Brasiliansk konst på Coleção Berardo i Lissabon

Under mitt besök på konstmuseet Coleção Berardo i Belém i Lissabon i januari visades en utställning av modern brasiliansk konst. Brasilien ­– inte är det konst man i första hand tänker på. Utan kanske Amazonfloden, väldiga regnskogar, samba, fotboll, storstäder med en förfärande brottslighet, karnevalen i Rio … men naturligtvis finns och har det funnits konstnärer i Brasilien. Landet är så pass exotiskt för européer att det kan vara intressant att se om det på några sätt sätter sin prägel på konsten.

Och nog tycker jag att det kan vara så, åtminstone när de gäller några av de äldre verken på utställningen. Här är ett litet bildsvep där jag låter bilderna tala för sig själva. De flesta av dem är något beskurna i en och annan kant, bland annat för att eliminera skuggor från ramarna. Som vanligt gäller att bilderna helst ska ses i original och att foton tagna med en enkel digitalkamera eller mobil inte ger samma intryck.

Flera av de konstnärer vars verk visades på utställningen är inte födda i Brasilien utan i andra länder, främst i Europa. Det gäller till exempel Lasar Segall (1889–1957), som kom från Litauen. De två verken här är från 10- respektive 20-talen och heter Två vänner och Sittande figur bland blommor.

Från Brasilien var Ismael Nery (1900–34) vars Figuras Sobrepostas från 1922 är en liten målning. Adjektivet soreposto betyder enligt lexikon påsydd, påsatt eller placerad över.

Anita Malfatti (1889–1964) kom också från Brasilien och hennes målning heter Interiör och är från 1925.

Med Porträtt av Berta Singerman tar vi ett tidsmässigt kliv fram till 1955, då porträttet målades av Flávio de Carvalho (1899–1973), ytterligare en brasiliansk konstnär.

Mulattkvinna med blommor av Emiliano di Cavalcanti (1897–1976). Namnet låter italienskt, men di Cavalcanti uppges på utställningen vara brasilianare. Målningen är från 1936.

Med Candido Portinari (1903–62) är det samma sak; namnet låter italienskt men tydligen var även han brasilianare. Flicka med rosett är från 1939, en liten tavla.

Samma år målade José Pancetti (1902–58), en brasiliansk konstnär med ett namn som klingar italienskt, Skog.

Ju närmare vår egen tid vi kommer, desto mer tycks de brasilianska konstnärerna närma sig de internationella konstströmningarna. Om man inte vet svaret är det svårt att gissa varifrån verken kommer. Samson Flexor (1907–71) är både europé och sydamerikan, född i det som nu är Moldavien. Geometrisk komposition från 1952 och ”Utan titel” från 1957 leder inte i första hand tankarna till Brasilien.

Detsamma kan sägas om Interiör från 1951 Maria Helena Vieira da Silva (1908–92) och med större berättigande eftersom hon faktiskt var en portugisisk konstnär som flyttade till Frankrike. Även i vårt land är hon ett ganska välkänt namn. Hennes medverkan på denna utställning motiveras av att hon länge var verksam i Brasilien.

Ivan Serpa (1923–73) målade 1962 detta stora och anslående verk som saknar titel. Han var brasilianare.

António Bandeira (1922–67) svarar för Abstraktion från 1965. Han var från Brasilien men flyttade till Frankrike.

Tomike Othake (1913–2015) började sin långa levnadsbana i Kyoto i Japan, reste till Brasilien för att hälsa på sina bröder som bosatte sig där. Det gjorde hon så småningom själv också. Verket saknar namn.

Danilo di Prete (1911–85), visst låter namnet italienskt? Så var det också. Denne italienare från Pisa hamnade i São Paulo i Brasilien. Hans verk på utställningen är från 1962 och saknar titel.

Till sist en mäktig målning från 1968 som heter Rött och svart. Konstnären Iberê Camargo (1914–94) är ett stort namn i Brasilien och ses som en mästare inom brasiliansk expressionism. Han har ett eget museum i Porto Alegre i södra delen av landet där det också finns en stiftelse som förvaltar hans verk.

Sten Hagliden och musiken

Sten Hagliden (1905–79) hade ett starkt intresse för musik, och det märks i hans diktning, där den är ett återkommande tema. Han lyssnade helst på klassisk musik där han uppskattade det mesta från medeltida musik till modernism. Vi hade kontakt ett par års tid före hans bortgång, och det hände att han ringde och ville diskutera musik. Hans hjälte var Beethoven, och hans favoritsymfoni egendomligt nog Beethovens åtta. Jag själv föredrog redan då för många år sedan nummer tre och sju. 

Om Claude Debussy, med referenser till ett par av tonsättarens verk, ingår i Stickspår från 1970.

Claude Debussy.

                          

Ni väntar få höra ord om det växlande,

det konturlösa, det svävande.

Vem nekar till skiftningarna,

         då hans reflexer klingar över strömt vatten,

         till att skimret kring linhåret

                  luddas ut mot mörkluften,

att molnen seglar bort och förskyas.

Men också: tunga, statiska

                  är pelarna i katedralen,

uppslukad av djupen,

                  genombrusad av klockornas dån.

Han förtäljer om lövens fall,

dödens flagor, som virvlar till i häftig vind,

blir stilla, svartnar bort i fukten

                  där trädkuggorna förkolnar i höstnatten.

Ni väntar höra ord som känslans fria flykt …

Ja, omutligt slog han vakt om det egna,

                  oförgriplig höll han hjärtats rätt,

och till adepterna sade han:

”Skriv som ni känner, endast som ni känner!”

Nu väntar till sist talet om det dunkla, det vaga.

Så sant som han kan tona ut ett dimstråk,

         kan han ge klangerna klarhet

                  som luften

                  över aftonens blåsiga ödehed

En äldre mästare som fängslat mig lika mycket som Hagliden är Claudio Monteverdi. Dikten Besöket i Cremona (Monteverds födelsestad) ingår i Utmarks från 1978. Den är försedd med undertiteln ”Claudio Monteverdi född 1567 AD”.

Claudio Monteverdi.

Hur vårens ljus på alla väggar spelar –

en skrymslets lek av molnens skuggor, solens skinor.

För kort tid är jag åter kommen

        att se mitt gamla hem här i Cremona.

Jag vandrar genom gränderna. Allt är förändrat.

Allting skall växa. Rörelse är allt.

Fermaten har sin uppgift – ve om den blev evig.

Jag söker skriva loss mig ifrån sorgen –

min käras död mig nära nog förstenat.

Väl har jag murats in men måste bräcka tornet

och vandra genom lundarna i vinden

där löven susar, stillnar emot kvällen.

Ja, jag skall kastas mellan vemod – fröjd, fröjd – vemod

och storm och lidelse – ro och besinning.

Jag vet de stillatående fördömer detta

när jag försöker att i mina madrigaler

avspegla känslans kast, livs skiftning –

men ändå är det ärendet, mitt inres uppsåt.

Vid floden stannar jag. Och plötsligt spörjer tanken:

varföre vill man icke höra och anamma

mitt tremolo av stråkarna? Vad är det annat

än vattnets glitterliv i sol och kårar?

En värld utan musik – hur skulle den te sig? Tydligen var det något som Sten Hagliden hade svårt att tänka sig. Åtminstone om man får tro dikten Omusikaliska, som också ingår i Utmarks.

Av dem finns en fåtalig skara,

några har lysande tankar

också sinne för poesi.

Kan inte tänka mig deras rike –

utan klanger och melodi,

rytmlöst, inga tempi!

Hur kan de ändå leva däri?

Är det dumdrygt att så säga?

De har andra stigar att ströva,

annan luft för sina lungor.

Jag skulle dö av syrebrist! – –

Hur jag yvs! Hur jag predikar!

Vi är människor

             – alla likar.

Sten Hagliden och motivens styvbarn

I min bokhylla finns många böcker som inte har blivit lästa på många år, i vissa fall inte på flera decennier. Men volymerna i avdelningen för lyrik plockas fram ibland. Man kan bläddra i dem, läsa lite här och där, ställa tillbaka och återvända. De fyra böcker av poeten Sten Hagliden (1905–79) som jag har fungerar så; jag läser i dem emelleanåt. En av böckerna skrev jag en gång om i en recension, de andra tre har jag fått med en inskriven hälsning av författaren.

Han kom från Örebro men bodde under större delen av sitt liv i Stockholm, där han under många år arbetade som lärare i en skola i förorten Midsommarkransen. Han är en av de mera säpräglade poeterna i vårt land under 1900-talet och gav ut ett stort antal diktsamlingar med en början 1932, då Bumerang utkom. Sedan följde Rastgård (1946), Bundens åtbörder (1948), Kringrännas (1950), Karga ägor (1952), Till fots (1955), Tvärträ (1958), Utskuret (1960), Klackjärn, klockjärn (1962), Bomärke (1965), Livsgeråd (1967), Bortom och här (1968) Stickspår (1970), Rop (1975), Kvällsordat (1976), Tillrygga (1977), Utmarks (1978) och Djur kring människa (1979). Slutordat från 1990 utgavs postumt.

Redan av boktitlarna kan man ana karakteristiska drag i Haglidens poesi. Hans intresse för ord, för nyskapade ord och ovanliga ordformer. Hans knappa, kärva stil som får dikterna var verka utmejslade, kantiga, reducerade och avvisande mot onödig pratsamhet. Hans dikter kan med sin kärvhet och koncentration föra tankarna till ordstäv eller till gammal isländsk poesi. Han uppehöll sig gärna vid motiv som de flesta poeter ratar. De små detaljerna, det förbisedda, det som han själv kallade Motivens styvbarn, som i dikten från Bundens åtbörder.

Motivens styvbarn, om jag kunde adoptera er.

Ni är alltid olyckliga.

Och ingen tar er omhand.

Håller till vid vägkanterna och på gatorna,

som slutar som blindtarmar.

Ni kan skratta men ingen hör er.

Ni kan gråta men sorgen är för trivial.

Ni kan sjunga men det blir helt vanliga sånger.

Många gånger har jag mött er,

barn på decembertjälen, hårdfrusen sandtrottoar,

ni utan vantar, hål på strumporna,

gredelina kinder och röd överläpp med snor.

Går ej att ta sej an sådana omöjliga.

Men innanför de rymmande blickarna.

Innanför det lortstyva vindtyget,

under den snuvhesa rösten,

i de köldstela fingrarna.

Motivens styvbarn, var dag förbryter jag mej mot er

                 

Haglidens behandling av motivens styvbarn, det som ingen annan uppmärksammar, börjar ofta i en konkret iakttagelse och vidgas till något större. Som i Tom patronhylsa ur Till fots.

Hastigt växla värde:

när den låg i läge

lilldräng åt döden.

Efter rekylens ryck

föll den stumt i sand,

onyttigt ting,

sparkades undan att kallna

under en tuvas tunnelvalv.

Friveckan växte

blev ärgiga år –

tills ett barn fann den

invärvd i visset gräs,

blåste i dess vittrade pipa

och lockade koltrasten svara

fjärran vid randen

av majluftens kallkälla

                 

Fastän Sten Hagliden levde större delen av sitt liv i Stockholm valde han gärna sina motiv från landsbygden, från naturen eller det förflutna. Skolvägens lönn ur Utmarks är ett minne från barndomen som många kan dela.

Lönnens frukter vi fläkte skrattande,

satte som långa, tunna näsor.

Vem kunde ha sin längsta tiden?

Sedan vi gnodde kletig näsrygg.

Än var långt till höst och skola,

än var femton grader i sjön.

Snart ändå fick han blodsprängda händer

skolvägens lönn

                           

Mänskligt beteende är inget fämmande ämne för Hagliden. Här finns ofta medkänsla med den som hamnat vid sidan, en identifikation med outsidern eller den som tiden tycks ha sprungit ifrån. Men också en humoristisk ton. Äta ensam hemma kommer från Stickspår.

Slevar upp köttet ur kastrullen,

petar dän slamsorna.

Skalar potatis.

Kletar skrynklet och smeten

direkt i slasken.

Hungrig. Sjunger lite

med mat i kindpåsarna.

Såsen går bra med kniven.

Fint att ingen ser – och hör

att man smaskar.

Rapar som kineserna. Dom är kloka.

Tar gurkskivor med nypan,

knastrar på med framtänderna.

Smakar härligt. – Ingen lägger sig i.

Ensam är krydda

Sten Hagliden hade ett starkt intresse för musik, och det avspeglas i många av hans dikter. Det verkar som om hans passion för musiken tilltog med åren. Ett par dikter som exempel kommer i nästa blogginlägg.

Ny fado på cd: João Braga och João Chora

João Braga. Outrora Agora. Edições Valentim de Carvalho. ***

João Braga är en veteran inom fadon som debuterade på skiva under det sena 60-talet och vars inspelningar kan hittas i flera antologier med lite äldre fado. Han har haft en viktig roll för yngre musiker, som han i samband med fadons nya popularitet under 90-talet bjöd in att medverka vid hans egna framträdanden. João Braga är i dag 72 år och uppträder varje vecka på en fadokrog i Lissabon, men under senare år har han varit sparsam med skivinspelningar.

Ourora Agora (”förr nu”) innehåller ett knippe inspelningar från 1980 och några från 2017. I de äldre kompas han av José Fontes Rocha och António Luiz Gomes, portugisisk gitarr, Francisco Perez Andión, spansk gitarr, och Joel Pina, basgitarr. På de nyare inspelningarna medverkar Pedro de Castro och Luís Guerreiro, portugisisk gitarr, Jaime Santos Jr., spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr. Alla är kompetenta och flera av kompmusikerna dessutom mycket välkända.

Det saknas uppgifter om vilka av de tolv spåren som är från vilken tid, och det går inte heller att höra av João Bragas röst eller sångstil. Han låter likadant förr och nu. Repertoaren domineras av traditionell fado. João Braga sjunger med avspänd auktoritet med en röst i högre mellanregistret som egentligen inte är märkvärdig. Musiken är traditionellt orienterad, enkel och robust, ett slags fado som har sin självklara plats i dagens musikliv i Lissabon och som kommer bäst till sin rätt i mötet med publiken. På skiva låter det inte så märkvärdigt utan är ett gott exempel på typisk fado med starka band till traditionen.

João Chora. Aromas do Fado. Edições Valentim de Carvalho. ***

João Chora har varit med länge och gjorde en del inspelningar på 90-talet som ett av de första namnen i fadons uppsving vid den tiden. Han kommer från regionen Ribatejo, vilket man kan misstänka av att en av sångerna på den nya skivan heter Canção do Ribatejo. Chora har ett fint komp med Custódio Castelo på portugisisk gitarr, Carlos Leitão på spansk gtarr, Carlos Meneses, kontrabas, och tillfälligtvis också Paulo Loureiro på piano. Sångartisterna Rodrigo och Ana Laíns är också tillfälliga medarbetare i ett par av spåren.

Custódio Castelo har skrivit två av sångerna, i övrigt lutar sig även João Chora mest mot traditionell repertoar. Han sjunger habilt, enkelt och rättframt, på ett lite återhållet och dämpat sätt. Musiken är chosefri och jag tycker att den har en tilltalande värme och aspråkslöshet. Skivan blir bättre ju längre den håller på, det vill säga de senare spåren gillar jag bäst, särskilt José Afonsos vackra sång Verdes São os Campos, till en text av renässansdiktaren Luíz de Camões. Det är i detta spår som Ana Laíns finns med. Dock kan Choras/Laíns version inte mäta sig med den som Cuca Roseta presenterade på sitt tredje album. Sånger som Todas as Horas São Breves och Sombra de Ti är också roliga att lyssna till.

Tvingad att välja mellan João Bragas och João Choras nya skivor skulle jag nog föredra Choras, med mycket knapp marginal. Att sångtexterna inte finns med och att den har en speltid på bara 31 minuter rundar dock av mitt omdöme nedåt en aning.