Grez-sur-Loing på Waldemarsudde (1)

Grez-sur-Loing är en by i Frankrike, belägen några mil söder om Paris. Här bor cirka 1 400 personer enligt Wikipedia och byn var sannolikt ännu mindre i slutet av 1800-talet när den blev en samlingsplats för konstnärer från olika håll i Europa, främst från Skandinavien och Storbritannien. Målarna hämtade många motiv från Grez, mest från naturen, men också från befolkningen och stadsbilden. Att döma av konstverken hade platsen en del skönhetsintryck att ge, men egentligen var nog Grez-sur-Loing inte så olik andra byar i denna del av Frankrike. Landskapet omkring var ett flackt jordbrukslandskap med en del vattendrag.

Många konstnärer vistades kortare eller längre tid i Grez-sur-Loing. De flesta av Skagenmålarna, Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson hör till dem liksom författaren och konstnären August Strindberg, författaren Robert Louis Stevenson och den brittiske kompositören Frederick Delius. Att Grez-sur-Loing blev en lockande plats för konstnärer berodde inte i första hand på själva byn utan på närvaron av så många andra konstnärer. Så orten blev en mötesplats också för diskussioner bland och influenser från konstnärer i slutet av 1800-talet, liksom för personliga relationer. 

Detta har Waldemarsudde i Stockholm tagit fasta på i den utställning som nu visas med verk av konstnärer verksamma i Grez-sur-Loing. Utställningen är öppen till den 15 augusti. I sin presentation på nätet skriver museet bland annat:

Ett stort antal konstnärer, författare och musiker från olika delar av världen möttes i Grez på slutet av 1800-talet. I byn inspirerades de av varandra både konstnärligt och på personliga plan. Socialt fungerade Grez som en plattform för konstnärsgemenskaper, men också för vänskaps- och kärleksrelationer inom och över nationsgränserna. Till de senare hör t.ex. äktenskapen mellan William Blair Bruce och Carolina Benedicks samt mellan Francis Brooks Chadwick och Emma Löwstädt. De nationsöverskridande sambanden till trots, har Grez-kolonin i äldre svensk konsthistorieskrivning, och i utställningssammanhang på hemmaplan, framförallt beskrivits som en inhemsk angelägenhet. I den senare forskningen som lyfts fram i den här utställningen tecknas en helt annan bild av hur konstnärer från olika länder levde och verkade i samförstånd sida vid sida i byn.

Utställningen Grez-sur-Loing – Konst och relationer  är den första i sitt slag i Sverige att beskriva den franska byn Grez som en internationell mötesplats för svenska, övriga skandinaviska och anglosaxiska konstnärer. I fokus för presentation är de många intressanta konstverk som tillkom i Grez från och med det sena 1870-talet till början av 1890-talet. Utställningen innehåller över 100 verk i olika material och tekniker med motiv från platsen och dess vackra omgivningar. 

Detta är en mycket sevärd utställning med lättillgänglig konst. I slutet av 1800-talet formulerades impressionismen, och ett inflytande därifrån är skönjbart i en del av verken, medan andra är mera robust realistiska. Som vanligt när jag visar bilder från ett museum eller en utställning gäller att konstverken kommer bäst till sin rätt i verkligheten. Av fotona här får man ingen uppfattning om hur de fungerar i rummet eller tillsammans med de valda ramarna. Naturligtvis får den som tittar i bloggen inte heller rätt intryck av målningarnas storlek. Här och där är bilderna något beskurna i kanterna, bland annat för att undvika skuggor från ramarna. 

De två första bilderna i detta svep är gjorda av Oscar Törnå (1842–94), en konstnär som kom från Östergötland. Den översta bilden kallas Flodlandskap, den andra Landskap från Grez-sur-Loing.

I Grez-sur-Loing finns en gammal stenbro som avbildades av flera konstnärer. Julia Beck (1853–1935) svarar för en liten målning där bron ses snett från sidan.

Och visst är det samma bro som här fångats ur en annan vinkel av Karl Nordström (1855–1923) i Gamla bron i Grez. Nordström är ett stort namn i svenskt landskapsmåleri och kom från Tjörn.

I vattendragen kring Grez-sur-Loing kunde man tydligen fiska, eller i alla fall försöka, enligt den lilla målningen Metande pojke i landskap av Emma Löfstädt-Chadwick (1855–1932). Hon köpte tillsammans med sin man Francis Brooks Chadwick Pension Chevillon i Grez-sur-Loing som blev en samlingsplats för de svenska konstnärerna där.

Frank O’Meara (1853–88) var en irländsk konstnär vars måleri är tydligt påverkat av impressionismen. Hus i Grez heter den översta av dessa två bilder, Flicka med slända den nedre.

Hugo Birger (1854­–87) är fortfarande ett betydande namn i det sena 1800-talets svenska konst. Han kom från Stockholm. Trädgård i Barbizon heter denna målning. Barbizon, som ligger nära och lite norr om Grez-sur-Loing, närmare Paris, var en viktig ort för franskt landskapsmåleri under 1800-talet. Den så kallade Barbizonskolan med målare som Camille Corot, Jean-François Millet och François Daubigny hade inflytande över utvecklingen även utomlands.

William Blair Bruce (1859–1906) var från Canada och hamnade så småningom i Sverige där han avled i Stockholm. Även han förknippas med Barbizonskolan, men denna målning från 1890 heter Grez.

Grönska, ljus och sommarstämning förmedlas i den lilla målningen Vid strandkanten, Grez av Gerda Roosval-Kallstenius (1864–1939).

Det är lätt att få intrycket att det mest är sommar i Grez-sur-Loing. En målning som Anshelm Schultzbergs (1862–1945) Första snön i aftonsol – Grez 1889 påminner om att så inte var fallet. Schultzberg var född i Falun.

Grez var en liten by, men där fanns avsnitt med stadskaraktär. Åtminstone om man ska döma av Christian Kroghs (1852–1925) Gata i Grez. Krogh var norrman och räknas till Skagenmålarna eftersom han ofta vistades i Skagen.

Inte bara landskapet väckte konstnärernas intresse i Grez. Det finns även studier av ortens invånare. Exemplet här är Gamma gumma i Grez från 1883 av Ivar Nyberg (1855–1925). Nyberg kom från Vänersborg.

Av konstnärerna som visas på utställningen Grez-sur-Loing – Konst och relationer är Julia Beck den som ger det starkaste intrycket för min del. Det kan delvis bero på att ganska många av hennes bilder visas upp, men lika mycket på att hennes stil och motivval är personliga. Några prov på Julia Becks konst, samt några verk av andra konstnärer, kommer i ett följande inlägg.

Två dikter av Vilhelm Ekelund

Jag diktar för ingen

Jag diktar för ingen – 

för vinden som vandrar,

för regnet som gråter,

min sång är som blåsten,

som mumlar och går

i höstnattens mörker

och talar med jorden

och natten och regnet.

    Ur Havets stjärna (1906)

Staden

I detta buller kom min själ till stillsam ro,

i detta larmet var det något trött och pinat i mig som fick vila,

något alltför vaksamt lyssnande, som för första gången sov.

Jag hörde icke mer såsom förr min egen stämma,

jag hörde icke mer såsom förr mitt blods sus.

Min själ såg ej mer så ängsligt fast i sitt eget öga,

min själ gick ut och vilade i andras sorgsna ögon

och var glad att sörja med dem alla.

Och när dunklet kom om kvällen med frid åt trötta anleten,

syntes mig stjärnorna ej mer de samma,

i deras ljus oh stillhet över dunkla mänskofyllda gränder

såg jag broderliga tysta blickar: låt oss gå tillsamman,

se, i alla ögon, se: du själv –

bröder, bröder alla på vår dunkla resa.

    Ur In candidum (1905)


Vilhelm Ekelunds samlade dikter inns tillgängliga på nätet. Se
https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/vilhelm_ekelund_1.pdf
och
https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/vilhelm_ekelund_2.pdf

Filipe Raposo – inspiration vid pianot

Filipe Raposo. Øcre. Lugre Records 2019.

Den första gången jag hörde pianisten Filipe Raposos namn var på en fadokonsert i Stockholm där han medverkade som tillfällig gäst i ett par nummer. Han har samarbetat med fadomusiker också i andra sammanhang. På Ana Laíns senaste album Portucalis (2017) är han såväl kompositör till som medverkande pianist på ett av de vackraste spåren, As Fontes. Han medverkar också på, och har producerat, Pedro Moutinhos senaste album Um Fado ao Contrário (2019). Dessa skivor har jag tidigare tagit upp bloggen den 20 december 2017 respektive den 26 april 2019. Men Filipe Raposos egen musik har inget med fado att göra – åtminstone inte som den låter på den nyutgivna skivan Øcre.

Av skivans tolv stycken svarar Filipe Raposo för fem. De övriga är arrangemang, ganska fria sådana, av andras musik. Här finns en arabisk melodi, två folkmelodier från norra Portugal och en från Azorerna samt arrangemang av tre klassiska stycken. Blombos Cave uppges basera sig på något ur Johann Sebastian Bachs Johannespassion och väcker inget igenkännande hos mig beroende på min bristande bekantskap med detta Bachverk. Bach talar tydligare i den saraband ur en av hans engelska sviter som avslutar skivan, respektfullt, enkelt och sobert spelad. I Oblivion Soave, ett arrangemang av en aria ur Claudio Monteverdis sista opera Poppeas kröning från 1642, medverkar sångerskan Rita Maria. Hon sjunger inte alls som en operasångerska, men jag tycker hon frilägger det sensuella draget i Monteverdis musik. Mästaren själv, som ansåg att ”experiment är absolut nödvändiga för all musik”, skulle säkert inte ha invänt.

Skivans undertitel är Trilogia das cores Vol. 1. Enligt en internetnotis betyder detta att den är ett resultat av en ”artistic reflection on the influence of three colours in art”. Färgen som gäller här är rött och vi kan i fortsättningen vänta skivor som utgår från svart och vitt och därmed fullbordar trilogin. (Varför skivan heter Øcre och inte Ocre, som är det portugisiska ordet för ockra, har jag ingen aning om.) 

Tanken att färg och musik har med varandra att göra är förstås inte ny, och den tänktes mest utförligt och djuplodande av Alexandr Skrjabin och satte sin prägel på mycket av hans musik. Filipe Raposo ger i den tillhörande texten andra referenser som en bakgrund till musiken, som bibeln, Goethe, José Afonso med flera. Redan titlarna antyder ett intresse för myter, riter och folktro. Allt sådant kan vara av bra att veta för den som tänker skriva en avhandling om Filipe Raposo och även för den som vill veta varför musiken låter som den låter eller vad avsikten med den är. Men aldrig så många förklaringar kan inte rädda musik som är tråkig, och vacker musik – som jag tycker denna skiva är full av – klarar sig på egen hand. Så jag har valt den bekvämare utvägen, att lyssna på Øcre utan att läsa på i förväg.

Bortsett från Monteverdispåret innehåller skivan enbart pianosolon. Filipe Raposo spelar med behaglig klang tekniskt helt obesvärat. Han är utan tvekan en mycket skicklig pianist. Musiken låter avspänd och omedelbar, som om den var improviserad, och jag tror att improvisation är ett viktigt element, men förmodligen med motiv och strukturer som är uttänkta på förhand. I grund är tonen lyrisk, men här finns också starkare, ibland synkoperade, ”jazziga” partier. Skivans kanske mest lättillgängliga spår, Mefistófeles, är så genomgående. Det är väl varierad musik, aldrig monoton, både modern och samtida. Men Raposo är inte modern genom förkärlek för dissonanser eller annorlunda speltekniker som kluster eller spel direkt på strängarna. Det är tonal musik med ett lugnt, naturligt och ofta elegant flöde.

Men inte så lätt att beskriva. När jag hör den kan jag komma att tänka på klassiska tonsättare som Claude Debussy och Alexandr Skrjabin eller romantiker med sinne för det folkloristiska som Edvard Grieg och Enrique Granados. Eller stora jazzpianister som Lennie Tristano eller Bill Evans. Detta kan vara en tillfällighet, Raposo kanske inte ens har lyssnat på deras musik, vem vet? Mest av allt påminns jag om Keith Jarretts berömda soloimprovisationer som började med den i Köln 1975. Men Jarrett improviserade gärna i en halvtimme, medan Filipe Raposo rör sig i behändigare format, på denna skiva som mest kring sju minuter. På så sätt undviker han tröttande upprepningar och andra longörer.

Det finns, tycker jag, ett lite sökande och inåtvänt drag i några av styckena, något som inte alls ställer sig i vägen mellan musiker och lyssnare. Det är musik med integritet och allvar, men på ett milt och smakfullt sätt. Skivan är mycket jämn. Jag har med glädje lyssnat igenom den från början till slut flera gånger och kommer att återkomma till den längre fram. Samtidigt som jag ser fram emot de återstående delarna av trilogin.

Parkliv

Det är samma sak varje år. Så snart som temperaturen går upp mot 25 grader och solen skiner från himlen kommer folk ut från sina lägenheter och samlas i parkerna. Där finns under andra årstider med mera normala svenska temperaturer annars bara enstaka personer som kan korsa parken för att finna en genväg till sitt mål eller strosa omkring för att ge sin hund, och även sig själv, lite motion. Under vintern är parkerna nästan öde med islager på gångstigarna och snödrivor på öppna ytor. Men de första riktiga sommardagarna kan parkerna likna populära stränder i medelhavsområdet.

 

De här bilderna är från Lilla Blecktornsparken på Södermalm. Den ligger mellan Ringvägen och bostäderna i Blecktornsområdet på vars andra sida Stora Blecktornsparken breder ut sig över ett lite större område. Lilla Blecktornsparken har servering, bordtennisbord, tennisbanor och en plaskdamm som den aktuella dagen är full av glada badande barn. Här finns också en gräsplan som ger utrymme för många att sola eller ha picknick.

Visst är solen och värmen lockande. Men frågan är om inte också själva trängseln bidrar till att dra ut folk från sina hem. Finns det någon nedärvd, eller kanske förvärvad, kunskap i hjärnan på Söderborna som säger att om man vill se andra människor, då ska man bege sig till Lilla Blecktornsparken, eller möjligen till det närbelägna, lika trånga Nytorget?

Nytorget,

Något tidigare passerar jag en annan park på Söder, Tengdahlsparken, som ligger vid Barnängens bostadsområde, nedanför Vitabergsparken. Det tar kanske tio tolv minuter att promenera mellan de två parkerna. Tendahlsparken är en lugn oas med uppvuxna ekar, parkbänkar och matbord, plaskdamm och en generöst tilltagen gräsplan. Och samtidigt som folk invaderar Lilla Blecktornsparken ser Tengdahlsparken ut så här. Så kanske finns det något attraktivt i själva trängseln eftersom det är valet som övertygar så många fler.

Mystiska, märkliga, magiska Meteora

Meteora är ett komplex av klosterbyggnader, uppförda på topparna av höga klippor i regionen Thessalien i Grekland, i närheten av den lilla staden Kalambaka. Det största av klostren, Stora Meteoron, är också det mest tillgängliga. Hit kommer och går bussarna med besökare under hela tiden som klostret är öppet, från nio på morgonen till tre på eftermiddagen. Ja, mest tillgängligt, men den som vill se klostret på insidan får räkna med många tröttsamma trappsteg och köande.

Grekland är ett enastående turistland med ett överflöd av betagande natur, underbara öar och stränder liksom en historia som vittnar om landet som Europas vagga inom kultur, vetenskap och filosofi. Men Meteora har inget med antikens Grekland att göra. För ungefär tusen år sedan slog sig folk ner i områdets många grottor, eremiter och religiösa tänkare. En liten kyrka uppfördes på 1100-talet och det första klostret började byggas på 1300-talet. Klosterlivet var som mest aktivt fram till 1600-talet, och under mellantiden uppfördes de övriga klostren. Sammanlagt är de medeltida munkklostren sex stycken.

Jag kom till Meteora från den charmiga, vackert belägna småstaden Parga, på fastlandet med öar som Korfu, Lefkas, Kefalonia, Ithaka och Paxos i närheten. Turbussen behövde ungefär tre och en halv timme i vardera riktningen, och då är förmodligen Parga den turistort som är närmast belägen. Dagsutflykter till klostren ordnas ända från Aten. De ligger avlägset och otillgängligt, vilket är ett skäl till att de blev en tillflyktsort för folk som kände sig hotade av politiska och religiösa konflikter under medeltiden. 

Man reser genom regionen Epirus, som till ytan är något mindre än Skåne, med cirka 350 000 invånare varav en knapp tredjedel finns i universitetsstaden Ioannina. Landskapet är storslaget med många höga gröna berg, tack vare riklig nederbörd under vintern. Små byar finns på sluttningarna och i dalgångar här och där, men landskapet ger på många håll ett lika ödsligt som mäktigt intryck. Ännu i början av juni låg snön kvar på en del toppar. Slänter och vägkanter lyste gulaktiga av blommande ginst. Äldre smala och snirkliga vägar har under senare år kompletterats med bredare, som på många ställen löper genom långa tunnlar.

Man ska alltså också in i regionen Thessalien, som är ungefär en och en halv gång så vidsträckt som Epirus, med dubbla folkmängden och huvudorten Larissa som är något större än Ioannina. Thessalien har slätter lämpliga för odling, men bergen reser sig runt slättlandskapet. Bergen i denna del av norra Grekland är breda och lugna. När man närmar sig Meteora dyker bergsformationer av ett annat slag upp. De branta, dramatiska klipporna kan likna modernistiska, nonfigurativa skulpturer. Eller möjligen skulpturer från en åldrig, exotisk kultur.

Att se klosterkomplexet i den omgivande naturen är en upplevelse. Meteora är en av Greklands, för att inte säga Europas, stora attraktioner. Att skarorna av besökare ännu är av hanterbar kvantitet och att Kalambaka inte har förvandlats till en hotellstad beror nog på en kombination av det otillgängliga läget och de begränsade öppettiderna. Den som kommer till området förundras över de märkliga byggnaderna och framförallt deras placering i naturen. Särskilt två frågor väcks.

För det första: varför har man över huvud taget byggt kloster, inklusive kyrkolokaler, så högt? Även i vårt land har kyrkor ofta anlagts i dominerande lägen, högt i bebyggelsen, lätt synliga. I Grekland finns det förstås gott om kyrkor inne i städerna, men också lite utanför bebyggelsen, gärna i svårtillgängliga lägen på höjder. Som om kyrkobesökaren måste bevisa sitt religiösa nit med ansträngningen att ta sig till lokalen. Men för att ta sig in i Meteoras byggnader under medeltiden torde religiös hängivenhet inte ha räckt till. 

Synpunkten att högt belägna anläggningar är lättare att försvara kanske också har spelat in. Den fientligt sinnade styrka som funderat på en attack mot dessa kloster har säkert insett det omöjliga omgående. Och klostren har nu oförstörda funnits på plats i hundratals år. 

Om man inom den grekisk-ortodoxa kyrkan anser att Gud bor i himlen är klostren förstås ett sätt att komma närmare – men det finns faktiskt gott om ännu högre berg i trakten. Det isolerade höga läget sägs också vara lämpligt för kontemplation och tänkande. Och visst, munkarna fick vara i fred. Anläggningen var förr mycket mera välbefolkad än i våra dagar. I det största klostret levde som mest tvåhundra personer – i dag bara fem.

För det andra: hur kunde man bygga så högt? Den väg och de trappor som gör det möjligt för besökare att ta sig in i Stora Meteoron byggdes under 1900-talet. Tidigare fanns varken det ena eller det andra. Enligt uppgift ska de tidiga invånarna ha tagit sig upp med stegar och rep. På det sättet ska de ha fört upp alla de förnödenheter om behövdes för att leva där. Samt allt byggnadsmaterial som krävdes för att uppföra alla byggnaderna. Jag ställer mig lite tvivlande till uppgiften om stegar. Vissa byggnader ligger nästan hundra meter ovanför det omgivande landskapet. Fanns det så långa stegar under medeltiden? Det måste ha varit livsfarligt att använda dem, om de fanns.

Det sägs att det var munkarna själva som byggde klostren. Det förefaller inte orimligt att de hade hjälp – frivillig eller påtvingad – av arbetare och jordbrukare. Och bygget tog tid, från tidigt 1300-tal till sent 1500-tal. De personer som lyckats ta sig upp lade under lång tid ner ett imponerande arbete med att dra upp korgar med material för att färdigställa klostren. Den kompetens de besatt inom arkitektur och byggnadsteknik är också anmärkningsvärd.

Klostren i Meteora finns sedan 1988 med på UNESCO:s lista över världsarv. Kulturella världsarv som Meteora måste hållas intakta, skötas om och vårdas. Av människor. Se på den mindre klippan på bilden nedan. Inga vägar, trappor eller hissar. Ytterligare en fråga: hur tar sig personalen till jobbet?

Det finns mycket att läsa om Meteora på nätet för den som önskar ytterligare information. Här hoppas jag att bildsvepet från Meteora och naturen omkring talar för sig själva. Mystiskt, märkligt och magiskt lär Meteora förbli.

Statyer på stan – Lissabonspecial (5)

I Lissabon finns massvis med statyer, precis som i andra storstäder. Det som visas i dessa fem blogginlägg är bara ett litet urval, och det hade varit lätt att utforma ytterligare fem eller flera inlägg med helt andra statyer i Lissabon. Hoppas emellertid att någon har nöje av de statyer som valts här. Mycket mer finns att upptäcka för den som besöker staden.

Inte minst utanför Lissabons mest centrala delar. Vi börjar i detta avsnitt i Oriente, en stadsdel som ligger nära Lissabons flygplats. För att komma dit tar man lämpligen metrons röda linje mot flygplatsen. Oriente är en modern del av Lissabon, med konferensanläggningar, ett stort köpcentrum, det stora akvariet Oceanário och många restauranger. Går man ner till floden ser man den nya bron, döpt efter Vasco da Gama precis som köpcentret, tills vidare Europas längsta bro.

I Oriente finns det gott om offentlig konst. I anslutning till finns för det mesta uppgifter om vad de heter och vem som har gjort dem. Jorge Vieira (1922–98) heter skulptören bakom den mäktiga Homem-Sol som kom på plats framför det stora köpcentret 1998.

En engelsk konstnär, Antony Gormley (1950) har gjort en annan stor skulptur, Rizoma.

Rui Chafes (1956), en portugisisk konstnär är upphovsmannen till Horas do Chumbo, som liksom de två föregående är rest 1998, året för den stora världsutställningen, Expo 98, i Lissabon och Oriente. Skönheten i denna skulptur är måhända inte uppenbar omedelbart, varför den här avbildas från två olika håll. Kanske någon betraktningsvinkel gör den mera attraktiv?

Det finns ett gångstråk i Oriente med en liten kanal, mycket grönska och många parkbänkar samt flera små torn där vattnet spelar med ljuset på ett vackert sätt. Vem som är mannen eller kvinnan bakom de konstruktionerna är mig obekant.

Fado är Lissabons musik och det påminns man om vid Restauradores mitt i centrum där denna staty kan ses.

Temat fado har också tagits upp av ett par levande statyer. Vid tillfället fotograferades de i Baixa. 

Fadons mest besjungna stadsdel är Mouraria. Där bodde den första stora fadosångerskan Maria Severa (1820–46). I hennes hus är i dag fadohuset Maria da Mouraria inrymt, och torget intill heter förstås Largo da Severa. Där finner vi en staty av – en fisk. Om den har med fadon att göra och i så fall på vilket sätt är inte lätt att veta.

I Lissabons centrala del finns en liten stadsdel som heter Principe Real. Den ligger ganska högt och nås lätt av den återöppnade spårvagnslinjen 24. I Principe Real finns en vacker liten park. Där saknas förstås inte statyer. Den jag valt är väl inte Lissabons vackraste, men intressant genom sin tillägnan till dem som utsatts för homofoba trakasserier.

Till sist en staty av en nutida portugisisk konstnär, Carlos Bajouca. O Sonho da Glória finns till beskådande i Edvard VII:s park, eller snarare i området just ovanför parken. Närmaste metro är Parque.

Därmed avslutas inläggen med skulpturer i Lissabon. Några fler intressanta verk kan ses i blogginlägget från Coleção Berardo den 23 februari 2018.

Ny fado på cd: Cláudia Picado och Gaspar Varela

Cláudia Picado. Reflexo. Sony Music. ***

Om den här skivan hade utkommit på 90-talet så hade den säkert väckt uppmärksamhet. Då hade fadons nya popularitet inte nått särskilt långt, och få av de unga sångartisterna hade etablerat sig. Sedan dess har emellertid mycket hänt, med en stark tillväxt främst när det gäller nya sångerskor. I dagens konkurrens tror jag alltså att skivan kommer att gå ganska obemärkt förbi. 

Cláudia Picado är ingen dålig sångerska. Hon kan sin fado och har en behaglig röst. Men hon har inte Marizas eller Cristina Brancos vokala briljans, och inte energin och intensiteten hos sångerskor som Carminho eller Gisela João. I den stora skaran av fadosångerskor i dag hamnar hon i det mera anonyma mittfältet. Kompetent men inte uppseendeväckande.

Gitarrkompet i modern fado är normalt av god klass. Så också här. Guilherme Banza på portugisisk gitarr, Rogério Ferreira på spansk gitarr och basgitarristen Francisco Gaspar är utmärkta musiker som gör ett gott jobb. Materialet är en typisk blandning av gammalt och nytt. Fyra traditionella fados samsas med nio nya nummer, kompositioner av bland andra Guilherme Banza, Rogério Ferreira och Tozé Brito. Skivan är jämn utan vare sig bottennapp eller höga höjder. Sånger som Fragilidade, Trazes Mais Amor à Minha Vida och Lugar Comum tillhör de bästa i ett knippe sånger som rör sig kring traditionella fadomotiv med kärleken i centrum.

Gaspar Varela. Gaspar. EGEAC/Museu do fado. ****

Fadons historia rymmer många bra gitarrister. De största av dem är stilbildare och kompositörer som genom sina stycken har satt sin prägel på senare tiders gitarristers repertoar. De märks tydligt på Gaspar Varelas debutskiva. Här finns två kompositioner av Carlos Paredes, två av Armandinho, två av Artur Paredes, en av Jaime Santos och en av José Nunes – samtliga stora namn från förr. Notabelt är att Varela tagit med musik från både Lissabon- och Coimbrafadon (det är de båda Paredes som hör till Coimbramusiken.) Klangbilden fylls ut av André Ramos spanska gitarr och Francisco Gaspars basgitarr och i ett spår medverkar en saxofonist.

Det är ett trevligt och omväxlande urval på den här skivan. Armandinhos vackra Meditando spelar nästan alla gitarrister, medan de båda variationsstyckena av Artur Paredes innebär betydande tekniska utmaningar för gitarristen. Jan Tiskys Lisboa ao Entardecer bjuder på känslig sydlig melodik och José Nunes Vira de Frielas anknyter till folkmusik.

Garpar Varela medverkade på skivan Saudade no Futuro (iPlay) med mycket unga musiker som kom för några år sedan. Då var han nio år. Här är han femton. Och det finns inte en chans att höra att det är en så ung gitarrist, tvärtom låter han mogen och kunnig. Gaspar Varela har gjort skivan som en hyllning till sångerskan Celeste Rodrigues vars barnbarnsbarn han är. Celeste Rodrigues avled 2018, 95 år gammal, och hon hann ta del av unge Gaspars utveckling framemot denna debut.

Artister som skivdebuterar mycket unga riskerar att ångra sina debuter när de efter några år har presterat bättre. Jag tror inte Gaspar Varela kommer att ångra sin skivdebut, men jag tror också att han kan bli ännu bättre. Hans debutskiva är minst sagt respektingivande.