En dag år 2002 ordnar några ungdomar på en av Cabo Verdes öar en fest på stranden. Anledningen: att indonesiska trupper dragit sig tillbaka från Timor-Leste (som förr kallades Östtimor). Varför intresserar sig folk i ett afrikanskt örike för vad som händer i ett annat litet örike i en annan världsdel, hundratals mil därifrån? Svaret är att de delar ett språk, portugisiska, och båda förvaltar delar av ett portugisiskt kulturarv, det lusofona. Vilket skapar en samhörighet. Detta enligt DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned (Natur och Kultur).
Alltsammans började med de stora sjöfärderna under 1400-talet. Våghalsiga portugisiska skeppare gav sig ut på Atlanten, stödda av den driftige prinsen Henrik Sjöfararen (1394–1460), som själv inte följde med på någon resa utan mera var initiativtagaren och entreprenören bakom dem. Man seglade längs Afrikas kust och utvecklade nya båttyper för att klara de besvärliga vattnen. Bartolomeu Dias (1450–1500) anförde en expedition som rundande Godahoppsudden 1488. Vasco da Gama (1460-talet–1524) fann sjövägen till Indien 1498. Pedro Álvares Cabral (1467/68–1520) följde i deras spår och vid sekelskiftet nådde han på vägen Brasilien, som han omedelbart gjorde anspråk på för Portugals räkning. Och Fernão de Magalhães (1480–1521) gjorde den första världsomseglingen 1518–22, men utan att själv komma tillbaka; han omkom i en strid med urbefolkningen på Filippinerna.
 |
Statyn av Vasco da Gama finns
i Angra do Heroísmo
på den azoriska ön Terceira. |
Avsikten med dessa färder var dels att lägga beslag på rikedomar att föra hem till Portugal, det vill säga till hovet och överklassen, dels att finna vägar att bedriva slavhandel utan muslimska mellanhänder. Djärvhet och nyfikenhet torde också ha bidragit till dessa farliga resor. I spåren av dem uppstod ett portugisiskt imperium med kolonier i tre världsdelar. Och solen gick aldrig ned i detta imperium.
De mörka sidorna av Portugals koloniala historia är en oerhört omfattande slavhandel och blodiga kolonialkrig. Varken det ena eller det andra har landet behövt stå till svars för eller be om ursäkt för i efterhand. Under fascisttiden i Portugal (1926–74) spred regimen myten att de portugisiska kolonialisterna var mildare och mer humana än exempelvis de franska eller brittiska, och den tycks ha levt kvar även efter Nejlikrevolutionen 1974 som befriade Portugal från diktaturen. Först nu, efter idoga påtryckningar från opinionsbildare, uppförs ett monument på en central plats i Lissabon för att hedra slaveriets offer.
I sin bok beskriver Brandão Jönsson sju av de områden som ingick i imperiet: Goa på Indiens västkust, Macau som numera är en del av Kina, Timor-Leste i Östasien, Angola och Moçambique i Afrika, Brasilien och Portugal. Naturligtvis är historien en viktig ingrediens i skildringen. Brandão Jönsson förlorar sig emellertid inte i detaljer eller statistik, utan berättar överskådligt, välskrivet och, såvitt jag kan bedöma, med gedigen kunskap. Historien ger en bakgrund till dagens situation i de olika områdena. Brandão Jönsson träffar spännande människor som har mycket att berätta, och skildringen ger ett lustfyllt intryck där dofter, ljudintryck och bilder förs fram med entusiasm och berättarglädje.
Författaren har valt att koppla ihop de sju områdena med de klassiska dödssynderna. Man kan tycka att det är ett lyckat grepp att föra samman spelhålan Macau med girighet, frosseri med det matglada, turistiska Goa, vällust med det lättsamma Moçambique med dess sexhandel för både kvinnor och män, samt vrede med våldets Angola. Brasilien förknippas med lättja, vilken kan förefalla något fördomsfullt. Men när man läser kapitlet om Brasilien framgår det att Brandão Jönsson är ute efter den lättja som kännetecknar den över- och medelklass i Rio de Janeiro som lever på de fattigas arbete, och att det dessutom finns en skillnad mellan det lättjefulla Rio och São Paulo, som är mera av en pliktens och flitens stad. Författaren är för övrigt bosatt i Rio sedan länge och har mycket intressant att säga om ett land präglat av enorma klassklyftor och kriminalitet – han har själv blivit rånad sex gånger i Rio.
Att sammanföra Timor-Leste med högmod och Portugal med avund är kanske inte lika träffsäkert. Man kan för övrigt beklaga att dödssynderna inte är tio stycken, för då hade Brandão Jönsson kunnat berätta om de tre gamla portugisiska kolonier som inte tas upp i boken: de afrikanska småstaterna Cabo Verde, Guinea-Bissau och São Tomé & Principe. Det kommer i en annan bok, enligt författaren, och jag önskar honom lycka till i jakten på ett förlag som vill satsa på en beskrivning av tre länder som är praktiskt taget okända för en svensk publik, utom för dem som åkt på charterresor till Cabo Verde.
Där solen aldrig går ned är en bra bok, flyhänt skriven, entusiastisk, personlig utan att vara alltför privat. Framför allt är den mycket lärorik, och innehållet är för de flesta läsare nya kunskapsfält, inte bara en fördjupning av något man redan känner till. Jag har varit i Portugal många gånger, men hade ytterst vaga begrepp om tillstånden i de gamla kolonierna. Så i denna bok kan man upptäcka åtskilligt.
Brandão Jönssons egen fascination inför det portugisiska kulturområdet inleddes då han hamnade i Lissabon för att bevaka världsutställningen 1998. Han kom från en uppslitande avslutning av en kärlekshistoria och satt och deppade på ett kafé och tyckte att de andra kafébesökarna såg lika sorgsna ut. Undertiteln ”Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” kan delvis förklaras av detta minne. Men här går mina hågkomster åt ett annat håll. Jag har besökt många kaféer i Portugal och inte tyckt att de andra besökarna verkat ledsnare än svenska kafégäster. Portugisernas rykte som sorgsna – om det verkligen existerar – är nog överdrivet och stämmer inte med mina intryck av portugiser jag har träffat. Att huvudstadens musik fadon ofta hämtar näring ur sorg och längtan går visserligen inte att förneka, men det gäller de flesta folkmusiktraditioner, från svenska visor till spansk flamenco och grekisk rebetika. Däremot ligger det säkerligen något i att portugiser är mer reserverade, kanske blygare och mer introverta än de iberiska grannarna på andra sidan den spanska gränsen.
Författaren har annars mycket positivt att säga om dagens Portugal. Landet har klarat efterföljderna av finanskrisen 2008 bättre än andra krisländer i Sydeuropa. Många projekt inom näringslivet med lovande framtidsutsikter har satts i sjön. Det kunde också ha nämnts att Portugal har stora ambitioner i sitt miljöarbete. Och regeringen har satsat på att utveckla turismen, och här har man lyckats till den grad att jag numera helst undviker Lissabon under den långa turistsäsongen, mars–oktober, då köerna tilltagit kring de ledande sevärdheterna. Lissabon har blivit ett stort turistmål med sina uppenbara fördelar: en vacker, charmig och omväxlande stad med många attraktioner, personlig säkerhet (enligt en uppgift är Portugal det tryggaste turistlandet i världen efter Island och Nya Zeeland), ett behagligt klimat och en prisnivå som är ömsint mot de flesta utländska plånböcker – vilket avspeglar att Portugal har låga löner och ännu är Västeuropas fattigaste land.
Brandão Jönsson tar upp ett problem med turismen som han menar har förstört den gamla moriska stadsdelen Alfama: Airbnb. Privata lägenheter eller rum hyrs ut till turister, och de är normalt billigare än hotellrum. Detta trots att Lissabon är fullt av bra hotell till mycket lägre priser än motsvarande standard i London eller Paris – men hotellen ligger förstås inte i Alfama. Lägenheterna som turister hyr kostar mer än vad invånarna betalar i hyra, med följden att kostnadsläget skjuter i höjden och befolkningen tvingas ut i förorterna. Den genuina stadsatmosfär som lockade turisterna till Alfama försvinner mer och mer, och frågan är varför man över huvud ska stanna där om stadsdelens egenart vittrar bort och ersätts av souvenirbutiker och turistfällor. Problemet är likartat på flera håll i Europa, som i delar av Barcelona och Paris. Men det är ett problem som borde gå att lösa – till exempel att man begränsar denna typ av uthyrning till mer ordinära områden.
Brandão Jönsson ser sin bok som en dörröppnare till en värld utanför den anglosaxiska. ”Få länder är lika USA-fixerade som Sverige. Det leder till att svenska medier bevakar mellanårsvalen i USA med större engagemang än valen i de nordiska grannländerna. /…/ Under de senaste åren har svensken dessutom blivit sämre på språk, trots att vi aldrig tidigare levt i ett sådant mångkulturellt samhälle som nu. Redan i högstadiet väljer 35 procent av eleverna bort tredjespråket och läser enbart engelska.” Så skriver Henrik Brandão Jönsson och har naturligtvis rätt. Boken om Portugal och dess forna kolonier är en lockande ingång till den lusofona världen som jag har läst med stort utbyte.
