Fadoprofilen (14). Joana Amendoeira

Joana Amendoeira (1982), har sjungit sedan hon var barn, debuterade på skiva som femtonåring. Har med tiden blivit en av den nya fadons mest uppmärksammade sångerskor, med en förankring i musikens traditioner, som hon känner väl, men också med en ny, egen repertoar. Turnerar mycket och är produktiv på skiva.

Rösten är inte särskilt stark men har en behaglig varm klang och utomordentlig smidighet. Musiken är mjuk, vänlig och innerlig och hon är en charmerande scenpersonlighet utan divalater. Hennes äldre bror Pedro Amendoeira ackompanjerar henne sedan länge på portugisisk gitarr.

Hon har gjort åtta album med fado och turnerat i många länder, till exempel Brasilien, Italien, Ungern och Litauen. Hon har också besökt Sverige flera gånger, första gången 2006 i Rikskonserters regi, då hon besökte 24 platser i huvudsakligen Norrland. Jag skrev i september om henne i samband med hennes konsert i Vara i Västergötland.

Jag träffade Joana i Lissabon hösten 2012 gjorde då en intervju med henne som ingår i min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Detta är några utdrag ur intervjun.

– Jag mötte fadon när jag var barn, sex år gammal. Jag har inte traditionen i familjen, mina föräldrar är inte musiker men de tyckte om fado. Men min bror Pedro, som är tio år äldre än jag, började spela olika stränginstrument, som cavaquinho (fyrsträngat ukulele-liknande instrument), braguesa (liten tiosträngad gitarr), gitarr och så småningom portugisisk gitarr. Han påverkade mig och jag märkte att jag älskade att sjunga. Mina föräldrar hörde att jag hade melismer i mitt sätt att sjunga, som fadosångare har. Jag ville hela tiden höra mer fado på skiva och upptäcka nya röster.

Det finns en historia om att du följde med din mamma till sjukhuset där hon var sjuksköterska för att sjunga för patienterna. Är det verkligen sant?


– Jo, det är sant. Mamma arbetade på en avdelning för njursjuka patienter. Vid jul och andra högtider ordnade hon lite festligheter på sjukhuset och då följde jag med och sjöng fado.

Varför fado? Varför sjunger du inte annan musik?

– För att fadon är mitt uttryck, den kommer från mitt hjärta, min själ. Det är klart att jag gillar annan musik och jag kan sjunga den, men bara tillfälligt, för någon speciell sak. Fadon är den rikaste musik jag känner till. Jag vill känna till alla artister även från äldre tider. Och det finns så många stilar, så många sätt att sjunga och så många olika röster. Där finns ju också glada sånger, folkliga marchas, en stor variation.

Du sjunger mycket traditionell fado.

– Ja, jag tycker om att kombinera nya dikter med de melodierna, som många andra i den nya generationen också gör. Jag tycker det är ett sätt att bevara det arv som äldre tiders musiker har gett oss. Vi måste respektera det arvet och föra det vidare till nya lyssnare. Vi är inte bara artister utan också en sorts lärare, det är vårt ansvar. Melodierna är vackra. Vi kan använda musiken och transformera den till ny musik i vår egen stil.

Din nya skiva Amor Mais Perfeito innehåller musik av gitarristen José Fontes Rocha. Varför sjunger du hans musik?


– För att jag vill hedra hans minne, hans arbete och hans genialitet. Han var nästan som en farfar för mig. Under nio års tid träffades vi nästan varje vecka. Vi framträdde tillsammans på fadohuset Clube de Fado och han lärde mig 90 procent av det jag vet om musik. Han var den till sinnet yngsta musiker jag mött och jag kommer nog aldrig att möta någon som liknar honom. Han dog för en tid sedan och jag saknar honom mycket. Jag kommer aldrig att glömma hans glädje när han skapade olika versioner av sångerna varje kväll.

Det finns många Youtubefiler med Joana Amendoeira. Här är tre exempel på hennes musik.

http://www.youtube.com/watch?v=PpTCShbXw2A

http://www.youtube.com/watch?v=80pQAFby4vY

http://www.youtube.com/watch?v=Qwy7BEBIDb8

Hon uppträder på nytt i Sverige i december:

Luleå dem 6 december, Kulturens hus klockan 19:00.

Stockholm, Capitol, St. Eriksgatan 82, klockan 20:00.

Biljetter genom bland annat Ticnet.

Klassiska nedslag (8). Antonín Dvořák, Violinromans f-moll op. 11

Antonín Dvořák (1841–1904) var en mångsidig tonsättare vars verk inom olika genrer fick ett snabbt genomslag hos Europas – och ganska snart också Nordamerikas – publik. För den om är ovan vid klassisk musik finns det få tonsättare som är så lämpliga att börja med. Här finns inga dissonanser, konstiga harmonier eller rytmer eller extremt långa satser. Dvořák håller sig till de klassiska former som var dominerande under 1800-talets senare hälft. Han var inte revolutionär eller avantgardist.

Det kan låta som en lite trist beskrivning. Var han tråkig, konventionell, mesig? Nej, Dvořák var en sällsynt skicklig tonsättare, verksam inom många typer av musik. Hans melodiska linjer, inspirerade av böhmisk natur och ibland även folkmusik, gör hans musik personlig. Den är lättillgänglig, vänlig och gärna känslosam, men kan bli rytmiskt energisk och temperamentsfull. Mest känd är han väl som upphovsman till en rad symfonier av vilka den sista (nummer 9), som kallas Från nya världen, har fått störst publik. Den närmast föregående, nummer 8, är den som jag gillar mest av symfonierna. Hans kammarmusik är också värd att bekanta sig med.

Men nu gäller det hans violinromans i f-moll, ett tidigt verk som skrevs år 1873, ett stycke på tolv–tretton minuter för violin och orkester. Detta är definitivt ett av Dvořáks mera känslosamma stycken. En och annan kan finna det smörigt i överkant. Men temat, en långsträckt långsam melodi, är mycket anslående och dyker dessutom upp tidigt för att sedan återkomma genom hela stycket. Om Dvořák är en ingång till 1800-talets klassiska musik, så är denna violinromans en ingång till Dvořák.

Jag har lyssnat på en inspelning med violinisten Josef Suk med Tjeckiska filharmonin under ledning av Karel Ancerl (Vivace).

Omläsningen (10). Gyula Illyés, Pustans folk

Ordet pusta är på ungerska inte bara liktydigt med en oändlig, romantisk stäpp och vida betesmarker som skallar under de av Sándor Petöfi besjungna hästhjordarnas hovar. I Transdanubien, väster om Donau, kan det inte alls ha den betydelsen, för där finns inga stäpper. Med ordet pusta betecknar man där en samling tjänarbostäder, ladugårdar, stall, logar och spannmålsmagasin på ett storgods. Pustan kan vara nästan lika stor som en by men räknas ändå inte som en sådan. Den är heller inte någon gård, för på en gård bor högst två eller tre familjer, på en pusta däremot hundra eller tvåhundra.

Beskrivningen finns i början av Pustans folk av Gyula Illyés (Coeckelberghs 1976, översättning Ingrid Börge). Det pustans folk som han vill beskriva är den talrika underklassen: de som är tjänare och hantverkare, som brukar jorden och bor i enkla envåningshus. Illyés beskriver husen så här:

Dessa pustans massförläggningar indelas genom tunna väggar så att det i varje avdelning finns ett kök med öppen spis mellan två rum. Sedan början av vårt århundrade är det påbjudet i lagen att det i ett rum bara får bo en familj. På många pustor rättar man sig nu efter det, men det finns ännu åtskilliga där man inte bryr sig om den lagbestämmelsen. I det inre av komitatet Somogy har jag sett en hel del tjänarlängor som intet ens hade en skorsten; röken från det gemensamma köket drog ut genom dörrarna. Och i varje rum bodde flera familjer. Vad det vill säga kan bara den inse som vet hur barnrika tjänarfamiljerna är. Än i dag består en sådan familj vanligtvis av sex till sju personer, inte sällan av tio till tolv.

Illyés publicerade boken år 1937. Det är alltså en helt annan tid och värld än dagens som han skildrar. Hans uttalade syfte med boken var att beskriva en folkgrupp utan talesman, en stor men bortglömd kategori i tidens Ungern. Att hitta en bestämd svensk motsvarighet till pustans folk är svårt; det jag närmast kan tänka på är statarna på godsen eller arbetarna på patriarkaliskt styrda bruk. Men på pustan sysslade man inte med järnbrytning. Jordbruk, boskapsskötsel och hantverk vad var som gällde. Första gången Illyés tar upp pustans invånare beskriver han dem så här:

Detta folkskikt skiljer sig tydligt från alla andra i landet genom sin moral, sin mentalitet och sina sedvänjor, ja till och med genom sitt sätt att gå och svänga armarna. Pustaborna lever gömda avskilda, i fullständig isolering. Eftersom de arbetar hela dagen, också på söndagarna, lämnar de praktiskt taget aldrig pustan. Till följd av de dåliga vägarna, de specifikt ungerska förhållandena och även deras egen medfödda misstro är det svårare att komma dem nära än att på plats studera en centralafrikansk infödingsstam. Det var också först efter världskriget som de började förekomma i litteraturen. De lever i en egenartad materiell och andlig gemenskap, som är snäv men ändå kraftgivande och som i många hänseenden snarare går att jämföra med fabriksarbetarnas gemenskap än med bybornas. Givetvis finns dock en grundläggande skillnad. Pustan utgör en egen, avskild värld som inte bara har sin egen vokabulär utan också sina egna myter – vilket för övrigt är ganska naturligt. 

I fortsättningen beskriver Illyés pustans folk ur alla möjliga synvinklar. Han berättar långsamt och lugnt, läsare med krav på ”action” och dramatik bör välja något annat. Skildringen förtjänar att kallas ömsint och medkännande, men hans objekt beskrivs aldrig heroiskt eller inställsamt. Boken är svår att placera som litterär produkt. Det är givetvis ingen roman. Illyés hänvisar till lagar, rapporter och andra författare, men det är ingen ren faktabok eftersom den i hög grad bygger på författarens personliga minnen av människor, platser och händelser. Snarast är det en personligt hållen folklivsskildring, full av bilder, färger, ljud och dofter. Människorna är ytterligt fattiga och maktlösa. De skildras ofta genom små anekdoter, och en rad personligheter framträder genom boken, men det finns inga genomgående huvudpersoner. Illyés har ett både milt och nyktert sätt att berätta, men han är öppen för det humoristiska. Han kan fästa sig vid saker som i det stora kan förefalla ovidkommande; exempelvis finns ett helt kapitel om hur man hälsar på varandra och slåss i pustamiljön. 

Gyula Illyés.

Gyula Illyés levde mellan 1902 och 1983. Han är en av Ungerns stora författare, mest känd som poet. Pustans folk är översatt till många språk, en modern klassiker. När jag läser om boken förvånas jag återigen över hur det kan vara så intressant att läsa om en grupp människor som jag inte har minsta kontakt med och först aldrig hade hört talas om. Förhoppningsvis finns inte ett lantligt proletariat av detta slag kvar någonstans i Europa. I så fall kan man hoppas att Illyés bok bidragit till förändringen. I vilket fall som helst är detta en lysande framställning om ett undanskymt skeende och ett bortglömt folk i Europa. 

Reklamavbrott

Fado – en vägvisare till musiken och musikerna Ulf Bergqvist (GML Förlag)

En bok för alla som vill veta mer om fadons historia, miljöer, musiker och teman. 286 sidor, illustrerad.

Förutom en skildring av fadons historia innehåller boken intervjuer med åtta av dagens mest uppmärksammade sång- artister och korta presentationer av över 220 musiker och upphovsmän.

”Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst. /.../ en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.” Bengt Eriksson i HiFi & Musik nr 9/2013.

”Som introduktion till fadons värld på svenska fungerar boken utmärkt /.../ Det är roligt att boken förutom en historisk överblick också går på djupet och ställer frågor om fadons roll i dagens Portugal. Det gör att Bergqvists bok blir mer än bara en guide, det blir också ett engagerat diskussionsinlägg.” Rolf Nilsén i Lira nr 4/2013.

Boken beställs enklast genom någon Internetbokhandel som Adlibris, Bokus, Bokia etc. Förmånligast pris av dessa har Adlibris, 250 kronor, fri frakt.

Om du vill ha ett signerat exemplar med en hälsning, beställ boken från kulturbutiken@gmail.com eller info@criasons.com. Samma pris, 250 kronor, fri frakt inom Sverige.