Konst för pendlare (3)

De flesta av konstverken som finns till beskådande på de nya pendeltågstationerna Stockholm City och Stockholm Odenplan är stora. Så stora att de kan bli svåra att överblicka för den som passerar. Konstintresserade kan därför rekommenderas en tur runt stationerna med en kunnig guide som kan förklara hur de är tänkta.

Här tar jag bara upp tre av de fjorton konstverken. Det tredje och sista är Lars Arrhenius Cuckoo Clock på Stockholm City. Detta är inte särskilt stort, fyra meter brett och två meter högt. Men konstverket är placerat på en plats där många ser det, där den långa rulltrappan som börjar vid tunnelbanespärrarna under centralen når det lägre planet.

Cuckoo Clock är ett videokonstverk. Sådana kan jag ha lite svårt för. En vanlig tavla eller skulptur tar sin plats i rummet, ett videoverk tar dessutom sin plats i tiden. För att förstå det eller tycka om det kanske man behöver vänta ut det, lägga ner några minuter eller mer. Jag tycker emellertid inte att den roliga svartvita klockan på Stockholm City kräver det. Det räcker med en kort stund. Den kräver inte rynkade pannor eller förkunskaper för att vara uppiggande. Placerad på en plats där folk hela tiden rör sig mellan perronger, rulltrappor och gatuplan ska den kunna ge något även till den jäktade. Och det händer något i bilden hela tiden.

Det ska sägas att även om Lars Arrhenius är upphovsman, så svarar Karl Sandzén för animationerna.

På sin sida med information om konst i anslutning till Stockholms kollektivtrafik beskriver SL videoverket så här: ”Animationen är 24 timmar lång och gestaltar olika händelser på Centralstationen under ett dygn. Filmen visar station Stockholm City i genomskärning. Längst ned ser vi plattformen, där pendeltågen passerar med jämna mellanrum. Där ovanför ligger det centrala mellanplanet där vi själva befinner oss när vi betraktar verket. I mitten syns källarvåningen på byggnaden ovanför med ett gym. På Vasagatan passerar olika trafikanter och fordon förbi och i kontorsbyggnaden ovanför sitter människor framför sina datorer och arbetar under kontorstid. På kvällen börjar de i stället äta och dricka. Vid varje heltimme händer det något speciellt i animationen precis som i ett klassiskt gökur, exempelvis kanske alla gör vågen under en minut. Verket kan också läsas som en klocka, där filmens längd motsvarar ett dygn.”

Konst för pendlare (2)

Av de konstnärer som smyckat den nya pendeltågstationen Stockholm City, som öppnades 2017, med konstverk, har Peter Svedberg fått ett generöst utrymme med tre verk, Stad, Äng och Skog. Det förstnämnda kommer att bli särskilt populärt. Det avbildar Stockholm i vinterskrud och är utformat som en cylinder. Olika bilder med ofta välkända motiv har ställts samman på ett nytt sätt så att exempelvis Medborgarplatsen ligger intill Konserthuset eller Katarinahissen gränsar till Strandvägen. 

Verket mäter 26 x 2,8 meter. I grunden bygger det på fotografier. Bilden ser skarp ut om man ser den på avstånd. Men kommer man tätt intill den blir konturerna upplösta då de visas genom ojämnt reliefglas. Effekten kan påminna om intrycket av impressionistisk konst, som på nära avstånd tycks upplösas i färgfläckar men sedd på avstånd har bestämda former och färger.

Verket har en central position på den östra perrongen. Det är gjort med en teknik som kallas UV-printing. ”Genom att printa på glas blir bilden genomlysbar på ett annat sätt än med andra tekniker. Jag tycker att glas är väldigt spännande att arbeta med”, säger konstnären Peter Svedberg – detta enligt företaget Printglas hemsida. 

Många människor passerar på platsen och väntar på tågen där. Att betrakta Stad är då ett lämpligt sätt att fördriva tiden. Verkets detaljrikedom och de sammanställda Stockholmsmiljöerna med alla människorna kan man fängslas av en bra stund. 

Med tiden kommer bilden allt mera att bli ett tidsdokument. Stadens miljöer förändras liksom utbudet av butiker och restauranger och sättet att klä sig en vinterdag. På bilden från 2017 finns byggnader som redan har försvunnit eller ersatts av andra, som Kolingsborg vid Slussen. Ett Stockholm om tio år kommer att se annorlunda ut och de som då väntar på sitt tåg kommer att se in i ett förflutet skede av stadens liv.

Så här beskrivs Stad i SL:s information på nätet. ”Bakom reliefglaset finns en upplyst bild i form av ett fotocollage med välkända Stockholmsmiljöer. Svedberg anser att Stockholm är som mest exotiskt för turister på vintern och valde därför att fotografera staden i snö. Därefter bestämde han sig för att fråga alla dem han mötte under ett par månader om de ville vara med i verket. De fick då komma till hans ateljé och fotograferas i vinterkläder. Närmare 170 personer (och fyra hundar) finns med i fotocollaget!”

Konst för pendlare (1)

Stockholm har fått två nya pendeltågstationer. Detta i samband med att Citybanan byggts för att anpassa antalet spår genom staden till den ökande tågtrafiken. Nu går det fyra spår genom det som förr förtjänade benämningen ”getingmidjan”. När de två nya stationerna byggts har också en, Karlberg, stängts. De nya stationerna heter Stockholm City och Stockholm Odenplan. 

Pendeltågen har alltid stannat vid Stockholms central. Det gör de nu också, egentligen, för Stockholm City ligger på samma plats, men djupare, fjärran från dagsljuset. Mellan de olika avdelningarna på stationen förflyttar man sig med hissar eller rulltrappor. När stationerna öppnades råkade någon skada sig i en rulltrappa och de stängdes av en tid för att justeras. Nu är förhoppningsvis riskerna eliminerade, men det är ändå besynnerligt att så många av rulltrapporna står stilla. Rulltrappor förbinder också pendeltågstationen vid Stockholm Odenplan med tunnelbanans station där.

En bra sak med de nya perrongerna är att de försetts med skyddsmurar liknande de som finns på sina håll utomlands, till exempel vid de nyare tunnelbanelinjerna i Paris. Skyddet innebär att man inte kan ramla ner på spåren, och ljudet av annalkande och avgående tåg blir svagare. 

De två nya stationerna har försetts med konstverk utförda av fjorton olika konstnärer. Utöver att vara dekorativa ska konstverken hjälpa resenärerna med orienteringen. Åtta av konstverken finns vid Stockholm City, resterade sex vid Stockholm Odenplan. Det rör sig om stora verk som man inte så lätt missar, och storleken gör att de blir svåra att göra rättvisa på foto. Bäst är förstås att se dem i verkligheten. Flera av verken består av flera delar, och det är tveksamt om resenärerna som ser dem kan uppfatta en helhet av delarna som kan vara utspridda över stora ytor. 

Jag tror att konstverken på de nya stationerna kommer att bli uppskattade av allmänheten. Här ska jag inte redogöra för alla, men kommer att ta upp tre av dem. Först ett av verken vid Stockholm Odenplan.

Det består av två stora glasmosaiker av Sunniva McAlinden, kallade Länk. De finns vid södra mellanplanet på stationen. Med formaten 20 x 3 meter respektive 16 x 3 meter är de lätta att upptäcka. Motivet är abstrakt, lugna former i milda färger som på avstånd ser ut som målningar och kan föra tankarna till textilkonstverk. Det är först när man kommer nära som man kan se att de är mosaiker.

Den som sett berömda mosaiker som exempelvis de bysantinska i kyrkan San Vitale i Ravenna kan förundras över det makalösa arbete som ligger bakom verken – noggrannheten, tidsåtgången, tålamodet. Numera går det snabbare. Så här har bilderna kommit till enligt SL:s information på hemsidan.”Hon har målat på duk, som sedan klippts i remsor och länkats samman. Därefter har de fotograferats och bearbetats digitalt för att transformerats till stora färgstarka pixelytor. Dessa har i sin tur översatts till de stora glasmosaikerna som skapar ett färgstarkt blickfång i rummet.” 

Fortsättning följer.

Central Park (2): landskap

Ingen annan utländsk park är så välkänd för svenskar som Central Park i Manhattan, New York, även bland folk som aldrig har varit i staden. Den amerikanska dominansen inom film och tv leder till att kunskapen om amerikanska förhållanden är mer detaljerad än för andra länder, möjligen med undantag av Storbritannien. Säkert känner många till den stora Gorkijparken i Moskva. Då är sannolikheten betydande för att det är tack vare en amerikansk författare, Martin Cruz Smith, som 1981 skrev en bok, två år senare filmad, med det namnet. Central Park är förstås en ännu mycket vanligare filmmiljö. Hur många älskande par har inte mötts eller strosat runt i parken? Hur många har inte blivit mördade i kriminalhistorier som utspelas där?

Central Park dyker också upp i komediserier som utspelas i New York. Välkända sådana komediserier som visats i svenska tv-kanaler, och till och med gått i flera repriser, är Vänner, Seinfeld och Spin City. Parken finns med i dem alla, som mötesplats, picknickställe eller motionsmiljö. Handlar det om New York, så handlar det också om Central Park.

I de populäraste promenadstråken är det ofta fullt med folk. Särskilt gäller det parkens södra del, som vänder sig mot de stora affärs- och nöjesdistrikten.

Central Park är en mycket stor park. Men även då man befinner sig mitt i den gör sig storstaden påmind genom skyskraporna som sticker upp bakom parkens grönska.

Men det finns ställen där man med god fantasi kan inbilla sig att man befinner sig på landet, fjärran från en av världens stora metropoler.

Avskildhet och idyll finns att finna för det lilla sällskap som vill ha en lugn picknick i grönskan.

Och blommorna, visst hör de till en parkanläggning? Bilderna i detta och föregående bildsvep är tagna under april, en månad då tulpanerna blommar i New York.

På den avslutande bilden får en av parkens invånare säga farväl.

Central Park (1): djur och människor

Stora städer ska ha parker. Gärna stora parker, och många. Små städer bör också ha parker, men är staden liten är avståndet till den riktiga naturen överkomligt och behovet av parkens mera tuktade natur mindre. I storstaden erbjuder parkerna allt detta som är motsatsen till storstadspulsen: lägre ljudnivå, mindre trängsel och jäkt, bättre luft, grönska och avskildhet. 

I Stockholm har vi gott om parker, de flesta små men andningshål likafullt. Större parkområden – som Hagaparken, Djurgården, Tantolunden, Långholmen och Gärdet – ligger i innerstans utkant som en antydd kontakt med landsbygden och vildmarken. I en mycket mera vidsträckt stad som London ligger de berömda parkerna – ”the lungs of London” – som gröna oaser inne i stadsbebyggelsen. London har länge varit ett av svenskarnas främsta turistmål. De flesta känner därför till Londons populära parker, som Regents Park, Green Park, St. James’s Park och särskilt Hyde Park/Kensington Gardens, som inte bara är stor utan också belägen i anslutning till många turisthotell. Hyde Park är 2,5 kvadratkilometer. Londonturister kan vittna om att parken ger möjlighet till långa promenader på avstånd från trafikbruset.

På en karta över New Yorks centrala stadsdel Manhattan är de gröna ytorna inte många. Den största är Central Park, som anlades i mitten av 1800-talet för att ge en undanflykt undan den täta och höga stadsbebyggelsen runtom. Under årens lopp har parken genomgått många förändringar. I dag är den en viktig del av centrala New York och föranleder 40 miljoner besök årligen. Central Park är 3,4 kvadratkilometer och alltså betydligt mera vidsträckt än Londons Hyde Park, men ändå en liten del av Manhattan, som är nästan 59 kvadratkilometer. Jag har bara varit i New York en gång men tillbringade då en hel del tid i olika delar av parken. Det är en omväxlande, vacker park.

Här finns ett litet zoo i den södra, mest besökta delen. 

Djur som inte behöver befinna sig i burar eller bakom stängsel söker sig också till parken.

Särskilt under helgerna befinner sig mycket folk i parken. Central Park är förstås ett populärt strövområde, och utöver de flanörer som promenerar omkring eller sitter på kaféer och restauranger finns musiker, dansare, levande statyer och andra talanger som visar upp vad de kan.

Om man vill kan man ta sig en roddtur i en av parkens sjöar.

Här finns också dammen dit man kan ta med sin modellbåt som samsas med andra.

Öppna fält inbjuder till bollsporter eller annan idrott.

Folklivet är en del av charmen med Central Park, men också parken med dess varierande landskapsbilder är en sevärdhet. Mer om parkens landskap i kommande avsnitt.

Paus från fadon: Mafalda Arnauth och Maria Ana Bobone

Det är inte ovanligt att artister som blivit kända inom fadon prövar på annan musik emellanåt. Tidigare har jag skrivit i bloggen om Carminhos brasilianska utflykt med musik av Tom Jobim (21 december 2016), Cristina Brancos sofistikerade viskonst med nyskrivna sånger på skivan Branco (12 april 2018) och Cuca Rosetas julskiva från förra året (21 november 2018). Att man tillfälligt lämnar fadon faller sig naturligt för artister som vill utvecklas, lära något nytt eller tillämpa lärdomar från fadopraktiken i annan musik. Här tar jag upp två ytterligare två exempel, Mafalda Arnauths Terra da Luz (Parlophone) och Maria Ana Bobones Smooth (K Branca Music). Båda skivorna utkom 2015 och kan vara svåra eller omöjliga att få tag på i handeln, men Bobones finns på Spotify och Arnauths i olika Youtubefiler.

Varken Anauth eller Bobone är uppvuxna med fadon. Mafalda Arnauth kom i kontakt med den under sin studietid, Bobone genom att fadosångaren João Braga hörde henne och bjöd in henne att medverka på en av hans konserter. Kanske ligger det närmare till hands att pröva på annan musik än fado för artister som inte har med den sedan barnsben. Båda sångerskorna tillhör emellertid de främsta och mest personliga artisterna i den nya fado som kommit fram sedan 90-talet. Mafalda Arnauth har hela sin verksamhet svarat för mycket av sitt material, både som textförfattare och kompositör, och har därför inte varit särskilt beroende av standardrepertoar. Maria Ana Bonone spelar piano och ackompanjerar gärna sig själv. Unikt i dagens fado.

Musiken på Mafalda Arnauths Terra da Luz är svår att hänföra till en genre. Det är som sagt inte fado. Det är heller inte pop eller jazz. Eftersom hon sjunger på portugisiska (utom i en sång med en egen text på spanska) vänder hon sig tydligen till en inhemsk publik. Hon är själv upphovskvinna till text eller/och musik till de flesta av skivans sånger. Hon ackompanjeras av en liten ensemble med gitarrer, piano, accordeon och slagverk. Arrangemangen är smakfulla och musikerna spelar utmärkt, men Mafalda Arnauths distinkta, lätt igenkännliga röst är musikens centrum. Hon har som så ofta en känsla för poetiska och lite drömska stämningar, och hon sjunger eftertänksamt, lite dröjande i de tolv sångerna. Påfallande är sångerskans avspända handlag. Jag tycker den här skivan är trevlig. Den närmar sig populärmusiken utan att vara inställsam eller publikfriande. Melodierna fastnar inte direkt – ingen av dem skulle hävda sig i Eurovision Song Contest, till exempel – utan kräver förnyat lyssnande, vilket jag tycker de förtjänar.

Mafalda Arnauth.

År 2012 gav Maria Ana Bobone ut skivan Fado & Piano (Kb) med egna arrangemang samt pianokomp till en rad fados. Samma roll har hon på Smooth, men här är repertoaren en annan. Sångerskan sjunger genomgående på engelska till eget komp och några andra musiker, som Eurico Machado på olika slags gitarrer och Rodrigo Serrão, bas med mera. Tillsammans med Bobone har dessa två också deltagit som upphovsmän till de flesta sångerna, det rör sig alltså om nya sånger, inte standardnummer. Liksom på Arnauths skiva är arrangemangen lyckade. Och även här är det sången som är bärande. Maria Ana Bobone är en mycket bra sångerska med en vacker röst, fin känsla för detaljer och uppenbar musikalitet. Ibland låter det lite jazzigt, utan att vara jazz. Henne framtoning är sober intill elegant, även när hon sjunger fado. Jämförd med Mafalda Arnauths Terra da Luz är materialet lättare att ta till sig, och åtminstone sånger som My Wings och Morning Smile borde ha haft sin chans att nå en stor publik, men om så verkligen skedde är mig obekant.

Maria Ana Bobone.

Båda de här skivorna är lyckade utflykter från fadon, och jag lyssnar med nöje på dem, om än inte särskilt ofta. Och jag hoppas att båda sångerskorna stannar kvar inom fadon. Bevisen för att de kan bidra på ett intressant sätt där är uppenbara och talrika.

Tillbaka till Kellgren

När jag en gång i tiden gick i gymnasiet läste vi hela böcker i svenskämnet. Klassiker. Delar av vår nationallitteratur. Klassen plöjde igenom romaner som Love Almqvists Det går an, August Strindbergs Hemsöborna, Selma Lagerlöfs Jerusalem (båda delarna) och Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. Dessutom Tine av Herman Bang, på danska. Och den nitiske lektor Nilsson som jag hade i svenska i gymnasiet var också noga med att ta upp de viktiga poeterna genom historien, med många exempel att läsa.

Jag tror det fanns två syften med detta arbete. Först att vi skulle få en hygglig översikt över den svenska litteraturen och några av de viktigaste författarna. Jag kan säkert tacka lektor Nilsson för att jag ännu har ett hum om var författare som Lenngren, Stagnelius, Atterbom, Heidenstam, Levertin och andra hör hemma, tids- och genremässigt. Vad man har för nytta av sådana kunskaper är mera dunkelt, men lite allmänbildning är alltid på sin plats.

Det andra syftet var förmodligen att vi skulle upptäcka litteraturens och läsningens värde: att de var spännande, roligt, stimulerande och lärorikt att läsa. Här tror jag inte skolan lyckades alls. Jag har visserligen återvänt till Strindberg, Lagerlöf, Bergman och Almqvist, men det tog många år innan så skedde, och aldrig till Herman Bang. Och troligen för att den första läsningen var förbunden med tvång. Vi fick inte välja vilken bok vi läste, eller i vilket tempo. Och med läsningen följde uppgiften att komma fram till vissa etablerade uppfattningar om verken: deras komposition, filosofiska eller idémässiga budskap, betydelse i litteraturhistorien, person- eller miljöskildring och liknande. Läsningen var inget nöje utan en uppgift för att komma fram till en redan formulerad åsikt. Det fanns ett facit. Därför var det mycket tråkigare att läsa de nämnda böckerna än de stora ryska författares verk som jag upptäckte vid samma tid – men Dostojevskij, Tjechov, Turgenjev och Gorkij var inte ens nämnda i läromedlen.

Ungefär samma sak med poesin. Vi ägnade Esaias Tegnérs versioner av Svea ett par veckor – utan att poetens och biskopens åsikter i Finlandsfrågan blev särskilt intressanta. Att sätta in litteraturen i olika sammanhang – idéhistoriska, politiska, ekonomiska, estetiska – är en väsentlig uppgift för litteraturvetenskapen och även för undervisningen om litteratur. Men alltför många och vidlyftiga förklaringar kan också ställa sig i vägen för den spontana och direkta upplevelsen av verket. 

En dikt som Johan Henrik Kellgrens (1751–95) Den nya skapelsen kan det förvisso förklaras mycket om. Man kan till exempel diskutera om Kellgren här hämtat intryck från de tyska filosofer som formulerade förromantikens idéer. Kellgren var annars en förnuftets, saklighetens och måttfullhetens man, som under sitt korta liv som diktare, journalist, publicist och kritiker ständigt argumenterade för upplysningstidens idéer, baserade på Voltaires filosofi, och med polemisk eller satirisk udd vände sig mot vidskepelse och vantro. Den nya skapelsen tillkom sent i hans liv, och den samtida publik som mötte dikten blev säkerligen förvånad eller förbryllad eftersom dikten så tydligt vittnar om ett känslosammare, mera romantiskt sinne.

Med all litteraturhistoria lagd åt sidan talar Den nya skapelsen direkt till läsaren som den storslagna och kompromisslösa kärleksdikt den är. Visst, här finns några ord, former och vändningar som låter gammaldags. Men få dikter från 1700-talet har så lätt att tala till en nutida läsekrets. Så Den nya skapelsen ska läsas även i fortsättningen.

Den nya skapelsen

Inbillningens värld

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död –
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.

Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;

Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? – ingen
förutan den som älska vet.

För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? – återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.

Ej nog – du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;

Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? –
Då visas han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.