv, ost, oliver, bröd, sardiner med mera däremellan. Ett trevligt initiativ som förhoppningsvis kommer att följas av liknande i framtiden. 

Ana Laíns har i dagarna utkommit med sitt tredje album Portucalis, som jag ska återkomma till i bloggen, och det hade legat nära till hands att utnyttja konserten för en lansering av albumet. Men i stället sjöng Ana Laíns ett välkomponerat urval av fadosånger ur en äldre standardrepertoar, däribland flera traditionella fados, samt ett par mera lantliga folksånger. Jag skulle tro att det mesta var välkänt för den portugisiska delen av publiken, som uppskattningsvis utgjorde uppemot hälften av den. Sångerskan tog upp sånger av förebilder som Fernanda Maria och Hermínia Silva, men mest var det, som praktiskt taget alltid vid fadokonserter i Sverige, Amália Rodrigues som satte sitt prägel på urvalet.

Amália Rodrigues hyllades för sin insats att föra den stora nationella poesin i kontakt med den folkliga fadon, och Ana Laíns tog upp Ary dos Santos och Alain Oulmans Alfama som exempel. I sitt val av traditionell fado nyttjade hon de textversioner som Amália Rodrigues en gång valde, som i Fado Menor, här Os Meus Ollhos São Dois Círios, och i Joaquim Campos melodier Fado Tango och Fado Vitória, här Cançaso respektive Povo Que Lavas no Rio. Även om Amália Rodrigues har sin odiskutabla betydelse för repertoaren kan nämnas att det inte alltid var hon som stod för de ursprungliga tolkningarna. Inte heller av slagnumret, den ståtliga Barco Negro, egentligen inte en fado utan en brasiliansk sång av Caco Velho och Piratini, först lanserad i Portugal av Maria da Conceição i en mer kontroversiell textversion. Ana Laíns underströk också den folkliga poesins betydelse med en sång till text av den produktive João Linhares Barbosa.

Att en sångartist inom fado också tar upp annan musik är ingen ovanlighet. Det speciella med Ana Laíns är hennes förkärlek för folkmusik av lantligare ursprung. Att hon inte började med fado underströk hon med sin egen text Não Sou Nascida do Fado. Hon har berättat om det svala eller rentav motvilliga mottagande hon fick i huvudstaden när hon anlände dit från landsbygden i Ribatejo och försökte etablera sig som fadosångerska.

Ana Laíns är en skicklig sångerska med vacker röst, och hon sjunger med anmärkningsvärd bärighet även i höga lägen. Traditionell fado och standardnummer bygger i hög grad på att sångartisten skapar sina egna versioner med sin frasering och texttolkning. Ana Laíns bygger sina personliga melodiska linjer med accenter, pauser, fördröjningar och ganska vidlyftiga ornamenteringar. Med en så pass fri uttolkning finns risken att snubbla både på tonträffning och timing, men Ana Laíns kan lita på sin musikalitet, som låter henne hantera stoffet med ledighet. Som scenpersonlighet är hon avspänd, charmerande och humoristisk, med goda kunskaper i engelska. Sympatiskt är också att hon gång på gång lyfter fram sina medmusikanter. Ricardo Silva på portugisisk gitarr och António Neto på spansk gitarr tillhör väl inte de allra mest namnkunniga kompmusikerna inom dagens fado, men de skulle mycket väl kunna göra det. Tre rent instrumentala nummer vittnade om stor kompetens och spelhumör.

Jag tror att den entusiastiska publiken var mycket nöjd med denna konsert, som med mat och dryck till hands blev informell och trivsam. Ana Laíns är välkommen åter.