Sommarlov!

På midsommarafton inträffade den typiska svenska sommaren med mörka moln, skurar och kylande vindar. Då, i början av sommaren, hade vi redan genomgått en sommarlång värmeperiod med nästan oavbrutet solsken och bara lätta fjädermoln på himlen. Och så har det fortsatt på andra sidan midsommar.

Alla är förstås medvetna om nackdelarna med torkan och den strålande sommaren: skogsbränder, sinande brunnar, minskande skördar och så vidare. Men man kan inte göra mycket åt saken, så varför inte uppskatta tillståndet?

Det blir mycket tid utomhus. Strosande i staden, gärna i parker och vid vattendrag. En kopp kaffe på en uteservering. En bok i handen, läsning på en parkbänk. Glasskonsumtion på rekordnivå. Värmen sprider sig också inomhus, öpnna förnster ger ingen svalka ens nattetid. För den som inte behöver arbeta inställer sig en känsla av vila, nästan letargi. Det blir inte lika lockande att sitta vid datorn med någon syssla som till exempel att skriva nya bloggtexter.

Denna behagliga slöhet tycks ha spritt sig även till bloggens normala, mycket begränsade läsarkrets. Ovanligt få har besökt bloggen de senaste veckorna, fullt förståeligt. Därför tar nu bloggen ett kort sommarlov. Den som ändå vill hitta något att läsa där har över 600 gamla inlägg att ta del av. Och sommarlovet blir nog ganska kort, någon eller ett par veckor, delvis beroende på vädret. 

I stället för att sitta framför datorn kan vi titta på enstaka förbiglidande moln, blommor eller fåglar. Och lägga grunden till minnet av en sommar som kanske aldrig kommer att upprepas.

Bilder ur minnesdimman

Mörtsjön, Täby.

I denna blogg har jag publicerat många egna foton. Det har gått bra; här finns ingen redaktör, ingen nämnd som avgör vad som är av tillräckligt bra kvalitet. 

Söder Mälarstrand från Riddarholmen.

Nu tas mera foton än någonsin. Efter digitalkamerans genombrott behövde man inte längre bry sig om någon film och dess volymbegränsningar. Man tar så många bilder man vill och slänger de misslyckade. Mängden tagna bilder har ökat ytterligare sedan kameror byggdes in i mobiltelefoner. Och nu är det också lätt att sprida sina bilder till andra via sociala medier eller i en blogg som denna. Allt detta påverkar förstås vårt sätt att förhålla oss till bilder. 

Genom åren har jag avverkat sju åtta digitalkameror. Bilderna i detta inlägg är tagna med den allra första, inköpt 2001. Den hette Nikon Coolpix någonting. För sin tid var det en ganska fin kamera, en liten silvrig sak med tre megapixel och möjligheter att zooma fem gånger, medan de flesta andra kompakta digitalkameror då hade en eller två megapixel. Bilderna blev alltså jämförelsevis skarpa även om man förstorade dem till A4-format. Nu har alla digitalkameror, även de som ingår i mobiler, så många bildpunkter att det inte har något betydelse för skärpan. Bilderna blir skarpa även om de förstoras till A3-format, förutsatt att ljuset är bra och skakningsoskärpa undviks när man tar bilden.

Söder Mälarstrand.

Många tycker om att se bilder från det gamla Stockholm. Man kan jämföra med hur det ser ut på samma platser nu, vilka byggnader som ersatts av nya eller byggts om, hur kläderna som folk bär har förändrats, eller bilmodellerna, eller bussar och spårvagnar. De här bilderna är femton år gamla, tagna en novemberdag 2003. Inte särskilt länge sedan, och så mycket har inte hänt på de här platserna. Och detaljerna försvinner i dimman.

af Chapman, Skeppsholmen.

Dimma ger bra förutsättningar för bilder. Är man ute i naturen, som alltid är lite oförklarlig, så ter den sig ännu mera gåtfull. Vilka hemligheter gömmer sig i töcknet? Var det dimma de dagar då folktron befolkade berättelserna med älvor, huldror och andra mytiska varelser?

Mörtsjön, Täby.

Också det vardagliga synerna i staden blir förvandlade. Det är som om staden blir lite främmande, som om man vandrade omkring i en obekant miljö. Som om en välbekant gata plötsligt rymmer möjligheten att leda någon annanstans eller en byggnads konturer mjukas upp och omformas. Så med dimman kan vi se staden på ett annat sätt, som om vi inte var vana vid den och ännu inte är alla hemligheter på spåren.

Västerbron?

Tavlan på väggen: Elias Martin, Milton och hans två döttrar

Relief på Elias Martins gravsten

Elias Martin (1739–1818) är en av de mest betydande konstnärerna i Sverige under 1700-talet. Han fick tidigt en konstnärlig utbildning och for 1766 på en studieresa till Paris, där han studerade vidare för franska målare. Men Martin trivdes inte med den franska klassicismens stilideal och flyttade till London efter ett par år. I England stannade han ända till 1780, och han blev framgångsrik både som utövande konstnär, inte minst inom akvarelltekniken, och som pedagog. Ett tecken på hans framgång var att han blev associerad medlem i Royal Academy. Efter återkomsten till Stockholm blev han också med i Konstakademin och var flitigt verksam som lärare och konstnär, delvis på uppdrag av hovet. Han var en framträdande personlighet i kulturlivet och vän till både Bellman och Sergel. Men under sin ålderdom led han av både ekonomiska bekymmer och ögonproblem. Han är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Elias Martin var en produktiv konstnär som arbetade med flera tekniker: oljemålningar, akvareller, tuschlaveringar, gravyrer. Han målade porträtt, till exempel av Bellman, en mängd landskap, långt innan friluftsmåleriet blev på modet i mitten av 1800-talet, och genrebilder (det brukar vara människor men inte porträtt eller bibliska ämnen, utan motiv av typ ”lekande barn”, ”hos frisören” eller ”skördefest på landet”). Den lilla bilden, mindre än en A4-sida i format, av Milton och hans döttrar, är en tuschlavering från Martins tid i England. Han har signerat den ”E. Martin” och skrivit titeln ”Milton and his two daughters”. Men den är inte daterad. 

Vem var Milton och varför avbildade Elias Martin honom? Det vet vi inte. Kanske var det ett beställningsarbete. Personerna är fint tecknade, men den ena flickans högerarm ser underlig ut. Är den så kort eller håller hon armen på ett besynnerligt sätt? Eller har konstnären slarvat? Milton är sysselsatt med ett arbete som kräver papper, penna och bläck, assisterad av sina döttrar. Vad han gör är oklart. Kanske är han en kunglig ämbetsman, en skatteindrivare, tulltjänsteman, sekreterare? Vem vet?

Wisława Szymborska: Löken

Löken är något annat den.

Den har inget innandöme.

Löken är sig själv tvärs igenom,

till högsta graden av lökighet.

Lökaktig till det yttre,

lökaktig ända ner i roten

skulle den kunna se in i sig själv

utan att förfäras.

I oss så mycket främmande och vilt

som knappast ens täcks av huden,

ett invärtes inferno finns i oss,

en våldsam anatomi,

men i löken bara lök,

inga tillkrånglade tarmar.

Den är flerfaldigt naken,

innerst inne sig lik.

Löken är ett samstämmigt vara,

en lyckad skapelse är löken.

I den ena helt enkel den andra,

i den större ryms den mindre

och i nästa följande,

dvs. den tredje och den fjärde.

En centripetal fuga.

Ett eko komponerat till en kör.

Löken, den förstår jag:

Världens mest välskapta mage.

Den omger sig själv med glorior

till sin egen ära.

Inuti oss – fetter, nerver, ådror,

slem och sekret.

Och vi förvägras

perfektionens idioti.

Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Löken ingår i samlingen Otal från 1976. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.

Lars Lerin på Liljevalchs (2)

I den samling av akvareller som Lars Lerin ställer ut på Liljevalchs konsthall i sommar och fram till den 9 september finns en stor målning av ett bostadshus. Man drar slutsatsen att det är en amerikansk storstadsmiljö, detta utifrån liknande miljöer som skildrats i filmer och teveserier. 

Lägenheterna är upplysta och där inne finns människor i olika aktiviteter. De ser ut att vara hämtade från gamla amerikanska filmer, figurerna kan erinra av bilderna på de filmstjärnekort som barn samlade på då Lars Lerin och jag själv, liksom många i publiken, var små. Liljevalchs Mårten Castenfors, som skrivit korta karakteriserande texter om utställningens olika avdelningar, menar att bilden är inspirerad av Hitchkockfilmen Fönstret åt gården, där huvudpersonen iakttar hur ett mord begås i en lägenhet mittemot. Så kan det vara. Men inspirationen skulle lika gärna kunna vara äldre amerikansk film i största allmänhet. Den här scenen – en brudgum som bär sin hustru över tröskeln efter vigseln – har filmats åtskilliga gånger.

Personerna som syns genom fönstren är inte tecknade med knivskarpa drag, men de påminner ändå om välkända skådespelare som Cary Grant, Esther Williams, James Stewart, Rita Hayworth och så vidare. Är det inte Marilyn Monroe som visar upp sig här?

Det är lätt att stanna till ett tag vid en målning som denna, studera alla detaljer. Detsamma kan sägas om den enorma målning som visar material i ett arkiv: böcker, pärmar, mappar, rapporter, anteckningsböcker etc. Här ger den lilla bilden i bloggen ett mycket blekt intryck av verket – meter efter meter av arkivmaterial. Tanken på vilket otroligt arbete som ligger bakom den väldiga målningen uppstår omedelbart.

Uställningens största avdelning ägnas bilder från krigets Syrien, som Lerin inte själv har upplevt utan som de flesta andra tagit del av genom teve-nyheterna. 

Folktomma radas de förstörda städerna upp. Mårten Castengren skriver:

I fokus utbombad fasa och mörker. Städer raserade bortom allt förnuft. Krigets vanvett. Det går inte en dag utan att vi ser overkliga bilder som hastigt flimrar förbi i tv-rutan. Vi noterar förödelsen i Syrien, men den är allför stor, så vi stänger av och går vidare. Lars Lerin år oss att åter se. Han fäster fasan i akvarellens flyktiga medium. Han gör förödelsen skrämmande men också vacker. Genom sin oöverträffade teknik tvingar han oss att stanna upp och genom sin konst får han oss att åter bli varse det vi vill förtränga.

Avslutningsvis en bild av det som först möter besökaren: Lars Lerins fotografier som täcker en hel vägg. Bilder av hundar och katter, de flesta fotograferade i Sydamerika. Enkla, omedelbara bilder, fångade i ögonblicken. Mycket finns att titta på i denna konsthall i sommar.

Lars Lerin på Liljevalchs (1)

Under sommaren, fram till den 9 september, ställer Lars Lerin ut ett hundratal akvareller på Liljevachs konsthall på Djurgården i Stockholm. En skribent i Dagens Nyheter trodde att detta skulle bli Liljevalchs mest besökta utställning genom tiderna. Hur det blir med det återstår att se, men hans förmodan verkar inte orealistisk. Lars Lerin hyllas av kritiker och konstkännare och har dessutom en folklig popularitet som ingen annan nutida konstnär. Hans chosefria värmländska personlighet, som exponerats mycket i teve, bidrar till denna popularitet, men det grudläggande är förstås Lerins fantastiska kompetens som akvarellmålare.

Viss trängsel kunde alltså befaras då jag besökte utställningen i början av juni. Över en halvtimme före konsthallens öppnande fanns redan en kö på 15–20 meter. Men den hade inte vuxit nämnvärt då konsthallen öppnade vid tio. Det fanns gott om plats inne i salarna, och det var ingen svårighet att forografera akvarellerna. Här och i kommande avsnitt finns några bilder. Det ska som alltid sägas att det är bättre att se konstverken i verkligheten, framför allt på grund av deras storlek. Några av bilderna är lite beskurna, och jag har också plockat fram detaljer på några ställen.

Akvareller ser vi ofta som något mera anspråkslöst än oljemålningar: mindre till formatet, återhållna i ambitionsnivå. Men här är Lars Lerin inte blygsam. Målningarna är omsorgsfullt utarbetade med fint detaljarbete och stora, övergripande former. De är i vissa fall så stora att de rejäla ark som Lerin målar på inte förslår utan måste fogas samman med tydliga skarvar. Utställningen har Lerin utarbetat tillsammans med Liljevalchs Mårten Castenfors, som också har skrivit de texter som åtföljer utställningens olika avdelningar. 

Utställningen är upplagd kring olika teman i Lerins konst. I en sal finns bilder av fåglar, i ett annat värmländsk natur, ett tredje innehåller reseintryck, och så vidare. 

Färgglada och idylliska bilder har lämnats utanför, och utställningen domineras av allvarliga, ofta stillsamma bilder. I ett rum visas mindre akvareller med människor som motiv; annars är det slående hur ofta bilderna saknar mänskliga inslag. De är ofta ödsliga, lite olycksbådande, det är lätt att uppfatta en känsla av ensamhet, isolering och tomhet. Bildernas titlar är för det mesta rätt intetsägande. En bild från ett kontor heter ”Kontor”, en av en korridor heter ”Korridor” och så vidare. 

Nu behöver Lars Lerins bilder inga namn, och inte heller några beskrivningar. Det är lätt att inse hans hantverksskicklighet och fängslas av stämningen i bilderna. Men jag tycker Mårten Castenfors korta texter är intressanta och träffsäkra. Så här skriver han om Lerins avbildningar av fåglar.

I glasmontrar, på tråd och bakom galler uppstoppade och levande småfåglar på rad. I akvarell en hyllning till vardagsfåglar med igenkännbara arter som inbördes bildar färg- och formrytmer. Lars Lerins pensel, pigment och vatten finner ett stillat liv utan kvitter och flax. En parad av vacker förgänglighet i akvarell som för oss återkallar minnen av ett instängt och dammigt naturmuseum eller en skolsal i väntan på lärarens förmaning.

En avdelning av utställningen innehåller bilder på obefolkade rum. Opersonliga, lite sterila påminner de om bilder som man kan se i hotellinformation när man söker rum på internetsajter. Eller lokaler som står tomma sedan människorna som brukar finnas där har gått därifrån. Castenfors skriver:

Vi klickar dagligen fram bostadssajten Hemmet i en längtan efter något annat, något mer. Vi drömmer oss bort till ett annat liv. Lars Lerins akvareller återger vår tomhet. I fokus avskalade nordiska hem som är till förväxling lika. Samma soffa, säng, bord och stol. Samma arrangerade blomma och skål. Svalt och stilenligt. Ensamt. Vi klickar vidare på datorn, men i Lerins akvareller fastnar den välpolerade ytan som ett dokument över vår egen vilsna tid.

Jag återkommer med ytterligare ett inlägg kring utställningen. Då med bilder från krigets Syrien och arkiv fyllda med böcker, pärmar, mappar etc. Samt min speciella favorit: ett amerikanskt bostadshus med scener inspirerade av film.

Två dikter av Brecht

Bertolt Brecht (1898–1956) är en av 1900-talets tongivande författare, särskilt inom teatern med verk som Tolvskillingsoperan (1928), Staden Mahagonnys uppgång och fall (1930), Den goda människan i Sezuan (1940) med flera. Brecht var kommunist, vilket han inte försökte dölja i sina starkt politiska dramer. Distanseringseffekter – att åhörarna inte identifierar sig alltför starkt med rollfigurerna utan bibehåller en kritisk distans till det som utspelas – har varit vägledande också för många efterföljande dramatiker. Under 1900-talets första decennier var det många författare som liksom Brecht hade stora förhoppningar kring kommunismen, en ideologi som då inte hade utprovats så länge och inte i så många länder. Frågan om hur Brecht hade ställt sig i dag, med åtskilliga facit i hand, kan förstås inte besvaras. 

Brecht var också lyriker, och jag tycker att hans dikter, i alla fall det fåtal jag har läst, fortfarande förtjänar sin publik. De här två exemplen är hämtade från volymen Tysk lyrik, en antologi i urval av Sven Lindner, Svalans lyrikklubb, Bonniers 1971. Dåliga tider för lyrik är översatt att Arnold Ljungdal, Lösningen av Herbert Grevenius.

Dåliga tider för lyrik

Ack jag vet ju: det är

bara den lycklige som blir älskad. Hans röst

hör man gärna. Hans ansikte är vackert.

Det förkympta trädet på bakgården

kan skylla på dålig jordmån men de som går förbi

kommer inte desto mindre, och med rätt,

att kalla det förkrympt.

Sundets båtar och lustiga segel

ser jag inte, vad jag ser är fiskarnas

tunga svårskötta nät.

Varför envisas jag att tala om

den fyrtioåriga hjälpkvinnans andnöd:

flickornas bröst

är lika varma som förr.

Ett rim bland mina strofer

skulle i dag förefalla mig som övermod.

I mitt inre brottas

glädjen över blommande äppelträd

med avskyn för plankstrykarens tal.

Men det är bara den senare känslan

som driver mig till skrivbordet.

Lösningen

Efter upproret den 17 juni

lät sekreteraren i författarförbundet

utdela flygblad i Stalinallén

på vilka stod att läsa, att folket

förverkat regeringens förtroende

och endast genom fördubblat arbete

kunde återerövra det. Vore det då

trots allt inte enklare, att regeringen

upplöste folket och

valde ett annat.