Fadon finner sin publik (1)

Under rubriken Fadon finner sin publik publicerar jag i fem avsnitt kapitlet Mot en ny publik ur min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). I dag är fado en populär, välkänd och mycket spridd musik i Portugal, med många lyssnare även utomlands. Så har det inte alltid varit. Då fadomusiken uppkom i början av 1800-talet levde den bara i Lissabons fattigaste stadsdelar och hamnområden, en miljö med avigsidor som utbredd prostitution, brottslighet och drogmissbruk. Mötet med större publikgrupper blev möjligt genom olika mediers utveckling, och under decennierna före och efter sekelskiftet 1900 blev fadon populärmusik – en utveckling som den inte alls är ensam om, det finns stora likheter med till exempel jazzens och tangons stigande popularitet, som inföll ungefär vid samma tid.

Det mesta av texten har jag hämtat ur boken utan ändringar. I den femte delen har ett kort stycke ersatts av nyskrivet (som handlar om de allra tidigaste inspelningarna av fado). Maria Severa, som nämns i inledningen, är fadons första stora – och ännu mest legendariska – sångerska, omtalad inte bara för sin musikaliska insats utan även för en kärlekshistoria med aristokraten Conde de Vimioso. Hon finns mera utförligt beskriven i ”fadoprofilen” nr 99 som publicerades i bloggen den 15 november 2015.

* * * * *

Bilden av Maria Severa ä gjord
av Alberto Souza.

Maria Severa blev kort efter sin död en legend. Namnen på samt vissa biografiska uppgifter om andra musiker från 1800-talet finns också. Men det var långt före inspelningarnas tid, och det förekom ingen musikkritisk bevakning av fadon i pressen. Vi vet alltså inte mycket om hur musikerna då lät. Det är också svårt att få en uppfattning om hur spridd fadomusiken var i mitten eller slutet av 1800-talet i Lissabon. Det är känt att den förekom vid folkfester, religiösa processioner, tjurfäktningar och sammankomster i fina salonger. Men hade den nått borgerskapets hem?

I romanen Kusin Basílio med originaltiteln O Primo Basílio (1878) berättar Eça de Queirós (1845–1900) om en ung kvinna, Luísa, som blir förförd av kusinen Basílio. Luísa lever i högborgerlig miljö tillsammans med sin man Jorge, som är gruvingenjör. Paret har ett mindre men välbärgat hem i Lissabons centrum. De umgås med ämbetsmän, akademiker och affärsmän. Musiken är starkt närvarande i de Queirós roman. Man går och ser opera och zarzuela. I hemmet finns ett piano där man spelar nocturner av Chopin och ackompanjerar populära arior av Gounod, Meyerbeer och Verdi. Även fadon finns med i denna musikaliska värld. Luísa och hennes vänner både sjunger och spelar fado, en sentimental och enkel folklig musik, banal men populär. En sång Fado do Vimioso nämns flera gånger i romanen. Jämte sången Fado da Severa – båda handlar om Maria Severa och Conde de Vimioso – var den den mest spridda fadosången vid denna tid.

Lars Axelssons svenska översättning
publicerades 1987.

Fado som notutgåva

Det framgår inte av romanen om Luísa sjunger fado efter noter. Men om hon gjorde det, så använde hon de notutgåvor med fadosånger som hade varit i omlopp sedan mitten av 1800-talet. Under 1870- och 80-talen blev sådana utgåvor allt talrikare. Häftena såldes till en publik som kunde läsa noterad musik och hade något att spela den på. Arrangemangen är tänkta för piano. Med noterna fick musiken en spridning i högborgerliga kretsar där det ingick i unga damers uppfostran att spela piano och tala franska. Musiken framfördes under påverkan av tidens populära romanser och arior och var prydligare, mer sofistikerad än den folkmusik som kunde höras i gränderna och på kaféerna.

Vid samma tid spreds också betydligt påvrare och billigare häften som innehöll enbart sångtexter. Dessa riktade sig till en fattigare läsekrets som inte hade någon musikutbildning, inte tillgång till piano och tillhörde arbetarklassen snarare än borgerskapet.

Nästa avsnitt handlar om fado på teatern.

Stadsdelen Alfama i Lissabon är en del av fadons hembygd. I det nutida Alfama ser man många spår av historien.

Poeten Michelangelo

Michelanglo Buonarroti (1475–1564) är en av konsthistoriens superstjärnor, den italienska högrännesansens portalfigur inom konsten vid sidan av Leonardo da Vinci (1452–1519), som mer än någon annan blivit en symbol för renässansmänniskans nyfikenhet, kreativitet och mångsidighet. Men inte heller Michelangelo var fast i ett enda fack. Han kallade sig helst skulptör men är lika känd som målare, framförallt genom arbetena i Sixtinska kapellet i Peterskyrkan i Rom. Och så var han poet.

Detalj ur Yttersta domen, Sixtinska kapellet, Peterskyrkan, Rom.

De här två dikterna har jag funnit i Italiensk lyrik i urval av Anders Österling  (Svalans lyrikklubb, Albert Bonniers Förlag 1970). Den första av de två dikterna här är tolkad av Per Daniel Amadeus Atterbom, den andra av Anders Österling.

Konstnärns dödsberedelse

  Min långa levnads vilda fart sig saktar:

på stormigt hav i bräcklig båt jag hunnit

den hamn, där, för var timme, som försvunnit,

jag dömas skall, och mörker porten vaktar.

   Ej mer min konst förgudande betraktar

den fantasi, som, ack, så vådligt brunnit:

jag ser de nät, som bildningsgåvan spunnit;

ty flärd är allt, vad här man skönast aktar.

   Ni, stolta tankar av min tjusnings villa,

vad bliva Ni vid tvenne dödars möte?

En är mig viss, den andra mig förskräcker.

   Så vila, pensel, trogna mejsel! – Stilla

flyt hän, o själ, uti den kärleks sköte,

vars famn på korset dig sin fristad räcker.

Pietà, Sixtinska kapellet, Peterskyrkan, Rom.

Som när ett block av sten –

Som när ett block av sten man hugger ur

och i den hårda marmorn finner

konturen av en levande figur,

som växer fram, i mån som sten försvinner,

så kan det goda i min själ

på djupet spåras, innestängt likväl

av ytans hölje, detta hårda hinder

som är min egen köttsliga natur.

Blott du kan undanskilja

allt det som ännu binder

intelligens och skaparkraft och vilja.

               

Klassiska nedslag (23): Béla Bartók i Portugal

Ungraren Béla Bartók (1881­–1945) är en av 1900-talets största och mest nyskapande tonsättare. I många av sina verk har han integrerat folkmusiken i den klassiska traditionen. Bartók bidrog själv i hög grad till att utforska och dokumentera folklig musik. Under många resor i Ungern, Rumänien, Turkiet, Nordafrika och andra områden samlade han in musiken och använde den för att vitalisera sitt eget komponerande.

Béla Bartók 1902.

Innan denna verksamhet tog fart reste Bartók som utövande pianist. År 1906 gjorde den 25-årige tonsättaren en turné i Spanien och Portugal tillsammans med pianisten och landsmannen Ferenc Vecsey. Om resan skrev Bartók till sin mor i några brev. Det är intressant läsning. Dels ger breven en bild av hur det var att resa omkring som musiker för drygt hundra år sedan. Dels får vi vittnesbörd om hur tonsättaren uppfattade sina resmål. Detta var en annan tid, en annan värld än vår, men kanske finns det ändå något att känna igen i beskrivningarna? Bartók, som på alla bilder ser allvarlig ut och sannerligen hade skäl till stort allvar längre fram i livet, visar också en oväntad glimt av humor och självironi i anteckningarna.

Textavsnitten i detta inlägg har jag funnit i en mycket läsvärd samling med brev, artiklar och andra dokument king Bartók – Béla Bartók … ur folkmusikens källa (Anthropos 1981). Boken är sammanställd av József Ujfalussy och översatt av Sara Arvidsson.

I ett brev till modern den 26 mars 1906 skriver han:

Jag anländer till Lissabon på onsdagskvällen. Nästa dag skulle jag gå till Vecseys på hotell Bragança – klockan kvart i 11 på förmiddagen: de var inte där. Ett brev från Vecsey väntar på mig, i vilket det står att jag genast skulle sätta mig på tåget och åka till Madrid, för impressarierna hade förväxlat datum och den första konserten i Madrid skulle vara den 24:e. Sedan kommer två herrar: den ene förklarar på franska att jag måste skynda mig, för det enda tåget till Madrid ska gå inom en halvtimma; den andra talar till råga på allt portugisiska, knappast någon spanska. Nå, det var rena cirkusen att förstå varandra. Den där galna portugisen – han hade på sig en illröd sidenväst ihop med en skarpt gul fladdrande halsduk – klämde in mig i en vagn och så hoppsan iväg till mitt hotell! På ett par minuter rafsade jag ihop de viktigaste sakerna och så hoppsan iväg till Estação Central! Som väl var kom vi fram två minuter för sent.

   Jag måste få beskriva lite utförligare, hur det ligger till med järnvägsförbindelserna.

   Mellan Lissabon och Madrid går det ett! tåg om dagen! Det är den s.k. expressen, som ”jagar fram” i 28 kilometers hastighet, dvs. mer än dubbelt så långsamt som våra snälltåg. Det tar 21 timmar från Lissabon till Madrid! De portugisiska tågen är rysliga. Korridorer, toaletter, värmeledningar är okända begrepp. Belysningen är samma slags svaga nattlampor som på bussarna i Budapest. I en 1:a-klasskupé ska 10 resande få plats.

   Jag kom fram den 24 på morgonen, och halv 6 på eftermiddagen ägde konserten rum på en teater. Flygeln var bra – en Bechstein. Entusiasmen var stor, men publiken var fåtalig. Till konserten i dag väntas fler komma. Lilla Vecseys hälsa är inte den bästa; från rummet till konserten, och därifrån tillbaka, ingen annanstans. Det var nära att turnén hade blivit inställd.

Är detta en av de gränder som Bartók såg i Lissabon?
Från stadsdelen Mouraria.

Staden Lissabon ger blandade intryck, men jag uppfattar mest förtjusning i Bartóks rader:

Lissabon är en underbart vacker liten stad. Fast den är ingenting för nervösa. Det är ett otroligt oväsen på gatorna. Varenda människa skriker, när de utbjuder sina varor. Så många ”varken åsna eller häst” det finns! Och alla är de så fullastade med varor att de nästan ramlar omkull. En sådan smuts det är i en del stadsdelar. Och sådana förkrympta trashankar som stapplar omkring i den här fiskluktade smutsen. Men helhetsintrycket är ändå outsägligt älskligt. Ingen annanstans skiner solen lika inbjudande; och just detta gör de trängsta, krokigaste gatorna tilltalande. Det är en originell stad. Den har inga betydande konstskatter, men dess karaktär är helt annorlunda än någon annan stad jag hittills sett. Demi-Afrique. Och den brunhyade befolkningen med sitt kolsvarta hår! Det är mycket intressant …

Porto ligger vid floden Douro i norra Portugal.

Resan gick vidare till Porto och Coimbra. Hotell, mat och utländska vanor är framträdande inslag i tonsättarens möte med det främmande landet. Ur ett brev till modern den 11 april 1906:

Publiken i Porto var mest entusiastisk.

   Jag har ett fasligt besvär med portugiserna. Det är hemskt roligt att höra hur jag gör mig förstådd med dem. Men de förstår i alla fall lite spanska; fast jag förstår inte mer än en smula, och det är också sällan – av vad de säger.

  Så många olika sedvänjor jag måste anpassa mig till! T.ex. här står hotellrummen i allmänhet vidöppna. På ett hotell putsar de inte skorna, på ett annat får man inga tändstickor. På ett ställe kan man bara få middag klockan 5, på ett annat inte förrän klockan 9. I Madrid började konserten klockan halv 6, i Lissabon klockan halv 9, och den varade till klockan 12. I Madrid stod flygeln snett, i Lissabon stämde de den aldrig, i Porto vinglade pianostolens ben betänkligt. Man äter bara 2 gånger om dagen, men – i synnerhet till middagen – får man förskräckligt mycket. Jag äter upp allt jag får. Hur många rätter mat man får, har jag ännu inte kunnat räkna. Sist kommer bakverk, ost, kaffe, valnötter, äpplen, apelsiner, löskokt ägg, bananer; allt detta är ”Codan”. Tänk dig bara ­– i Porto lagar de spenaten med olja. Och de lade upp en hög med okänd och obegriplig mat framför mig. Jag åt upp den! Tänk om det var maskomemett eller råttpastej.

Botaniska trädgården i Coimbra.

   Nu har jag kommit hit till Coimbra över en dag (universitetet, det enda som finns, ligger här). Det är en liten småstad (13000 invånare) med några få intressanta gamla byggnader. Ett underbart läge. (…)

   Idag har portugisiska bönder hälsat på mig för första gången. Jag promenerade i skymningen på ängarna i Coimbra. Då kom de hem från arbetet; kanske tog de mig för en präst, och så sade de: ”Bom noite”. Jag sade detsamma till dem. Så nu har jag alltså talat portugisiska!

Petimätern i mig måste förstås påpeka att ordet noite är femininum och att bönderna troligen sade Boa noite. Men man kan förstå varandra även om ett adjektiv böjs fel.

Béla Bartók står långt fram bland mina musikaliska husgudar. Han han komponerat mycket underbar musik med en särskild must och märg. Ett av favoritverken är Divertimento för stråkar från 1939. Musik komponerad i skuggan av det krig vars fasor tvingade tonsättaren att fly till USA, där han avled sex år senare. Det finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=h6cevpiaA5Y