Besök på Nationalmuseum (4). Utländskt 1800-tal

1800-talets konst har ett generöst utrymme på det renoverade Nationalmuseum. I detta bildsvep finns bara en mindre del av målningarna med, men ändå så många att jag presenterar dem i två avsnitt. En indelning som ligger nära till hands är den mellan utländskt och svenskt. Och här är några utländska målningar i romantisk eller realistisk stil och ett par som vittnar om att modernismen är i antågande. 

Italien har på olika sätt varit inspirationskälla till de fyra första bilderna i denna avdelning. Italiensk renässans är en av konsthistoriens höjdplatåer med många stora namn vars verk kan beskådas i kyrkor, palats och museer i Italien och utomlands. Tintoretto var en av högrenässansens mest produktiva mästare, verksam i Venedig, och på bilden kan vi se Tintoretto tillsammans med författaren Pietro Aretino. Eller i alla fall hur den franske konstnären Pierre-Nolasque Bergeret (1782–1863) föreställde sig mötet. Målningen från 1822 heter Pietro Aretino i Tintorettos ateljé.

Eugen Napoleon Neurether (1806–82) heter en tysk målare som valt en stadsbild från Rom, Utsikt mot Pincio och Palazzo Zuccari. Målningen säger en hel del om hur Rom kunde se ut under 1830-talet.

Henri Harpignies (1819–1916) var en fransk målare som uppskattade Italiens natur. Vy mot Capri heter målningen från 1853.

Ett syditalienskt landskap möter oss också i tyske Karl Morgensterns (1811–93)  Vy mot Amalfi från Grotta dei Cappuccini från 1834–37. Målaren har suttit i grottans öppning och arbetat och skuggan i grottöppningen kontrasterar mot det varma solljuset i utsikten.

Två träd som kunde ha stått i en svensk skogsbacke, men faktiskt växte i en tysk, avbildades av Karl Julius von Leypold (1806–74) år 1832. Bilden heter  Ek och björk, vår.

Tyskt är också motivet i  Dresden i solnedgång, av en norsk konstnär, Knud Baade (1808–79). Baade besökte München 1845 och stannade där resten av sitt liv. Denna bild målades några år tidigare, 1838. I Tyskland blev Baade en uppskattad och framgångsrik målare i romantisk stil, med dramatiska kustmotiv, månskensbilder och solnedgångar som denna.

Skådespelerskan Sarah Bernhardt var en kulturell ikon under slutet av 1800-talet. Konstnären som avbildade henne här heter Jules Bastien-Lepage (1848–84).

Alfred Stevens (1823–1906) var belgare och en välkänd salongsmålare med många kvinnliga elever, varav en var Carin Larsson, Carl Larssons hustru. Vad bilden nedan egentligen har att berätta kan man undra. Vad händer i nästa ögonblick? Målningen heter  Nyfiken, från omkring 1870.

Fransmannen Charles Chaplin (1825–91), ej att förväxla med den senare engelske komikern med mera, var en porträttmålare påverkad av 1700-talets porträttkonst. Bilden heter  Pälshalsbandet, från 1870-talet.

Från Frankrike kom också Berthe Morisot (1841–95) vars I Boulognerskogen från 1870-talet ger ett modernare intryck. Morisot stod för ett nytt slags måleri, impressionismen, och hon ställde flera gånger ut sin konst tillsammans med andra ledande impressionister.

Att en ny tid är på väg kan man också ana i en målning som Auguste Renoirs (1841–1919)  La Grenouillére. Det var ett flytande kafé i en förort till Paris, enligt författaren Guy de Maupassant fullt av prostituerade unga kvinnor i moderiktig klädsel och lika modemedvetna unga män.

Ett betydande namn inom impressionismen är Alfred Sisley (1839–99). På Nationalmuseum finns  Vid Loings stränder från 1896 till beskådande.

Till sist i denna avdelning ett verk av Paul Cézanne (1839–1906). Stilleben med figurin är målad på tröskeln till det nya seklet. I det sista bildsvepet från det renoverade Nationalmuseum kommer tröskeln att passeras av ett par svenska konstnärer. Även om tyngdpunkten även där ligger på 1800-talet.

Argentina Santos har avlidit

Bara några dagar efter beskedet att fadosångerskan Tereza Tarouca har avlidit kommer samma information om Argentina Santos. Uppgifterna om hennes födelsetid varierar märkligt nog; både 1924 och 1926 nämns i olika källor. Hon är en av de mest genuina rösterna inom traditionell fado och representant för en äldre tolkningstradition utformad av 20- och 30-talens sångerskor. Hon kom från fadons mest besjungna stadsdel i Lissabon, Mouraria.

Omkring 1950 öppnade hon restaurangen A Parreininha i stadsdelen Alfama. Den innehade hon i ungefär sextio år. Hon stod i köket och lagade mat, sjöng för en trogen publik och var under senare år den som välkomnande gästerna vid ingången. För några år sedan drog hon sig tillbaka från yrkeslivet, och A Parreinrinhas traditioner förvaltas sedan dess av andra ägare.

Argentina Santos är en fadons viktigaste röster från sent 1900-tal. Hennes sångstil bygger på ett intensivt känslouttryck, attack och personligt utspel, och hon är ett av de bästa exemplen på att en fadosångerska kan bli betydande utan att bry sig om en ”klassisk” eller akademisk sångstil. Hon är rikligt inspelad på skiva och hennes karakteristiska sångsätt förblev oförändrat genom tiderna. På hennes restaurang uppträdde fadostorheter som Fernanda Maria, Berta Cardoso, Celeste Rodrigues, Alfredo Marceneiro och Lucília do Carmo. Hon sjöng mest på sin krog, men hennes internationella berömmelse förde henne tillfälligtvis till scener i flera europeiska och sydamerikanska länder. 

Även på sin ålderdom sjöng hon med en magnetisk kommunikativ förmåga. Jag hade tillfälle att höra henne – och som hastigast även träffa henne – på A Parreinrinha år 2009 och uppfattade henne som en vänlig äldre kvinna med glimten i ögat. När hon som sista artist uppträdde den aktuella kvällen fångade hon publikens uppmärksamhet omedelbart, och den kunde lämna krogen med känslan att ha haft kontakt med fadon i dess mest ursprungliga, folkmusikaliska form. 

Här är några prov på hennes fado:

https://www.youtube.com/watch?v=_cF0CUiyLI8

https://www.youtube.com/watch?v=hzjP8T5g_sg

https://www.youtube.com/watch?v=8g5q_Sfn_3I

https://www.youtube.com/watch?v=I_1CZgcW94Q

Besök på Nationalmuseum (3). 1700-tal

De målningar som avbildas i de två första inläggen om det renoverade Nationalmuseum är samtliga utförda av utländska konstnärer. Från 1700-talet visas däremot också många svenska verk. Det verkar alltså som om svenskt måleri får ett uppsving under det seklet, och flera konstnärer som fortfarande är välkända finns representerade på museet.

Till exempel Elias Martin (1739–1818), som kom från Stockholm och blev framgångsrik som målare av bland annat porträtt och landskap, många av dem akvareller. Martin tillbringade många år utomlands, först i Frankrike, senare i England, där han också hade framgång med flera utställningar och även verkade som lärare. Martin återvände till Stockholm 1780, blev medlem av Konstakademien och var inflytelserik i konstnärliga kretsar. Han var god vän till bland andra Bellman och Sergel. Men ålderdomen blev bekymmersam med vacklande ekonomi och sjukdom. 

Utsikt över Paris från kajen under Pont Neuf  heter denna landskapsmålning, som Elias Martin gjorde under sin vistelse i Paris, där han antogs till den franska konstakademien 1766.

Ett par år senare målades Ebenisterna, ett motiv från en hantverksmiljö. En ebenist är en finsnickare. Möjligen har ordet något med ebenholtz att göra. 

Pehr Hilleström den äldre (1732–1816) har hämtat motivet från en betydligt förnämare miljö i målningen Publik spisning på Stockholms slott på nyårsdagen 1779. Vid bordet sitter kungen och drottningen med den kungliga familjen.

Alexander Roslin (1718–93) var tidens oöverträffade porträttmålare i Sverige, dessutom konstnären som rekommenderade Elias Martin till den franska konstakademien. Zoie Ghika, moldavisk prinsessa, heter målningen från 1777.

Målningar från olika tider kan ge intressanta besked om hur folk levde, till exempel hur de klädde sig, även om det oftast handlar om högreståndsmiljöer där det fanns beställare som kunde betala för konstnärernas arbete. Fransmannen François Boucher gjorde Modehandlerskan 1746 på beställning från Sverige, där målningen skulle tillfalla kronprinsessan Lovisa Ulrika. 

Som nämndes i det förra avsnittet är många av målningarna på Nationalmuseum glasade, vilket lätt leder till oönskade reflexer när man fotograferar dem. Stora och tunga ramar kan dessutom ge skuggor in bilderna, och det är ett skäl till att många av mina avbildningar är något beskurna i kanterna. Sedan kan ramen gå in i själva bilden, som i Antoine Watteus (1684–1721) berömda Kärlekslektionen. Även om man här inte får något perfekt intryck av rokokokonstverket kanske ändå bilden kan locka till ett besök på museet. Att se verken på plats är alltid att föredra.

Myter och legender är vanliga motiv i 1600- och 1700-talens konst. Som hos fransmannen François LeMoynes (1688–1737) Venus och Adonis avsked från 1729.

Italienskt, eller snarare venetianskt 1700-tal, representerar Giovanni Domencio Tiepolo (1727–1804) med Kristi frambärande i templet, Herdarnas tillbedjan från 1754.

Giovanni Domenico Tiepolo var son till den mer berömde Giambattista Tiepolo (1696–1770) vars Scipios ädelmod finns att se på Nationalmuseum. Den äldre Tiepolo har här ett historiskt motiv, och han använde också ofta religiösa motiv och är rikligt företrädd i kyrkor och på museer i Venedig.

Ung kärlek i myternas värld kan beskådas i Amor och Psyche från 1767, av en fransk konstnär med det krångliga förnamnet Louis-Jean-François och efternamnet Lagrenée den äldre (1725–1805).

En familjescen i enkel, rustik miljö avbildas i Den självuppoffrande fadern av fransmannen Jacques Sablet (1749–1803). Fadern i fråga har just tappats på blod och köpt bröd till familjen för den ersättning han fått som blodgivare. Han framställs här som ett moraliskt föredöme, allt enligt museets information.

Bildsvepet från 1700-talet avslutas med en amerikansk målning, Gilbert Stuarts (1755–1828) porträtt Mrs. Blades och hennes dotter. Stuart var amerikan men verkade även i Skottland och England, och denna målning kom till under hans vistelse i England.

Efter 1700-talet kom 1800-talet, i nästa bildsvep från Nationalmuseum.

Tereza Tarouca har avlidit

Fadosångerskan Tereza Tarouca avled den 11 november, 77 år gammal. Hon föddes i Lissabon 1942 och tillhör kretsen av fadomusiker med en aristokratisk bakgrund, kusin till sångaren Frei Hermano da Câmara och även släkt med aristokratins främsta sångartist Maria Teresa de Noronha. Tarouca började sjunga som barn, uppträdde i välgörenhetssammanhang redan i början av 50-talet och spelade in sin första skiva 1962. 60- och 70-talen blev hennes mest framgångsrika och aktiva tid, senare framträdde hon mera sporadiskt. Hon uppträdde mest i Portugal men gjorde också utlandsframträdanden i Danmark, Belgien, Spanien, USA och Brasilien.

Tereza Tarouca har en utpräglat traditionell framtoning och sjöng mest traditionell fado, gärna sånger av Alfredo Marceneiro och Joaquim Campos. I textvalet var hon ambitiös, och hon sägs vara den första fadoartist som sjungit dikter av Fernando Pessoa. Rösten är skarp, energisk och genomträngande. Som förebild för yngre sångerskor kommer hon att bli ihågkommen länge än. Här är ett par prov på hennes musik.

https://www.youtube.com/watch?v=Poy1RC3XEoI

https://www.youtube.com/watch?v=LEu1EDqoPiY

Besök på Nationalmuseum (2). 1600-tal

Det har hänt en hel del med Nationalmuseum under den fleråriga renoveringen. Förr var de stora salarna ödsliga med målningar på väggarna och en öppen yta mitt i, ofta med en liten bänk där betraktarna kunde slå sig ned för att betrakta konsten i bekvämare ställning. Nu har rummens yta förtätats, mellanväggar har satts in så att mera konst kan exponeras. Besökarna har inte samma överblick men mer att se på i rummet, särskilt som måleriet har kompletterats med samtida föremål som keramik, möbler, statyer, lampor etc. Kombinationen av måleri och andra föremål ger omväxling, och kanske kan man som besökare lära lite mer om den aktuella tiden (och minnas att det som visas mest kommer ur mycket välbärgade hemmiljöer).

Varje sal har dessutom fått sin distinkta, mättade färg. Talar man redan nu om ”det blå rummet”, ” det gula rummet”? Färgerna har inte bara blivit intensivare på väggarna. Utan att veta det säkert får jag intrycket att många av konstverken omsorgsfullt har rengjorts. Färgerna lyser med en oväntad fräschör även på äldre konstverk.

Bilden av drottning Kristina är målad av holländaren David Beck (1621–56) vid tiden för hennes kröning 1650. Då hade hon redan styrt Sverige i praktiken under några år. Och fyra år senare lämnade hon hemlandet och begav sig till Rom.

Av 1600-talsmålarna på Nationalmuseum är förstås Rembrandt van Rijn (1606–69) den stora fixstjärnan. Utöver den berömda, stora Batavernas sammansvärjning, som inte är med i detta urval, finns flera verk av Rembrandt att beskåda. Simeon och Jesusbarnet är ett sent verk av målaren.

Rembrandt gjorde massvis med självporträtt. Därför finns klara besked om hur han såg ut vid olika åldrar. På en liten målning från 1930 kan vi se hur han såg ut som ung. Målningen är, liksom många andra som visas på Nationalmuseum, glasad, vilket ofelbart leder till att reflexer lätt uppstår. Som vanligt när det gäller avbildad konst från museum rekommenderas att konstverken beskådas på plats. Då kan betraktaren inte bara välja en fördelaktig vinkel utan också få en riktig uppfattning om verkens storlek.

Kökspigan eller Flicka i ett fönster väcker ett igenkännande bland många av museets besökare. Rembrandt målade henne 1651.

Både stadslandskap och natur finns med i holländske Gerrit Adriaensz Berckheydes (1638–98) Zijlpoort, Haarlem från omkring 1670. Stadsporten finns inte längre kvar.

Målningen Lutspelerska från omkring 1610 tillskrivs flamländaren Hendrik van Steenwyck den yngre (cirka 1580–1640). 

Musikinstrument finns också med i Amor triumferande bland symboler för konst, vetenskap, krig från mitten av 1600-talet. Två konstnärer har utformat målningen. Flamländaren Thomas Willeboirts Bosschaert (1614–54) svarar för huvudkompositionen och Amorfiguren, medan symboldetaljerna tillskrivs Paul de Vos (1595–1678), också han flamländare.

En intressant interiör från ett förmöget flamländskt hem är målad av Frans Francken den yngre (1584–1651) och Cornelis de Vos (1584–1651). Det är kända målningar av Rubens som hänger på väggarna, varför målningen kallas Rubens salong.

Thomas Blanchet (1614/17–89) var en fransk konstnär som i målningen Cleobis och Biton från cirka 1650 sökte sig till antikens myter i sitt motivval.

Sist i detta urval med 1600-talskonst på Nationalmuseums väggar är spanjoren Francisco Zurbarans (1598–1664) Veronikas svetteduk. Ansiktet som avbildas ska tillhöra Jesus. En kvinna som hette Veronika ska under Jesus väg till Golgata ha torkat hans ansikte från svett och blod, och enligt legenden uppstod då den bild som Zurbaran målade.

1700-talet väntar i nästa avsnitt.

Besök på Nationalmuseum (1). Skulptur och 1500-tal

Det har nu gått drygt ett år sedan Nationalmuseum öppnade efter en flerårig, mycket dyr renovering. Publiken har strömmat till, mer än fördubblad jämfört med Nationalmuseum före renoveringen. Den som kommer till platsen på Blasieholmen då museet öppnar klockan elva möts ofta av en lång kö av besökare. Men eftersom inträdet är kostnadsfritt – bara för specialutställningar tar man inträdesavgift – minskar kön snabbt. Att ett museum med så omfattande samlingar som Nationalmuseum är gratis betyder att besökarna kan titta in när andan faller på, titta på någon del av museet och undersöka andra avdelningar vid senare besök. Att museet nu också attraherar nya intresserade är en annan viktig konsekvens. Hur det blir i framtiden med inträdet är det ingen som vet. Lika bra att passa på.

Man kan börja, eller avsluta, med den lokal på bottenvåningen där museet har samlat ihop skulpturer i vit marmor. Skulpturerna är i klassisk stil men inte särskilt gamla, de flesta från 1800-talet. Bengt Erland Fogelberg (1786–1854) svarar för en Venus från 1838. 

Fogelberg, som en tid var elev till Johan Tobias Sergel, var en ledande skulptör under sin tid, intresserad av antik skulptur. De fornnordiska gudarna kunde också utgöra motiv, som Balder från 1844.

Jacob (Giacomo) Lundberg (1792–1893) blev så gammal att man nästan kan tvivla på uppgiften. Men den ska vara korrekt. Lundberg bosatte sig i Rom där han använde den italienska namnformen Giacomo. Skulpturen heter Flicka bärande vindruvor.

En annan Lundberg var konstprofessorn vid Konstakademien Johan Teodor Lundberg (1852–1926) vars I sorg för oss närmare nutiden. Den eleganta skulpturen ger också ett modernare intryck.

Danske Bertel Thorvaldsen (1770–1844) har gjort Dopängel från 1825. Thorvaldsen är ett stort namn i nordisk konst och har ett eget museum i Köpenhamn.

En vacker staty är Per Hasselbergs (1849–94) Snöklockan från 1883. Hasselberg har en rad verk i offentliga miljöer i Sverige. Originalet till Snöklockan står i Ronneby; statyn finns i flera kopior.

Vid sidan av skulpturer i helfigur finns i lokalen många byster föreställande mer eller mindre berömda personer. Som denna byst av Nils Ericson, gjord av Johannes Fritiof Kjellberg (1836–85). Ericson har ingenjör med stor betydelse för utbyggnaden av järnvägen under 1800-talet. En staty av Ericson finns också framför centralstationen i Stockholm. Kjellberg var professor och Kostakademien, en klassicist vars mest kända verk är Linnémonumentet i Humlegården i Stockholm.

Målningar ur Nationalmuseums samlingar kan avnjutas i ungefärlig kronologisk ordning. Man börjar då högst upp i byggnaden där konst från 1500-talet finns i en av salarna. En färgrik målning av flamländske Joachim Beuckelaer (1533–75), Köksscen med Jesus hos Marta och Maria (1565) vittnar om överflödande materiellt välstånd, i alla fall i form av mat.

Giuseppe Arcimboldo (1527–93) är konstnären som på ett överraskande modernt sätt leker med motiven, bland annat genom att måla ansikten sammansatta av grönsaker eller böcker. Här finns Kocken där bilden av ett lock som lyfts från ett fat med stekar blir något helt annat om bilden vänds upp och ned.

Nederländske Frans Floris (1519/20–70) målade en stor, livfull målning, Havsgudarnas högtid.

Frän Nederländerna var också Jan Sanders van Hermessen (ca 1500­–1575/79). Jungfru Maria med Jesusbarnet förenar, enlig museets information, vardaglig intimitet med kristen symbolik i ett nordeuropeiskt fantasilandskap.

Paolo Veronese (1528–88) är ett av de största namnen inom venetianskt renässansmåleri, men han var, som namnet antyder, ursprungligen från Verona. Venus sörjande Adonis heter målningen.

Venus avbildas naken även på Venus och Amor av en annan internationellt berömdhet, tyske Lukas Cranach den äldre (1472–1553). 

Samme konstnär får avsluta detta första bildsvep från Nationalmuseum. Nu är det porträtten av Martin Luther och hans hustru Katharina von Bora. En fortsättning med målningar från 1600-talet är att vänta i bloggen inom kort.