Wisława Szymborska: Moln

Med beskrivningen av molnen

måste jag allt skynda mig –

efter bråkdelen av stunden

slutar de att vara si och börjar vara så.

Deras egenhet är

att aldrig upprepa sig

i former, nyanser, poser, arrangemang.

De tyngs inte av minnet av nånting

och höjer sig lätt över skeendet.

Inte kan de vittna om vad det vara månde –

de skingras med detsamma åt olika håll.

I jämförelse med molnen

verkar livet närmast välgrundat,

nästan beständigt, närapå evigt.

Bredvid molnen

ser till och med stenen ut som en broder

som man kan lita på,

medan molnen är dessa avlägsna, diffusa kusiner.

Människorna får hållas bäst de vill,

sen dör de allihop, en efter en,

för dem – molnen – är det

inget särskilt

underligt med det.

Över hela Ditt liv

och över mitt ännu inte hela

ståtar de i all sin prakt som de alltid ståtat.

De har ingen skyldighet att gå bort i lag med oss.

De behöver inte vara sedda för att hålla sig uppe.

Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Moln ingår i samlingen Stunden från 2002. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.

Klassiska nedslag (28). Molnens musik

År 1899 komponerade Claude Debussy Nocturnes, ett orkesterverk i tre satser. De två första, Nuages och Fêtes, framfördes för första gången året därpå, hela verket inklusive den avslutande Sirènes, som kräver medverkan av en kör, år 1901. Musiken fick ett kallsinnigt mottagande av både publik och kritik vid uruppförandena men har med tiden blivit mer omtyckt och räknas sedan länge till tonsättarens viktigaste verk. Det är behändigt till formatet och tar mindre än 25 minuter. Nuages brukar vara mellan sex och sju minuter.

Om ett musikstycke heter Nuages, ”moln”, så är vi som lyssnare inte förpliktigade att tro att det handlar om moln eller att nödvändigtvis associera åt det hållet. Vill vi hellre tänka på en traktor, ett schackbräde, en tandpetare eller något annat, så står det oss fritt. Däremot har tonsättaren monopol på sina avsikter. Och Claude Debussy formulerade dem så här:

Avsikten är inte att utforma en vanlig nocturne, utan snarare alla de olika intryck och speciella ljuseffekter som titeln antyder. Nuages återger den oföränderliga bilden av himlen och molnens långsamma, värdiga rörelse när de tunnas ut i gråtoner med vita skikt.

För samtiden måste Debussys musik, även om den inte var avsedd att chockera, ha varit förbryllade. De genrer och formprinciper som publiken var van vid vände han ryggen. Och det är väl just denna frihet från det konventionella som gör att musiken även för en modern publik behåller sin fräschör. Om man lyssnar till en symfonisats av Beethoven kan man ana om man befinner sig i början, mitten eller slutet för att sonatformens struktur är igenkännlig. I Debussys musik finns inte på samma sätt en temautveckling att följa. Ingen kamp mellan huvud- och sidotema om leder fram till en logisk upplösning.

Om detta skriver Finn Benestad i sin intressanta bok Musik och tanke (Rabén & Sjögren 1978):

Ett karakteristiskt drag i impressionismen är dess passivitet. Det häftar något avsiktligt odramatiskt vid den. Det är oftare fråga om en sammanställning än om en egentlig organisk utveckling. En konst som låter bli att forma det problematiska måste i sitt uttryck förbli odramatisk. Inom musiken betyder detta att man saknar den dynamiska kraft, den intensiva strävan mot ett mål, som fanns i den klassisk-romantiska traditionen. Dessa drivkrafter – harmoniska, melodiska och rytmiska – saknas nästan helt i Debussys verk. /…/ För Debussy är upplevelsen av tiden ett väsentligt moment, den oavbrutna ström i vilken det ena intrycket oavlåtligen avlöser det andra. Likväl får man inte en känsla av att intrycken oförmedlat radas upp bredvid varandra utan att de glider in i varandra: det förgångna blir nutid, och nutiden blir framtiden. Det är statisk ro och inre dynamik i den vackraste förening.

Ordet impressionism används mest inom bildkonsten för sådana bilder som försöker fånga färger, dagrar, skuggningar och nyanser i ögonblicket. Få konsthistoriska riktningar har blivit så framgångsrika och populära som den franska impressionismen från 1800-talets slut och några decennier framåt. Debussys musik kallades tidigt för impressionistisk, men han värjde sig mot beteckningen och frågan är om den alls är tillämplig i musik, som ju är en rörelse och en struktur i tiden. Och en konst som återger ögonblick passar illa på en tidslinje. Det skulle då bli en serie ögonblickliga intryck som bara radas upp, och som Benestad säger, Debussys musik är något annat: ”statisk ro och inre dynamik” i förening.

Men nog finns det något passivt i ett stycke som Nuages. Debussy förmedlar bilden av molnens rörelser men han försöker inte styra dem. Ett annat nyckelord är sensualism: att avstå från vilja och målinriktning till att med sinnena upptäcka och njuta av rörelser, klanger och händelser.

Nuages är liksom många andra verk av Debussy exempel på hur djupt han påverkades av naturen.

Musiken är en mysteriös form av matematik, vars element avletts av det oändliga. Musik är uttryck för vattnets rörelse och vindarnas lek. Det finns inte något mer musikaliskt än en solnedgång. Den, som känner det han ser, kommer aldrig att finna ett vackrare exempel för utvecklingen än den bok, som musiker tyvärr läser för litet i – Naturens bok.

Det lugna, levande och skiftande flödet i Nuages vittnar om Claude Debussys studium av denna bok. Och för oss som lyssnar är stycket en maning att upptäcka skönheten i molnens formationer och rörelser. Naturen omkring oss.

Wisława Szymborska: Glädjen att skriva

Vart springer det skrivna rådjuret genom den skrivna skogen?

Ska det dricka ur den skrivna källan

som speglar dess mule likt en kopia?

Varför lyfter det huvudet, hör det någonting?

Det står på fyra ben, lånade från sanningen,

och spetsar öronen under mina fingrar.

Tystnad – det ordet prasslar också över papperet

och för åt sidan

de av ordet ”skog” föranledda grenarna.

Över det vita papperet lurar de på språnget,

bokstäverna som kan hamna fel,

de ansättande meningarna,

från vilka ingen räddning finns.

I bläckdroppen finns en betydande reserv

av jägare med spejande blickar,

redo att rusa ner för den branta pennan,

omringa rådjuret och lägga an.

De glömmer att det här inte är livet.

Andra lagar råder här, svart på vitt.

Ett ögonblick varar så länge som jag vill,

det låter sig uppdelas i mindre evigheter

fulla av kulor hejdade i flykten.

För evigt händer, om jag så befaller, ingenting.

Utan min vilja kan inget löv falla

eller grässtrå krökas under hovens punkt.

Finns det alltså en värld

vars självständiga öde jag styr?

En tid som jag binder med skrivtecknens bojor?

En tillvaro ständigt på mina order?

Glädjen att skriva.

Möjligheten att föreviga.

Hämnden från en dödlig hand.

Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Glädjen att skriva ingår i samlingen Glad som få från 1967. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.

Celeste Rodrigues har avlidit

Fadosångerskan Celeste Rodrigues har i dag avlidit, 95 år gammal. Hon var yngre syster till fadons största sångerska Amália Rodrigues (1920–99) och omnämndes ofta som ”Amálias syster”, men hon var också en enastående sångerska i sig. Hon levde ett långt och innehållsrikt liv, från början under mycket fattiga förhållanden, och blev professionell sångerska 1951, med många skivinspelningar under 50- till 70-tal. Under 50-talet öppnade hon en fadorestaurang, A Viela, tillsammans med sin man, men den stängdes efter några år. Hon var tidvis bosatt i USA.

Celeste Rodrigues musik är lugn, enkel, känslosam och har en stark förankring i lokalmiljön. Var och en kan genom hennes inspelningar höra att hennes röst har en tilltalande fyllig klang och framför allt en mycket god bärighet. Det är svårt att tänka sig vackrare fadosång än den som Celeste Rodrigues presterade när hon var som bäst. Röstens fina bärighet och den varma känslan i sin sång behöll Celeste Rodrigues under sina sista år. Hon gjorde sitt sista album Fado Celeste 2007 men medverkade på andra artisters skivor och i ett par antologier senare än så. Under sin sista tid uppträdde hon flitigt på konserter och på fadohus som Mesa de Frades och Fado Menor i Lissabon.

Att Celeste Rodrigues var en person med stort intresse för människor fick jag själv erfara under ett besök på Mesa de Frades i januari i år (bilden ovan är från det tillfället). Efter sitt framträdande satte hon sig vid vårt bord och småpratade på mycket bra engelska. Till vår förvåning visade hon också att hon hade lärt en del fraser på svenska – detta under ett arbete i resebyråbranschen en gång i tiden. ”Jag kan lite på danska och finska också”, lade hon till. Hon var vänlig, humoristisk och sympatisk.

I en intervju nyligen sade Celeste Rodrigues att hon trodde att hon skulle sjunga fado tills hon fyllde hundra. Så blev det nu inte. Men hon kommer att ihågkommas som en av de största fadosångerskorna och hennes musik kommer att glädja många även i framtiden.

Här är några smakprov på hennes musik från 50-, 60- och 70-talen.

https://www.youtube.com/watch?v=9BU80pHRIoI

https://www.youtube.com/watch?v=qt4brLG8054

https://www.youtube.com/watch?v=n-j2JKxMQSY

https://www.youtube.com/watch?v=adQIcpU-toI

Sommarlov!

På midsommarafton inträffade den typiska svenska sommaren med mörka moln, skurar och kylande vindar. Då, i början av sommaren, hade vi redan genomgått en sommarlång värmeperiod med nästan oavbrutet solsken och bara lätta fjädermoln på himlen. Och så har det fortsatt på andra sidan midsommar.

Alla är förstås medvetna om nackdelarna med torkan och den strålande sommaren: skogsbränder, sinande brunnar, minskande skördar och så vidare. Men man kan inte göra mycket åt saken, så varför inte uppskatta tillståndet?

Det blir mycket tid utomhus. Strosande i staden, gärna i parker och vid vattendrag. En kopp kaffe på en uteservering. En bok i handen, läsning på en parkbänk. Glasskonsumtion på rekordnivå. Värmen sprider sig också inomhus, öpnna förnster ger ingen svalka ens nattetid. För den som inte behöver arbeta inställer sig en känsla av vila, nästan letargi. Det blir inte lika lockande att sitta vid datorn med någon syssla som till exempel att skriva nya bloggtexter.

Denna behagliga slöhet tycks ha spritt sig även till bloggens normala, mycket begränsade läsarkrets. Ovanligt få har besökt bloggen de senaste veckorna, fullt förståeligt. Därför tar nu bloggen ett kort sommarlov. Den som ändå vill hitta något att läsa där har över 600 gamla inlägg att ta del av. Och sommarlovet blir nog ganska kort, någon eller ett par veckor, delvis beroende på vädret. 

I stället för att sitta framför datorn kan vi titta på enstaka förbiglidande moln, blommor eller fåglar. Och lägga grunden till minnet av en sommar som kanske aldrig kommer att upprepas.

Bilder ur minnesdimman

Mörtsjön, Täby.

I denna blogg har jag publicerat många egna foton. Det har gått bra; här finns ingen redaktör, ingen nämnd som avgör vad som är av tillräckligt bra kvalitet. 

Söder Mälarstrand från Riddarholmen.

Nu tas mera foton än någonsin. Efter digitalkamerans genombrott behövde man inte längre bry sig om någon film och dess volymbegränsningar. Man tar så många bilder man vill och slänger de misslyckade. Mängden tagna bilder har ökat ytterligare sedan kameror byggdes in i mobiltelefoner. Och nu är det också lätt att sprida sina bilder till andra via sociala medier eller i en blogg som denna. Allt detta påverkar förstås vårt sätt att förhålla oss till bilder. 

Genom åren har jag avverkat sju åtta digitalkameror. Bilderna i detta inlägg är tagna med den allra första, inköpt 2001. Den hette Nikon Coolpix någonting. För sin tid var det en ganska fin kamera, en liten silvrig sak med tre megapixel och möjligheter att zooma fem gånger, medan de flesta andra kompakta digitalkameror då hade en eller två megapixel. Bilderna blev alltså jämförelsevis skarpa även om man förstorade dem till A4-format. Nu har alla digitalkameror, även de som ingår i mobiler, så många bildpunkter att det inte har något betydelse för skärpan. Bilderna blir skarpa även om de förstoras till A3-format, förutsatt att ljuset är bra och skakningsoskärpa undviks när man tar bilden.

Söder Mälarstrand.

Många tycker om att se bilder från det gamla Stockholm. Man kan jämföra med hur det ser ut på samma platser nu, vilka byggnader som ersatts av nya eller byggts om, hur kläderna som folk bär har förändrats, eller bilmodellerna, eller bussar och spårvagnar. De här bilderna är femton år gamla, tagna en novemberdag 2003. Inte särskilt länge sedan, och så mycket har inte hänt på de här platserna. Och detaljerna försvinner i dimman.

af Chapman, Skeppsholmen.

Dimma ger bra förutsättningar för bilder. Är man ute i naturen, som alltid är lite oförklarlig, så ter den sig ännu mera gåtfull. Vilka hemligheter gömmer sig i töcknet? Var det dimma de dagar då folktron befolkade berättelserna med älvor, huldror och andra mytiska varelser?

Mörtsjön, Täby.

Också det vardagliga synerna i staden blir förvandlade. Det är som om staden blir lite främmande, som om man vandrade omkring i en obekant miljö. Som om en välbekant gata plötsligt rymmer möjligheten att leda någon annanstans eller en byggnads konturer mjukas upp och omformas. Så med dimman kan vi se staden på ett annat sätt, som om vi inte var vana vid den och ännu inte är alla hemligheter på spåren.

Västerbron?

Tavlan på väggen: Elias Martin, Milton och hans två döttrar

Relief på Elias Martins gravsten

Elias Martin (1739–1818) är en av de mest betydande konstnärerna i Sverige under 1700-talet. Han fick tidigt en konstnärlig utbildning och for 1766 på en studieresa till Paris, där han studerade vidare för franska målare. Men Martin trivdes inte med den franska klassicismens stilideal och flyttade till London efter ett par år. I England stannade han ända till 1780, och han blev framgångsrik både som utövande konstnär, inte minst inom akvarelltekniken, och som pedagog. Ett tecken på hans framgång var att han blev associerad medlem i Royal Academy. Efter återkomsten till Stockholm blev han också med i Konstakademin och var flitigt verksam som lärare och konstnär, delvis på uppdrag av hovet. Han var en framträdande personlighet i kulturlivet och vän till både Bellman och Sergel. Men under sin ålderdom led han av både ekonomiska bekymmer och ögonproblem. Han är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Elias Martin var en produktiv konstnär som arbetade med flera tekniker: oljemålningar, akvareller, tuschlaveringar, gravyrer. Han målade porträtt, till exempel av Bellman, en mängd landskap, långt innan friluftsmåleriet blev på modet i mitten av 1800-talet, och genrebilder (det brukar vara människor men inte porträtt eller bibliska ämnen, utan motiv av typ ”lekande barn”, ”hos frisören” eller ”skördefest på landet”). Den lilla bilden, mindre än en A4-sida i format, av Milton och hans döttrar, är en tuschlavering från Martins tid i England. Han har signerat den ”E. Martin” och skrivit titeln ”Milton and his two daughters”. Men den är inte daterad. 

Vem var Milton och varför avbildade Elias Martin honom? Det vet vi inte. Kanske var det ett beställningsarbete. Personerna är fint tecknade, men den ena flickans högerarm ser underlig ut. Är den så kort eller håller hon armen på ett besynnerligt sätt? Eller har konstnären slarvat? Milton är sysselsatt med ett arbete som kräver papper, penna och bläck, assisterad av sina döttrar. Vad han gör är oklart. Kanske är han en kunglig ämbetsman, en skatteindrivare, tulltjänsteman, sekreterare? Vem vet?